Jackie, jag tror att du förstår

Återvändsgrändslandskapsgener

En liten reflektion. Min far är från Luleå och min mor är från Karlshamn. Inte konstigt alls att jag blev lite eljest, med de återvändsgrändslandskapsgenerna. En sådan som föredrar lite okonstlat kärva och oinställsamma men genuina, snälla och godhjärtade personer. Andra människor har jag betydligt svårare för, även om jag inte längre är helt värdelös på att socialisera med dem, men jag slipper fortfarande helst helt och hållet. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis har något emot dem (även om jag förstås ogillar dem i någon mån ganska ofta), men ni fattar.

Spilld mjölk

Köpte cykel på loppis för en femhunka nyligen. Var just med om min första cykelolycka sedan omkullåkningarna som brevbärare på Lidingö i januari med hoj baktung pga nya numret av Svensk Golf som alla jävlar där skriver upp sina barn som prenumeranter för vid sisådär en månads ålder: hade alltså tagit en tur till Kärrtorp för att köpa cykelkarta och skivor, handlade på hemvägen, och tog fart för att köra hem då framhjulets ekrar klippte av mjölken så det kaskadsprutade över hela torget i Bagis. Stod ju upp och så, men blev glad då en tant kom fram och hjälpte mig plocka upp. Sa såklart att "den där spillda mjölken är inget att gråta över". Det kostar på att vara the only fun in town, ska ni veta.

Det går inte - det är för dumt

Tillkännagivande: jag kommer aldrig mer att engagera mig allmänpolitiskt. Det är ingen idé; allt är helt enkelt för dumt. Till synes hederligt folk omkring mig blir på fullaste allvar "glada" och "nöjda" över att vapenexporttilldiktaturergärnadet- och vifortsättersåklartmedavregleringarna-mässande s går framåt. Upprörda avgångskrav till Adelsohn-Liljeroth, baserade på Aftonbladet-nyhet om tårta - publicerad för att samla klick till sälklubbare (och Dan Park) samt röster till sd. Eventuell ilska, glädje och dylikt öser jag istället rikligen över sakfrågor. Tjipp!

Fotnot: en bekant skrev strax därefter nedanstående drapor.

Men åter till ämnet, så länge man orkar bry sig om den här grejen tycker jag det som är intressant är att kolla på vilka olika fack folks reaktioner kan stoppas in i. Jag förstår campet som menar att det var ett bra konstverk eftersom det satte rasismen i Lenis och den vita konstöverklassens fejs, men jag tycker udden tas lite av hela grejen om man bara ser det som en medveten "konstprovokation", som med all konst som sker på stora institutioner. Det är därför jag hatar performancekonst; det blir aldrig på allvar, det blir bara fnissigt och/eller folk som står omkring och bara oooh, aaah, intressaaant, eftersom alla vet att det sker i ett konstsammanhang och vilka regler som gäller där. Och sen ska man försöka förklara det för folket: "Nej alltså det är okej, det är KONST". Äsch jag vet inte vart jag vill komma med detta, men det är lite frustrerande

Fack nr 2 är ju afrosvenskarnas riksförbund, och kanske främst moralist-twitter-vänstern, som vet när moderater tabbar sig innan de själva ens gör det. "Mitt viktigpetter-sinne pirrar! Nånstans i cyberspace är det en moderat som skrivit 'rullstolsbunden' ist.f. 'rullstolsburen'! VI MÅSTE GÖRA DET HÄR TILL EN GREJ!! AVGÅ REINFELDT!!". Jag förstår att man vill gripa efter varje chans att sabotera för regeringen, men samtidigt, vad fan vill dom egentligen? Hade det räckt med att inte skära i tårtan och skratta utan bara typ titta på den och skratta? Eller vill man att hon skulle titta på den och se lite ledsen ut? Jag pallar inte med den här upptrissade stämningen där folk tycker att 5 sek videoklipp är tillräckligt mycket info för att dra igång en folkrörelse. Och som sagt, vart tog konstnären vägen? Fattar att Afrosvenskarna menar att en kulturminister har mer ansvar än en enskild konstnär, till och med mer än Sveriges största konstinstitution. Men varför inte ens nämna konstnären?

Ungdomsmusik

Nu vet jag vilken jag tycker är världens jobbigaste musikstil. Inte sån där svulstig Debaser-indie, de banden kan man i någon mån vänja sig vid och så smått uppskatta (om det är redigt bra låtmaterial, i alla fall). Sån där hetsig Debaser-indie, däremot! Jag kan inga band (kan ni?), men det är nån reklamfilm som jag råkat ut för nu när jag tittat på fotboll där en refräng går "woh woh going to heaven are you" nånting. Skrikig, ryckig musik där "yeah", "wow" och "alright" är frekvent använda i texterna. Det är det absolut värsta jag vet. I hela världen, tror jag. Krig och elände kan man åtminstone fly ifrån om man har tur.

the work of a madman

Trying to be loved was always my main preoccupation, whatever political or musical ideas I may have presented as the true spirit of Cats on fire. Whenever I felt I was loved, I was ready to go hunting for more of the same. That was what we did in Gothenburg, autumn 2005, when we returned to the Bergsjön apartment to play.

The Cosy Den club in Bergsjön, Gothenburg, was the work of a madman. We played in that shared apartment on the first club night in the summer of 2004, and we played there on the last, in November 2005. By then, Mattias Jansson had already realized that in the long run, it wasn’t a good idea to run a club night in your living room and that he had to move. I could’ve told him, because when the second toilet was a funnel with a pipe that went into the first toilet, you simply know.

But these nights serve as fine examples: there was no money and no promises of anything bigger. There were anxiety attacks and bad equipment. But in that crammed apartment, there was also football-style sing-a-long, and my heart, melting.

(Ur liner notes för Cats on fire-samlingsalbumet Dealing in antiques. En bild var från dessa kvällar nedan, och en från morgonen efter sista ovan.)

Liten drapa utan radbrytningar

Här kommer en liten summering av en vanlig tankegång jag har. Kolumner som denna är ett bra exempel och gör mig säker på min tes att alla former av liberalism och/eller höger mer eller mindre är haverism; som gör att jag nuförtiden sällan eller aldrig orkar försöka tala sans och vett med människor som jag inte vet är någotsånär vid sina sinnens fulla bruk. Ständigt detta "men det här då?", "men det här då?", "men det här då?". Allt blir fallstudier, varje tillstymmelse till samhällelig struktur är ett sossehegemonihjärnspöke som saknar förankring i verkligheten, tänka i flera led kan man inte göra för då sätter man ju saker i samband med varandra och har mage att försöka dra slutsatser av mönster och tendenser och du vill väl inte ha det som i Sovjet? Som tur är får jag nog se mig som ganska förskonad från såfårmanvälintesägaidethärlandetlängre-hjon i min bekantskapskrets, men emellanåt dyker det ju upp personer som i övrigt är sympatiska och tänkande och kännande individer men som för sitt liv inte kan låta bli att säga "men det här då?". Jag trodde i min enfald att det var något man växte ifrån; själv drog jag exempelvis för sisådär ett drygt decennium sedan alltid upp åldersgränser på krogen och allmänhetens uppfattning samt syn på manliga respektive kvinnliga strippor och tjejtaxi och värnplikten och kvinnor som slår män och fan vet allt så fort någon försökte banka minsta feministiskt vett i mig. Men icke. Jag blir livrädd varje gång till synes intelligenta individer (ofta, men inte alltid, handlar det förstås om vita men sympatiska kränkta män likt den 19-åring jag en gång var) verkligen är helt oförmögna att se saker för vad de är - vid 30 (och 40!, och 50!, och 60!) års ålder. Inget är någons ansvar, heller. Alla vet bäst själva. Allt blir toppen. Detta är utgångspunkten för de flestas tänk idag; det är vad folk i allmänhet vill ha, och det är vad som är obehagligt på riktigt.