Att flyga till London, forsok 2

Over Alborg, torsdag 08.47

Det ar nastan for idylliskt. Vintervadret ar klart och vackert nar planet lyfter fran Arlanda, och jag far knappt ens lock for oronen. En skaplig kontrast till gardagen och insikten vid Cityterminalens informationsdisk, men en nastan lika bjart motsatskansla jamfort med hur ont jag hade i magen nar jag satt pa bussen fran Marsta, ja, for den delen var jag livradd anda tills planet var i luften. Ett konstant och malande paniktillstand. Ar jag saker pa att jag inte missat bussens hallplats for terminal 2? Har Marsta-tabellen i knat hela vagen och haller den aktuella listan med hallplatser i mitt synfalt som om det gallde liv eller dod.

Nu flyger jag over Danmark, tittar ner pa dansk sno. Den pakistanske mannen fumlar med tekoppen och allt kanns genast mycket mer okomplicerat. Slipsnissen mellan oss blev valdigt irriterad nar jag ville ga pa toaletten och han darfor var tvungen att resa sig. Jag hatar sant. Men nu kanns det battre. (Den skotska flygvardinnan ursaktar sig da hon ser att min juice inte ar helt tinad, och skillnaden mot gardagens Cityterminalskansla har gjort mig sa mottaglig for positiva intryck att jag nastan blir kar vid forsta ogonkastet nar hon ler at mitt "don't worry, it'll be fine sooner or later".) Det ar inte bara jag som fumlar - en insikt som kanns lika himlastormande och omvalvande varje gang jag kommer till den. Han, pakin alltsa, spillde aven ut sitt te och fick be om en ny kopp. Nog for att det kanns lite osympatiskt att det narmast kravs skadegladje eller nagot ditat for att jag ska bli lugn, men varfor hanga upp sig pa en sadan petitess?

Erbjudandet om att handla taxfree ar sa diskret framfort att jag nastan blir generad. Jag vet forresten inte riktigt varfor jag skriver. For att Per Hagman sitter tva rader bakom? For att jag inspirerats av det ostigt valskrivna resekaseriet om korallrev i Zanzibar som jag just laste i DN? Nja, jag tror snarare pa den omvalvande kanslan. Nar British Airways-automaten pa Arlanda bad om ditt kort var jag i sakert en halvminut lika overtygad som igar om att jag inte skulle komma ivag. Men mannen vid BA:s disk, med det osannolika namnet Kack (jag tanker tjock dalmas, inte morkhyad man i kostym) gjorde mig ater lugn. Val framme vid gate 67 hade jag redan hunnit se efter i vaska och fickor ytterligare ett dussin ganger, varje gang lika overtygad om att jag tappat pass, boardingcard eller bada. Trodde en stund att gaten hade hunnit stanga. Att herr Kack inte verkade det minsta stressad sjonk liksom inte in. Jag var nara att liksom vid automaten ringa for att bli lugnad, men naturligtvis hade den annu inte oppnat. Efter allt detta kanske du forstar hur vackert Nordsjon kan glittra i solen nar den skymtar nere mellan molnen.

I hojd med Bryssel, torsdag 10.31

Detta ar nog forsta gangen i livet som jag pa allvar inser att det mycket val kan vara vart att lagga ett par hundra kronor extra for att erhalla ett bemotande som andas manniskovarde och hovlighet. Jag trivs battre pa Intercitytag an pa X2000 - det senares standiga hogtalarutrop dar forseningar pa tva minuter beklagas av nagon som av tonlaget att doma ligger pa en spikmatta ikladd sack och aska kanns en smula konstruerade och sokta varje gang. Visst ar det i narheten nar jag vid takeoff far hora vilket noje det ar att ha mig ombord, men da det bara framfors en gang kanns det pa ratt sida gransen for det sympatiska.

Men, just som jag ska vanda blad i min Metro och lasa om gardagens flygkrasch i Holland, skakar planet till och skylten om sakerhetsbalte tands. Jag som trodde det var lugnt nu nar vi kommit in i hojd med Belgien, men icke. Var allt for bra for att vara sant anda? Det marker vi snart. For att stilla nerverna reciterar jag "747" med Kent inombords och forsoker kanna mig blase och sextonarig snarare an orolig, det gar faktiskt over forvantan. Trots att planet fortfarande skakar, lutar jag nastan at att kunna skriva till dig snart igen. Om inte far du komma ihag att jag alskar dig och allt det dar.

I hojd med Canterbury, torsdag 10.02

Jag ar inte ett spoke, och haller med inte med spokskrivare. Foljdaktligen lever jag och har halsan. Ar dessutom finare i haret an mr Hagman. Daremot ar jag naturligtvis fullkomligt genomsvettig. Naval, snart Heathrow och mojlighet till ombyte. Det kommer nog kannas lite markligt att inte anlanda till stan via slummen i Hendon. Tur att Nanok Bie finns sa jag kan kanna medlidande med honom istallet.

Heathrowtoalett, torsdag 10.56

Byter t-shirt innan passkontrollen. Nar jag drar av mig plagget vager det dubbelt sa mycket som nar jag drog pa mig det.

282 Holly Lodge Mansions, fredag 18.34

Har inte hunnit skriva sedan sist, och det ar val en bra grej egentligen. Nu sitter jag hos Elizabeth och Niklas, som ar typ bast, fast de ar inte hemma. Jag tittar lite pa vad jag ska spela for skivor och funderar pa vad man sager nar man halsar pa Amelia. Tack for allt, horru!

Jag orkar egentligen inte bry mig, men...

...Moderaternas gruppledare Margareta Pålsson står för ett riktigt, riktigt märkligt uttalande när hon säger att vi är allmänhetens företrädare, och allmänheten pratar om detta.
Åt helvete med allmänheten. Den snackar en jävla massa skit. Och när hon använder sig av dylik argumentation kan man undra om Pålssons nästa drag är att be Nyamko kalla upp Romska Riksförbundets ordförande till integrationsutskottet och samtala om de många stölder som gruppen jämt och ständigt gör sig skyldig till.

Apropå SvD vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta när en av tidningen anställd och förmodat rätt högavlönad journalist, som dessutom heter något med von, skriver att allt fler kvinnor i diverse asiatiska länder tar abort när de väntar döttrar. Hon har säkert inte haft några fördelar av sitt efternamn eller sina föräldrar här i livet.

Vilka jävla nötter det finns.

Apropå grisajävlar: med och utan

Poliser med humor (från dn.se):

Den största banderollen bland motdemonstranterna var ny för dagen och bar texten: "Tack för senast, Grisajävlar." Banderollen var dessutom utsmyckad med tre gristrynen som bar polismössa. Poliserna verkade inte ta illa upp. Många tog fram sina mobiler för att fotografera den.

Poliser utan humor (från sr.se):

En femtonårig pojke som i december förra kallade två poliser i Solna centrum för grisar och gjorde grisljud åt dem, åtaldes på måndagen för förolämpning. Pojken ska direkt efteråt ha ångrat sig och erkänt att han gjort fel. Trots det polisanmäldes han och nu riskerar han dryga böter skriver Metro. Kammaråklagare Viktor Carlberg säger till tidningen att det inte var självklart att åtala pojken. Men att han samtidigt inte ville agera domstol när det fanns åtalsskäl.

Och, se på fan, polis med bra samhällsanalys (från dn.se):

- Vill vi inse att det här handlar om killar som levt i Sverige i hela sitt liv, men att de knappt kan läsa och skriva? Några är hemlösa, och flyttar runt och bor hos kompisar. Men de är inte onda. Tro mig, det finns orsaker till att de gör som de gör, det finns inget obegripligt våld.
- Utåt sett påstås det att samhället satsar på de här ungdomarna, på deras nedslitna bostadsområden. Men i verkligheten får de bara smulor, smulor som dessutom prioriteras bort så fort kungen får statsbesök, säger polisen, som vill vara anonym.

Kanske...

...den lökigaste/äckligaste bilden jag vet. Liksom, kolla Jarl! Och ljuset!

Ett döende samhälle

Det verkar vara rätt mycket action i finländsk morgon-tv!
Här har vi Nina Mikkonen, som representerar kälkborgerliga Samlingspartiet med 50 (!!!) mandat av de 200 i Finlands riksdag.
Nog för att fröken Löwengrip har lite uppdrag hos Muf Norrmalm medan de fortfarande ser det som mer bra än dåligt att associeras med henne, men både hon och Nyamko kan gå och gömma sig! Här har vi en riktig konservativ politiker i stil med min favorithäxa Michele Bachmann.

Dagis är Himmlers påfund och ett totalitärt, fascistiskt samt stalinistiskt system - check!

Svenska undersökningar om dagis är riggade; jag litar inte på svenskar, i Sverige är det bara invandrare som får barn; Sverige är ett döende samhälle - check!

Media är korrupt och fullt av karriärskvinnor som inte vill veta av hemmafruar som mig - check!

Jag har försökt förstå mig på det där landet. Det har aldrig gått något vidare.

Fram med chipsen! Engelsk textning fixar man via more info.

Bra där

You speak of Rastafari, but how can you justify belief in a God that's left you behind?
You simply fill the gap between the upper and lower class and your faith merely keeps you in line.
An amalgamation of Jewish scripture and Christian thought.
What will that get you? Not a fuck of a lot.
Take a look at your promised land. Your deed is that gun in your hand.
Mt. Zion's a minefield. The West Bank. The Gaza strip...
Soon to be parking lots for American tourists and fascist cops.
Fuck Zionism. Fuck militarism. Fuck Americanism. Fuck nationalism. Fuck religion.

Poäng

Observera att följande är taget ur ett sammanhang och att jag inte är fullt lika ömklig konversationen igenom. Detta framgår också i detta inläggs andra del. Vissa namn och platser har också ändrats, yada yada.

Ellen:
Hon förtjänar verkligen en riktigt traumatisk och olycklig kärlek.

Mattias:
Mm, faktiskt.

Ellen:
Det tycker jag att jag också gör egentligen. Haha. Inte för att jag är elak, men för att det alltid har gått rätt bra för mig på de flesta plan och för att jag tror att det är rätt nyttigt. Tur att man inte är så gammal. Haha.

Mattias:
Det är verkligen INTE så att jag sitter och hoppas på någon slags motgång för dig, inte ens en liten.
Fast jag kan ju vara otroligt, otroligt avundsjuk. Menar, jag minns hur jag plöjde hela DN:s A-del dagen efter Palmemordet. Det vill säga innan jag fyllde fem. Och jag minns hur jag i samma ålder kunde alla världens huvudstäder och flaggor. Jag hade ändå några slags förutsättningar att kunna ha det ungefär som dig.
Och jag vet hur patetiskt det här är, hur självömkande och fånigt det är, men jag kan inte låta bli att vara bitter. Inte på dig specifikt, mer i största allmänhet. Som tur är brukar det inte hålla i sig sådär jättelänge; jag spenderar ju mer tid på att styra upp bra saker än på att sängsitta och lyssna på McCarthy och vara bitter eller tidiga BQ och tycka synd om mig själv.
Men ändå. Jag kunde verkligen ha blivit Något, på ett annat sätt. Jag hade kunnat göra något som gjort mina föräldrar stolta, hur lite jag än försöker låtsas som att jag bryr mig om vad de tycker om vad jag gör av mitt liv. Men det blir knappast så. Och det på grund av sådant som ligger och låg utanför vad som kan anses vara något jag kan och kunde påverka. Det är rätt surt.
Vänta, mer kaffe, jag skiter i sömn och bokar band istället.

Ellen:
Jo, jag förstår vad du menar och tar inte illa upp. Drar ett Johan-exempel här. Han som vi var en atlasläsande autistunge och blev, som de flesta sådana, rätt hårt mobbad. Det var inte förrän han började läsa filmvetenskap när han gick ut gymnasiet som han fattade att det över huvud taget fanns något slags liv utanför Nacka, där han växte upp. Små förorter, och i synnerhet innan internet fanns, lämnar ju inte speciellt mycket över för subkulturella eller avvikande yttringar i någon form. Det var ju alltså inte så konstigt att han trodde att han var för evigt förlorad och konstig, eller drogs med svåra depressioner och kasst självförtroende till typ 25 års ålder.
Jag är ju tjej och har väl lättare på det sättet, eftersom man ju måste vara medveten om att killar tillåts falla in i ett tillstånd av total comic book guy på ett helt annat sätt än tjejer gör (hur mycket jag än försökte med mina uppslagsböcker och nördiga fakta). Dessutom är det ju i mångt och mycket en klassfråga. Mina föräldrar är ju bibliotekarier. Den enda bok som fanns i Johans föräldrahem var "Vit slavinna" av Sidney Sheldon.
Det är ju klart att ens liv blir annorlunda, eftersom man ges helt olika spelrum. Trots att jämnåriga i min omgivning tyckte att jag var extremt underlig och såg mig som ett tacksamt mobboffer så hade jag ju ändå med mig ett visst självförtroende hemifrån. Mina föräldrar uppmuntrade mina intressen på ett helt annat sätt än vad Johans gjorde, även om hans säkert ville lika väl.

Mattias:
Mm. Det ligger nog rätt mycket i det där med pre-internet faktiskt.

Ellen:
Ja, det tror jag absolut att det gör. Jag hittade ju mina motsvarande filmvetarvänner på internet. En fantastisk värld, det där. Genom filmer och musik hade man ju förstått att det fanns intelligenta människor på andra platser också, men de här andra platserna var ju typ New York 1977. Extremt avlägsna. Det måste ju vara ännu värre innan internet.
Så om jag hade vuxit upp i en helt annan familj och i en annan tid så hade jag nog också varit rätt bitter. Johan har ju ett rätt rejält arbetarkomplex och är väldigt mån om att kommentera hur lyckligt lottad jag är, till det jobbigas gräns. Men jag kan ju ändå förstå honom. Herregud vad bitter jag hade varit.

Ja, och senare kände jag mig lite dum ett slag, då jag såg en chans att profitera på andras rolighet för att höja läsvärdet. Men, jag fick tillåtelse. Här kommer jag och hon som egentligen heter något annat in på riktigt dumma människor. Hon visade sig sitta på en riktig guldgruva som får min "Sörmland" (några av er känner ju till Stockholmstjejen i tjugoårsåldern som sittandes i landskapet undrade vart Sörmland egentligen ligger) att likna en kommande fysikpristagare. Varsågoda, här är hela faderullan - renskriven till behändigt intervjuformat!

Mattias:
Det är ju rätt fascinerande överlag hur ofta som påfallande ointelligenta människor kan ta sig fram och bli något.

Ellen:
Mm. Min dummaste någonsin är nog tjejen som tillbringade en hel svensklektion i nian med att försöka övertyga klassen om att Blair Witch Project var en dokumentär: "De typ hittade de här banden i skogen, och ingen vet vad som hände!!!". Hon gick ut med 320 poäng och går nu ekonomi på Östra Real.

Mattias:
Gött å va go.

Ellen:
MEN GUD. Nu blir jag till mig. Jag har ju inte berättat om dumma Maria. Det måste jag göra innan promenaden.
Dumma Maria är en tjej som Johan träffade på en fest någon gång. Han var jättefull, och de hånglade och bestämde att de skulle ses ett par dagar senare. På dejten märker han dock sitt enorma snedsteg, för Maria visar sig vara den dummaste människa han någonsin mött.
De har alltså fortsatt att ses då och då för hans rena nöjes skull. Jag tyckte först att det var ganska hemskt - hon kan ju inte hjälpa att hon är dum! - men han tyckte att det var så roligt att det var värt det. Till saken hör nämligen att hon gick ut gymnasiet med 19,8 och nu pluggar till gymnasielärare i historia och samhällskunskap.
Johan var väldigt mån om att dela fenomenet dumma Maria med någon, och därför tog vi tre en promenad tillsammans i våras så att han kunde visa henne och försöka få mig att förstå vidden av den här människan. Och herregud. HERREGUD. Jag förstår inte att hon kan andas själv.
Det finns ju nu otroligt många exempel på saker hon trodde och som vi lurade i henne, men jag kan dra de dummaste. Roligast är ju när hon faktiskt påstår saker på eget bevåg och inte bara håller med när man hävdar helt absurda saker.
Vi ställde en hel del frågor om, ja, historia, för att undersöka vilken koll hon hade på sitt ämne. Hon tror att första världskriget inträffade mellan 1937-1945, att Titanic sjönk utanför Borneos kust, att Birger Jarl var samtida med da Vinci och franska revolutionen samt att ikonoklasmen pågick i Stockholm på 20-talet. Och så vidare.

Mattias:
Det här är saker som jag inte har järnkoll på, mind you. Jag är jävligt selektivt allmänbildad. De två sista exemplen hade jag kunnat bomma på, i synnerhet det andra, eftersom jag inte har en susning om vad ikonoklasmen var. Du hade kunnat lura i mig att det var en sorts risgrynsgröt som Napoleon brukade äta för att hålla sig kortväxt.

Ellen:
Men hade du gått på att ikonoklasmen var när osmanerna kom till Stockholm och brände ner stadens alla kyrkor på grund av ett religiöst förtryck från den svenska regeringens sida?

Mattias:
Okej, nej, det hade jag antagligen inte gjort... Fast jag kan inte sluta tänka på att man säkert kan få mig att verka vara dum á la Emma Anderssons andravärldskrigskunskaper om man tillräckligt ondskefull och skicklig på att vinkla.

Ellen:
Haha, det vore bra roligt. Men det skulle nog skina igenom. Tur att du inte ska bli historielärare i alla fall...

Mattias:
Ja, det är ingen risk, och givetvis bra för Sverige.

Ellen:
Anyway, jag kan berätta om när vi gick förbi en parkbänk där någon ristat in ett hakkors. "Det är roligt, för om man vänder upp och ner på ett hakkors så blir det ju ett pentagram, och det är en gammal judisk symbol", sade Johan. "Ja, det är lustigt det där", sade hon.
Eller när jag börjar prata om hur kuperat det är i Tantolunden där vi går. Jag påstår att om man tar den sammanlagda höjden av alla Stockholms kullar och dividerar med antalet så får man talet pi, och att det är därifrån det kommer. Det är faktiskt likadant i alla huvudstäder i hela världen; det är så de blir huvudstäder. Ja, utom Vatikanen. "Såklart!", utbrast hon.
Hon hade tydligen också skrivit en uppsats om kärnvapen, och därför frågade vi helt enkelt vilka länder som hade sådana. Ja, det var då Irak, Ecuador, Venezuela och Kina. "Men inte Ryssland eller USA, för då hade man vetat om det".
Jag drog även en fullkomligt bisarr historia om att jag bodde i en av kolonistugorna i Tanto där jag odlade cannabis på hemligt uppdrag av regeringen, för att se hur motståndskraftiga plantorna var i svenskt klimat. Det var ett kulturellt utbyte med landet Fraudien.
Tänk att den människan kommer lära någon barn att första världskriget var 1937-45. när tror hon att andra var? Herregud.

Mattias:
Andra var väl Gulfkriget?

Ellen:
Hon ville att Johan skulle komma hem till henne och se Titanic på hennes nya storbilds-TV. "Det låter obetalbart", sade han. "Men! Det är klart du inte behöver betala, du är ju min vän!".
Och just det. Hon gick på att mormoner hänger barn upp och ner i trän på juldagen för att fira minnet av Jesu korsfästelse, som ju inträffade då. Han hängdes ju faktiskt upp och ner till en början så att blodet skulle rinna ut genom hårsäckarna. Det var ju betydligt lättare att korsfästa någon som inte skulle blöda så mycket. Dessutom var han jude, och det var kosher.
Tråkigt att vi inte kunde ta en längre promenad med henne. Jag var ju tvungen att gå hem och skriva på min uppsats om hur stort universum är. Jag hade nämligen fotograferat slutet på universum med min webcam. Otroligt fräckt vad man kan göra med dagens zoom.
Alltså, jag kan fortfarande inte förstå att hon finns på riktigt.

Mattias:
Hur i hela fridens namn klarade du av att hålla färgen?

Ellen:
Jag var faktiskt imponerad av mig själv. Jag var dock tvungen att ligga på golvet och gråta av skratt när hon hade gått. Jag bröt ihop fullkomligt.

Mattias:
Det är nog ganska relativt det här med att lyckas här i livet, inte sant?

Ellen:
Jag tror det. Känns inte bra. Vad bittert det var när man insåg att det inte spelade någon roll att man var intelligent och att ens lärare bara hade bullshittat en hela skolgången. Lärare som typ dumma Maria.

Mattias:
Det var onekligen ett så kallat jobbigt läge!

Ellen:
Kan även tilläggas att hon stavar "period" "per jod".

Mattias:
Ja, vissa perioder är det ju höga salthalter i luften.

Ellen:
Speciellt då exportpriserna på salt har gått upp så mycket nu när Fraudien ska tillverka kärnvapen av saltkristaller.

Mattias:
Precis, det kommer bli en saltkris, och då jävlar ligger jänkarna illa till.
Och såvida du inte redan bloggat om detta kommer jag sno och lägga till i min, så alla ser hur överkvalificerad jag är för sysslor som kumquatperforering, med tanke på att jag har så här roliga bekanta på msn.

Ellen:
Haha, snälla, gör det! Jag vill verkligen sprida henne själv men jag vågar inte, för hon vet ju vem jag är. Men hon måste avslöjas. Vår plan var - eller är kanske fortfarande - att spela TP med Maria, filma det och skicka in till Lärarhögskolan. Att lägga ut på Youtube vore ju väldigt elakt, men HON MÅSTE STOPPAS. Hon är en fara för folkbildningen! Hon är ett dödligt vapen tryckt mot skolväsendets halspulsåder!

Mattias:
Alltså, det där är ändå bland det mest ondskefulla och missunnsamma jag hört talas om, Ellen. Låt Maria komma undan med att vara den hon är. Det blir så mycket större humor för så många fler.