Fotbollsläsning

skulle kommentera, men hann inte läsa innan veckan var över, så det blev en insta-rant

Vill tacka för en fantastisk vecka på @kvinnohat som jag plöjt nu. Många bra inlägg av @malvabark förstås, och precis som jag trodde på förhand lärde jag mig otroligt mycket av att läsa alla kommentarer. Jag jobbar med herrfotboll och hamnar av logistiska skäl också nära föreningens damlag och F19, är verkligen full av beundran men samtidigt lika konstant skamsen över vilken skillnad det är i förutsättningar. Bara en sån sak som att jag har pröjs för att skriva inte bara om A-laget utan även om männens U21 och P19, medan allt sådant sker på ideell basis hos kvinnorna.

Innan jag fick min anställning hjälpte jag i flera år till hos vårt herrishockeylag som gått i konkurs och fått börja om i sjundedivisionen, och att slitet de killarna la ner för att hjälpa klubben tillbaka till en anständig nivå i sporten de älskar, att komma hem till sin familj vid midnatt efter en bortamatch i Bålsta med 200 åskådare och sedan gå upp 06 för att knega... det är samma antiglamourösa förhållanden som fotbollstjejerna ska prestera under. Och då möter de världsstjärnor varje vecka, medan hockeykillarna ställdes mot kompisgäng och motionärer...

(bilden är en reinsta från mitt jobb, på ett Bajen-lag på Kanalplan 1920 hämtad från hifhistoria.se)

En återkommande fras som jag ändå skulle vilja problematisera lite (även om den nästan inte alls kommit upp i det här sammanhanget!) är "det är så skönt med damfotboll, inga bengaler och hat och hot och våld". Våld och hot är såklart alltid fel, men publikidrott på elitnivå innebär emotionell rivalitet. I fjol levde jag en hel helg på när Bajen gjorde 1-2 och 2-2 borta mot DIF i 86:e och 92:a. Och då var jag inte ens där - jobbade med vår U19-match på Kanalplan som är damernas hemmaplan, paradoxalt nog - men tror derbyhjältinnorna som kom tillbaka och lämnade sin utrustning lagom till att jag satt och skrev färdigt fortfarande minns hur lycklig jag var över vad de gjort. Över att järnkaminerna inte fått slå söderbönorna. Hur jag såg till att ta i hand och tacka dem alla.

Den sortens rivalitet och känslor appellerar till alla som känner något för en storklubb, och vi har glädjande nog många kvinnliga supportrar - som knappast skulle uppskatta antydningar om att de hatar DIF och AIK mindre än snubben bredvid. Och laget lär nog inte direkt hålla sig med en moraliserande attityd angående vad som händer på läktaren (så länge saker inte går över gränsen); ingen är betjänt av att jag garvar tystare åt en motståndaranfallare som missar öppet mål för att hon är kvinna. Och det som främst kan ändra på de så vitt skilda ekonomiska förutsättningarna, är ett större publikintresse. I Sverige bygger ju läktarkultur på starka känslor - därför är det väldigt positivt att allt fler klubbar med starka varumärken och många passionerade sympatisörer satsar även på damsidan.

Vi hos herrarna har nyligen ingått ett samarbete med UN Womens heforshe-projekt, där det också ska ingå en större samverkan med damsektionen. Jag tror och hoppas det hos oss leder till något mer substantiellt än "jämställdhet är bra", och det ska också bli väldigt intressant att se vad kampanjen Rättvist långsiktigt mynnar ut i hos dem.

Nu hoppas jag på en mirakelupplösning av Allsvenskan - att @hammarby_damfotboll hänger kvar! Vi tar Mallbacken nästa helg (det verkar rulla en supporterbuss till Sunne, vilket är riktigt grymt!, men jag jobbar såklart med vårt P19 och missar igen...), sedan går resten av bara farten. Jag vet att laget kommer göra allt för att glädja alla tiotusentals som vill att de ska greja det, och jag hoppas att supportrarna fortsätter att bli fler och fler även på deras matcher. Tack igen, Malva och alla ni andra som jag fått lära massor av nu. ✊

(Du som är fotbollsintresserad men inte har läst föregående vecka bör verkligen göra det.)

Yes we know, we fucked up

Alltså. VARJE besök på en akutmottagning, i världens bästa land år 2015... landar i uttrycka sympati för fantastisk, resurslös vårdpersonal.

Som tvingas blåljuga mig i ansiktet om väntetid, berätta hur oprio jag är, och när jag påtalar det säger "det här är verkligen pissjobbigt".

Och så förväntas jag betygsätta deras uppgivenhet och desperation på någon jävla mentometerknapp mittemot luckan. Som vore det TV3 och 1991.

Sitter med två citodon till på måndag; får väl lägga 500 på taxi för två till imorgon. Det är så fantastiskt ovärdigt. Och värre för andra.

Medan jag kan försöka distrahera mig med en rant, ligger och sitter människor med helt obeskrivlig smärta. Och väntar. Prioriteras upp/ner.

Fast det är klart - det är så här de flesta vill ha det. Klart vi inte ska köra över människor och styra upp detta. Vore helt odemokratiskt.

Jag och min kd-röstande sossemamma är oense om mycket, men inte om att vi borde satt P, typ 1985. Och inte låtit det vi hade sjabblas bort.

Vi lät folk bestämma själva. Vi lät dem prioritera ny platt-tv framför andra människor, och här är vi: tv:n på tippen och grannen i graven.

Det är facit, när vi bara faktiskt hade behövt tumma lite på demokratiiin. För allas bästa. Därför, vänner, är jag argare vid 34 än vid 17.

Och det var allt jag hade att säga om den saken. Nu bli're citodon 2 av 2, lite jobb, lite chips och lite mindlessness. Ändå helt okej, ju.

Hoppas bara vi alla iaf kan komma ihåg: VARJE frukt vi skördar, av att vi valde att få välja, är en ickemetaforisk och saftig blodapelsin.

Makthavare utan makt

Den här Dagens Nyheter-artikeln är, även med några dagars distans, märklig:

"Samordnare kritisk till kommunernas lägermark" (från Dagens Nyheter, 2015-08-07)

Väldigt märklig, till och med.

Jag kan personligen tycka att särskilt Ilona Szatmári Waldau från Vänsterpartiet i Uppsala, men även Mattias Hennius som (pressansvarig Helsingborgs Stad) uttalar sig såväl vettigt som krasst, och att det som deras kommuner erbjuder EU-migranterna i all sin enkelhet är en helt okej och inte minst konstruktiv lösning på en svår problematik - och att artikeln på så vis är intressant. Men däri ligger inte det märkliga.

Det anmärkningsvärda är istället vad regeringens samordnare ("för arbetet med utsatta EU-medborgare", beskriver DN hans ansvarsområde) säger. För, vad säger han egentligen?

- Det kan vara att särbehandla EU-migranter, säger Martin Valfridsson.

Någotsånär begripligt. Det blir dock värre.

- Det är inte okomplicerat. Det blir en kommunalt sanktionerad campingplats. Utifrån en likabehandlingsprincip ska man då erbjuda alla att bo där till en lika låg kostnad, säger han.

Här börjar väl ståndpunkten klarna. Rättvisa och likabehandling är bra skit, förstås. Men:

– Om en barnfamilj blir vräkt i Sverige så har vi ingen tak-över-huvudet-garanti. Där finns ingen lagstiftning. I det ljuset blir det komplicerat att särbehandla gruppen EU-migranter.

Okej. Martin Valfridsson beskriver grundproblemet, med en lika uppfriskande som obehaglig krasshet. Vi har ingen tak-över-huvudet-garanti för svenska medborgare, och då ska vi heller inte ha det för utländska medborgare. Han medger alltså att särbehandling är det knepiga, och det kan nog vem som helst haja samt instämma i. Men, hade det inte varit klädsamt om Valfridsson istället sagt att "givetvis ska alla i Sverige garanteras tak över huvudet"? Valfridsson är regeringens samordnare. Jag är inte speciellt bra på teori kring hur sådant funkar, men det låter ansvarsfullt, och som en position där det går att påverka; en post som medför makt. Ändå får vi ett svar som andas nihilism och maktlöshet.

Avslutningsvis säger Valfridsson så här:

– Det är alldeles ohållbart att lagar inte efterlevs. Man får inte använda kommunal eller privat mark hursomhelst. Jag ser inget annat alternativ än att avhysa. Annars får vi tillslut illegala kåkstäder som Sverige har jobbat under många år med att få bort.

– Den som kommer hit för att tigga måste se till att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna betala för ett legalt boende.

En annan ände att börja i hade ju varit att fastslå orimligheten (eller att "det är alldeles ohållbart") i att människor saknar tak över huvudet, samt kommunicera att det naturligtvis inte spelar någon roll vilken ände vi börjar i när vi åtgärdar denna situation. Lagar är väl bra, men berätta då om en kommande lagstiftning som förbinder varje kommun att ordna så att folk ha någonstans att bo, oavsett var de är födda.

Har du inte ekonomiskt svängrum för det? Jo, det har du. Verka för höjd skatt och och rusta med dessa friska likvida flis upp såväl förort som bruksort så att där finns rimliga bostäder för de som behöver (en positiv växelverkan är att arbetstillfällen torde uppkomma genom detta; som bekant finns det inte bara hemlösa i Sverige utan även personer som saknar jobb och gärna vill ha ett).

Jag utgick spontant från att Valfridsson är socialdemokrat, men dennes partifärg är okänd. Kanske, kanske är det ändå någon politiskt aktiv sosse som läser detta? Okej, vad bra (vi låtsas att en politiskt aktiv sosse läser). Här är ett gratis tips: Vågar du inte säga att ökade resurser är vad som krävs? Sluta då gnälla på det ovan påvisade sättet och lämna genast politiken efter att ha publicerat ett pressmeddelande där du förklarar situationen, eller bli åtminstone uttalad fascist eller moderat, så att du har någon typ av trovärdighet beträffande ditt ställningstagande för ett fullkomligt ointresse för ett socialt skyddsnät.

#svpol, muffathuckers

Det mest löjeväckande kränket jag vet är nog folk som tycker det är "fel" att inte ha samröre med personer som står långt ifrån en ideologisk/politiskt. 

Konfronteras du personligen med en vårdapparat vars motvilja till att bedriva, eh, vård börjar skruvas upp till Black Books-nivå, eller om du har vänner i den sitsen, så blir det outhärdligt att få ansikten och tecken på möjliga mänskliga drag/egenskaper hos individer som bär ansvar för sakernas tillstånd.

Och det gör var och en som anser att Thailandsresan i februari, hemmabiosystemet eller märkeskläder till tvååringar väger tyngre än att den som behöver hjälp får adekvat hjälp. Ansvaret är ditt - ta det utan gnäll, tack. Och moralisera inte över att jag inte vill ha mer än ett absolut minimum med dig att göra, om du inte är jättesugen på att få ett papegojskratt rakt i nyllet.

(Detta handlar inte ens t.ex. om att en av mina bästa vänner tog sitt liv häromveckan, utan om att jag försöker få kontakt med mottagningen där jag ska opereras för en i sammanhanget facil grej på måndag. Behövde ventilera ändå.)

När sovaren själv får välja

Hur skulle du fördela dina sömntimmar om du fick bestämma helt och hållet, men detta sedan gällde precis alltid; hela livet? Vi kan utgå ifrån sju timmar (fast du får välja ett annat antal om du vill vara den som är sån), och att det alltså fungerar som så att du slocknar och vaknar när du gör utan undantag.

Jag velar mellan 22-05 och 03-10:

- Det vore å ena sidan helt fab att börja varje dag med den helt reella känslan av att vara steget före precis alla andra och ändå känna att en är i fas med just de flesta andra - och därmed även det mesta i "samhället". Jag skulle börja luncha med folk och hinna gå i affärer, bara en sådan sak.

- Å andra sidan har jag alltid varit som mest kreativ ett tag efter midnatt, och med avsparkstider i jobbet och konserter jag både vill se och själv anordna, med mera - så vore det nog lika surt att gå miste om i princip allt sådant som det vore soft att alltid ha helt ostressiga morgnar.

Knepigt. Kanske en annan fördelning är optimal ändå, även om den till synes skulle innebära ett avkall på de stora fördelarna hos mina favoriter?

Allt det här blir ju jättehypotetiskt åtminstone för egen del, då jag som ni vet haft abnormt svårt såväl med att somna som med att vakna till sedan lågstadieåldern, men det går ju att önska - och det är antagligen bra att ha något att sikta på medan jag kämpar med att få fason på det hela.

Älskar att jag har såna här vänner,

som kan säga sånt här till mig i ett sjok efter första maj på Cyklopen:

Vad gäller situationen vid hemgång i går: jag hade haft en känslomässig bergochdalbana hela kvällen och stora delar av dagen. Hade dels tagit hand om en vän med ångest, dels dealat med relationer på ett sätt som behövde göras men var tungt. Jag var alltså rätt utmattad mentalt och känslomässigt och behövde ta hand om mig själv, plus var på väg hem med andra människor och hade därför bråttom. Som sagt var upplevde jag att du var rätt hård och utåtagerande från första början och det gjorde mig stressad. Jag vet inte om jag håller med om att jag borde deala med snubbar som bröstar upp sig, jag ser det lite som att jag gärna håller mig undan mäns konflikter för att skona mig själv och mitt eget psyke. Förstår att du blev arg när de pissade på väggen. Kanske är det för att jag själv är konflikträdd, men jag tänker att det är en risk för konflikt när folk är väldigt fulla. Jag skulle därför hålla mig undan att säga till och tycker det är en rimlig strategi att välja bort den typen av strider om man dessutom är en person som reagerar starkt på den typen av situationer.

Vad gäller det övriga:

- Du säger att jag behöver säga ifrån och ta mig plats. Jag behöver arbeta på det och har försökt göra det. Samtidigt kan det vara så att du behöver ta mindre utrymme. När vi pratade framför scenen var det bara du som pratade som i en monolog och jag kände att det inte fanns mycket möjlighet till instick i samtalet eller att jag får möjlighet att välja när jag vill kommunicera. Ett exempel är när du ringde mig sent en vardagsnatt för att berätta ett skämt, jag svarar för att jag är rädd att du ska må dåligt och för att jag bryr mig om människor i min närhet. Samtidigt sa jag att jag ville ta det i morgon och du kör ändå på. Det här är något jag kunnat uppleva i vår övriga kommunikation också, att det helt enkelt inte finns utrymme att ta av för att du tar över med din åsikter och känslor. Därför får du kanske inte heller veta saker som är otroligt viktiga i mitt liv. Jag tycker inte heller om att känna mig dubbelbestraffad för att jag agerar utåt med de medel jag kan ta i en situation där jag inte får utrymme, vilket jag upplever när du säger att jag ska säga ifrån men på ett sätt som inte är ”bara för sakens skull”, jag måste också få reagera skevt.

- Som jag sa tidigare så har jag insett att jag behöver människor runt mig som kan känna in, iaf som situationen ser ut för tillfället. Ibland kanske något jag säger är ett trevande försök att finna formuleringar eller få dig att lyssna på det jag tänker. Ibland är det som om andra (inte bara du) tror att jag kan ta väldigt mycket emotioner men jag behöver ofta en paus för att jag reagerar starkt på andra och lägger ner tankemöda och omsorg kring människor i min närhet.

- Att jag vill kommunicera koncentrerat, i text, få hjälp av motparten så att den lyssnar in är lika värdefullt som att du skriver snabbt och ofta och behöver att motparten tar plats. Att du inte orkar för tillfället kan jag ta och det är en bra anledning att sakta ner i den här relationen, men jag anser att det är viktigt att försöka förstå även andras behov.

- Jag vet att du inte är överdrivet förtjust i Fanny Åströms relationsidéer även om du gillar henne i övrigt, men jag tycker hon har formulerat mycket bra kring det jag tänker i inläggen taggade med relationer, vad gäller kvinnors reaktioner och hur de klassas av män i deras närhet samt hur känslor klassas beroende på vem som uttrycker dem. Jag tycker mycket av det är värt att försöka ta in.

Mest av godo

Hej allihopa, nu har det blivit dags för dagens PK-problem!

Turkaffärer: skunkgrupp som varje blivande kolumnist tyckte var hilarious 2001. Invandrarbutiker: ord som inte funkar på kultursidor 2014.

Grej som funkade 2001 men som inte fallit i lika god jord 2014: Simon G approprierar svärta och presenterar sig som "the black Eminem".

Har inget att invända mot denna förändring, egentligen. Eller, har åtminstone ingen stark åsikt om den. Säger bara att den är snabb/markant. Är glad att bo i ett land där Dan Park än så länge sätts i finkan snarare än i riksdagen, men kunde kanske önska lite mer "offerperspektiv". Trivs annars ypperligt med denna svenska ängslighet. Fler borde vara ängsliga och tänka på hur de uttrycker sig, särskilt vi vita snubbar.