Kufar

Såg just, på inrådan av Åsa, senaste avsnittet av Annas eviga. Somliga växer inte ifrån att klamra sig fast vid åldersgränser på krogen, värnplikt och tjejtaxi sisådär i 20-årsåldern som en annan. För somliga, som exempelvis stackars Pär, pågår det livet ut. Han är minsann ett offer (värnpliktskortet drar han nästan omgående). Ganska obehagligt, och ännu ett empiriskt bevis för min tes om att ALLA liberaler är sjuka i huvudet, oförmögna att tänka i fler led än ETT stundens enda. Bra program dock, skönt att Claes och Niclas får lustmörda Pär. För umptielfte gången säger jag: länge leve folkbildande snälla storebror staten, allt som oftast i form av SVT. Soft ändå att leva i ett land där man visar program på bra sändningstid och avsnittets sensmoral blir att Pär är en fullkomlig tok.

Obehagligare är väl i och för sig (ursäkta, nu sabbar jag den lilla feelgoodkänsla som ändå fanns i inlägget) att Claes anses som väldigt radikal, nästan värre än Gudrun, medan jag till exempel inte håller med honom om att jag som man inte personligen drar nytta av att vissa män våldtar kvinnor. Och att verklighetens folk™ ser honom som en kuf. Jag ville, som alla andra, se sarin över Bjästa. Men helst vill jag stanna här i min bubbla, och inte överhuvudtaget röra mig bland folk som inte kan se saker som jag tycker att de helt givet är.

Nu mullrar det i folkdjupet

Visst, här finns nyanser av självdistans till mina småhaveristiska insändargubbiga personlighetsdrag som jag förvisso nog lämpligast håller i herrans tukt och förmaning men ändå än så länge vårdar ganska ömt, dock börjar jag fan lacka på allvar nu. Ibland blir man faktiskt både arg, besviken och ledsen.

Först kommer jag (för någon månad sedan) 20:40 med hushållets pant i en stor sopsäck och möts av en stängd returstation. "Men kan vi inte bara säga att det här är typ 80 kronor?", nejdå. "Okej, då sätter jag den här bredvid dig i kassan så tar vi det imorgon" (här behöver jag nog inte redogöra för gensvaret). Bara att planka en station till the Capital of Shopping, som må vara deppigt det med men det är åtminstone habila pålitliga genomsnittliga Forum och Kvantum.

Men ICA Vårberg däremot. Vi har den nästan genialiskt söliga kassörskan (vill ogärna hänga ut stackaren, ni som har koll vet ju), vi har de blasé och otrevliga gymnasiekids som utgör (i runda slängar) åtta tiondelar av personalstyrkan, de stackars fyra julölen som man glömt bort att rea ut, de bara står där och samlar damm i ett hörn... Det väcker visserligen viss munterhet att de tre standardorden för skyltning placerats ut helt randomly så att billigaste follen alltid är märkt "vardag", men det räcker inte riktigt är jag rädd.

Och så hade ju det här med att stänga butiken. Nu alldeles nyss var jag pepp på att köpa en ny bit mozzarella; ni som känner mig väl vet att det går åt en del mozzarella i det janssonska hushållet, och särskilt då toast med rödlök och svartpeppar och havssalt och pesto och... nejdå, ingen mozzarella. Klockan är 20:53 när en liten 19-årig stackare står och täcker över ostdisken för dagen. Skulle vilja se det här hända en sömnig söndag på Karlavägen och ICA Esplanad. Ni i drar kedjans goda (nåja) varumärke i smutsen, era trötta jävla amatörer. Skönt att det snart är vår på riktigt så man än oftare kan ta en promenix och därigenom undvika er sunkiga ursäkt till matbutik.

Annars har jag haft en alldeles förträfflig söndag, tackar som frågar!

(För mer "bright side of life"-artade mataffärsbetraktelser som till och med fick mig att jämföras med Jan Stenmark hänvisas hit. Och ja, bilden ovan är från nämnda butik. Jag saknar min ungdoms trevliga ICA med fryntliga kassörskor och kassörer, vänlig atmosfär och hela den biten. Allt var bättre förr, se illustration nedan.)

You've lost that gråtrunk feeling

Jaha killar och tjejer (eller killar, i presume), dags att skriva underfuntigt och klyftigt och med självdistansreglaget neddraget i djupersta botten när klockan börjar närma sig läggdags ännu en härlig söndag efter en actionfylld helg. Eller, vi får väl se hur det var med allt det där. Nu sitter jag med ett glas kall o'boy (dock sockerfri!, det kanske reducerar tonen i texten av misärslentrianungkarlsgnöl lite i alla fall) och en rapé lingon och ska väl börja fundera på refrängen. Det jag undrar nu, lite sådär innan läggdags, är väl helt enkelt varför jag inte har en snygg och smart och trevlig (obs trevlig mot mig räcker jättebra) flickvän.

Okej att helgen var sådär, men alla därute vet ju också hur pepp jag kan vara när haspen väl är på. Och okej att jag sitter här och lyssnar på det kanske gubbigaste (alltså i den bemärkelsen till vilken jag även vill räkna min egna inte längre ens särskilt begynnande gubbighet) jag vet - Hospitalet. Men ändå. Jag är ju en rätt förträfflig kille när allt kommer omkring. Skillad på att skriva. Skillad på att göra mozzarellatoast och ostgratinerade nachos (viss brasklapp här; man bör nog inte ha monumentalt sämre utvecklad ämnesomsättning än min om man ska hänga mycket ihop). Skillad på att lyssna på bra musik - och släppa skivor och sätta upp spelningar med sjukt bra artister. Skillad på att diskutera grejer man sett på kvalitativ och saklig statlig tv på en om än inte alltid beläst så i alla fall rätt hög intellektuell nivå. Skillad både att vilja städa och diska och att faktiskt göra det, och på föreslå att använda kondom. Så vad är grejen egentligen?

Ibland faller jag tillbaka till hur det var när jag var 17. Att allt handlade om något ingen hade hjärta att berätta för mig, något i mitt utséende (gärna då i ansiktet, mitt i det, motsvarande en ordentlig böld eller liknande) som naturligtvis och utan ett uns av tvivel omöjliggjorde alla former av olikkönat samkväm. Så är det väl inte, antar jag. Men något är det väl. Jag skulle bra gärna vilja veta vad det handlar om så jag tycker du kan berätta nu. Varför har jag inte en snygg flickvän? Är det för att jag är helt jävla oregerlig och obstinat i sociala situationer? Är det för att jag inte nättwörkar? Är det för att jag inte styrt upp saker exakt som får en att känna hur det liksom rycker i äggstockarna? Det är sånt här jag sitter och funderar över på helgerna istället för att ta mig för saker och träffa folk. Fast nä, ett så enkelt självmål får ni inte. Jag tar mig ut och träffar folk. Ganska ofta till och med. Bättre kan ni. Nå?

Mitt bästa youtubefynd på jättelänge

Sunne-publiken! Antiklimaxet! Fantastiskt.

He said he'd last all night then gave you seconds, yeah

Jag förlorade trots allt oskulden till Masters of the universe-skivan, så lite märkligt är det att jag inte gjort detta tidigare. Det här blir ju väldigt subjektivt och nördigt; det är väl de tio låtar som betytt mest för just mig. Och jag hävdar ju att Second Class är bästa skivan (då ska man ha i åtanke att jag avskyr samlingar generellt sett; Second Class är verkligen perfekt även som skiva, det är väl visserligen kontexten som spökar i viss mån, but still). Här:

Ansaphone
Cocaine socialism
Death II
Death goes to the disco
F.E.E.L.I.N.G.C.A.L.L.E.D.L.O.V.E
I want you
Life must be so wonderful
My lighthouse
Pink glove
Seconds

Åh jösses

Vi som vill ha Debaser i Göteborg

(Vågar inte dryga mig på fejan eller ytterligare här dagen efter att jag för första gången DJ-ade på Slussen.)

You've been hit by, you've been struck by

Kontext: Jag snackar minnen från folkhögskolekursen Välja Väg med Hanna som var min bästis i klassen. Nu är hon föräldraledig och har tid att vara nostalgisk.
Kursen var en del av vår planering hos Arbetsforum på Kortedala torg. Helt otippat märkte vi rätt snabbt att den både var trevlig och intressant. Man fick prova på olika grejer varje vecka, helt enkelt. (Bland annat spelade jag "Bidragskungen" med Las Palmas på Radio Bergsjön.)
När händelsen nedan utspelar sig är vår klass på tio personer på internatvecka hos Grebbestads folkhögskola i Bohuslän. Det var alltså konstig stämning redan innan vi kommit dit. Atmosfären skulle bli än konstigare per omgående, mycket tack vare den gode Ali, en skön snubbe från Somalia som valde att ägna ungefär 50% av kursen åt att klaga på det svenska vintervädret med skön meta-självdistans.

Sekunderna när Alis mobil ringer i Grebbestad-matsalen när vi just kommit dit, det KAN vara topp 5 humor-ögonblick i mitt LIV. Antagligen några av de bästa awkward moment-feelgoodsekunderna jag någonsin avnjutit var det i alla fall. Here goes:

Det hade naturligtvis gått två parallella rykten om oss från Bergsjön, på förhand. Det ena gick ut på att det var en värstingresa, det andra handlade om att vi var villkorligt frigivna och var tvungna att åka på internatvecka som en del av vår rehabilitering. Samma andemening, alltså.
Sedan ska vi äta frukost där, när vi just anlänt efter minibussfärden. Det både tisslas och tasslas för fullt bland de 100 eleverna, även bland lärarna i viss mån.
Vi sätter vi oss i matsalen. Nästan direkt ringer Alis mobil. Vad hade han för ringsignal?
Introt till SMOOTH CRIMINAL (!!!!!!!!!!!).

Ali är chäf, tycker jag och Hanna. Hoppas det gått bra för honom!