Spiller ett gäng av bönorna

Nu tror jag det är sjunde eller åttonde helgen i rad som jag inte lämnar Bagis. Så vill jag inte ha det, men ändå blir det just på det viset, ganska ofta till och med. Även om jag inte tror att din värld kretsar kring min, kan jag tänka mig att du som läser det här kanske undrar lite emellanåt. Varför jag helt enkelt i perioder väldigt sällan hittar på saker. Tänkte därför att jag skulle förklara lite (utan att för den sakens skull bli alldeles för långrandig och dra hela mitt livs historia; försöker hålla mig till det sociala och till vad som påverkar den biten, men jag skriver rakt upp och ned utan att skriva om så det blir kanske lite rörigt emellanåt). Så ingen tror att jag bangar på saker som ska hittas på eller hänget i sig inte skulle duga. Det handlar i 19 fall av 20 om något helt annat. Här kan du alltså med fördel stänga fliken, om du inte skulle vilja lära känna mig aningen bättre.

Jag har alltid varit väldigt öppen om saker. Hur mitt liv ser ut och hur jag mår. Vad som gör mig ledsen eller glad. Sådant. Men utan att märka det har jag de senaste tre-fyra åren slutit mig. Tror det kanske har att göra med att jag har en betydligt större bekantskapskrets nu än innan jag flyttade tillbaka från Göteborg 2008, efter fem år med ett (så småningom) tryggt och ganska tätt umgänge med kanske en handfull nära vänner. Efter ett ganska absurt första halvår i den staden fick jag ihop det rätt skapligt, och kom även närmre de jag varit tajt med i Stockholm. När jag flyttade tillbaka till Stockholm var det ändå delvis för att det kändes lite för begränsat i Göteborg. Att träffa samma personer ute och se samma band vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år blir ganska tröttsamt till sist - även om alla inblandade är trevliga och så vidare. Ja, och så krånglade det ju massor med lokaler för att sätta upp spelningar. Men en tredje faktor var att jag - även om jag också var fullt medveten om att det var naivt och irrationellt - trodde att det där med kärleken skulle kunna reda upp sig.

Så blev det nu inte; jag hamnade istället på slutenpsyk, trots (och tack vare!) att vederbörande hela tiden var en fantastisk vän vid sidan om det känslomässigt jobbiga. Det är inget jag var jätteöppen med, att jag låg där hösten 2008. Tror som sagt det handlar om att jag fick svårt att dra gränsen, när jag fått fler kompisar. Att skriva om det på fejan var inte att tänka på; det kändes otryggt och någonstans ville jag nog positionera mig i stan, hur fånigt det än låter (amenDUrå!). Vara någon som det gick bra för, och inte någon som det ständigt var strul kring - vilket det (utan att säga för mycket; ska inte spilla precis alla bönor på en gång) definitivt var innan jag drog härifrån 2003. Det var också till övervägande del därför jag lämnade Stockholm, några av er vet vad det handlade om och det räcker nog så (men det går bra att fråga om det kniper; i värsta fall säger jag väl "pass"). I alla fall, jag gick helt enkelt in i väggen fullkomligt den sommaren, för fyra år sedan.

Det här är det ju inte heller alla som vet, men. Jag fick aldrig ut gymnasiet. Jag fick faktiskt inte - mådde för dåligt, var aldrig på några lektioner, och var på väg mot fyra betyg (tre MVG och ett VG, naturligtvis) i tvåan. Inget av det här visste min familj om. (Jag ska inte gå in närmre på den biten heller nu för då blir det lite väl mastigt, men vi kan säga så här: pappa stavade fel till mitt förnamn i ett sms förra veckan. Och mamma kan utan vidare ringa på här med färdigmat från grillen för att jag inte svarar i telefon.) I hela mitt vuxna liv har jag ägnat mig åt traditionellt lönearbete sammanlagt i ett år. Resterande elva-tolv år har jag varit sjukskriven i perioder (och i ett par fall inlagd), och gått på soc i perioder. Det där sistnämnda är något som jag haft oändligt svårt att förhålla mig till. Jag har skämts över att jag inte lyckats ta itu med saker och föraktat mig själv för att jag inte bara skärpt mig och styrt upp mitt liv.

Därför var det väldigt skönt att det där med slutenpsyk efter många om och men mynnade ut i att jag blev remitterad till en neuropsykiatrisk utredning som färdigställdes i januari 2010. (Atypisk autism, om någon undrar. Och nej, jag vet inte heller vad det ska betyda, men utredaren satte i någon mån en luddig diagnos med flit eftersom det viktigaste var just de där rättigheterna och inte att hon fick "rätt" - en jävligt vettig inställning, tycker jag. Och någon typ av klarhet får jag nog så småningom, men i nuläget är jag rätt upptagen med strategier för att handskas bättre med praktiska saker.) Den hade svar på ganska mycket, gav mig rättigheter jag tidigare bara hade kunnat drömma om, men framför allt lättade den på de här skuldkänslorna som jag gått runt med nästan så länge jag kunde minnas. Och så är det ju en ganska bra känsla, att inte känna sig övertygad om att allt är helt kört när det gäller att fungera som man ska, för att det inte gått något vidare att i femton år behandla det hela som en konventionell depression. Då kan jag leva med att det även står att jag är psykiskt funktionshindrad, bara man inte börjar definiera hela sin person kring sådant är det nog ganska goda chanser att det går att vända saker till något positivt.

Jag har sedan dess fått någonstans att bo efter att ha varit inneboende hos folk i 12 år, och även kommit igång med åtminstone steg mot mer regelbunden sysselsättning. Det som ännu inte löst sig är främst två konkreta grejer, och det är väl egentligen vad den här texten handlar om, eller åtminstone är menad att bottna i:

Dels är sömnen helt uppfuckad och har så varit sedan jag gick i mellanstadiet (posttraumatisk stress, men det ska jag heller inte gå in på ytterligare här). Det är svårt för mig att bestämma saker eftersom jag aldrig kan vara säker på om jag är vaken vid tidpunkten. Teknikaliteterna ska jag inte tråka ut er med, men kortfattat har jag enormt svårt både att somna och att vakna (något som ju inte direkt underlättat när det handlat om att sköta och behålla ett jobb). Jag håller just nu på och försöker få till det med chemical drugs och så vidare; just nu handlar det mest om att övertyga läkaren om att det nog är dags att skriva ut det som faktiskt fungerar trots att det är beroendeframkallande som fan. Visst, man ska vara restriktiv. Men någon gång får man kanske inse att man i så fall är beroende, och att det kanske inte är precis hela världen.

Den andra grejen låter säkert konstig om man inte kan relatera alls; dysmorfofobi är antagligen minst lika svårt att begripa sig på som exempelvis ätstörningar. Det här tycker jag är bra mycket svårare att prata om än sömnbiten, men för att nämna något som ligger hyfsat bekvämt och långt tillbaka tidsmässigt så hade jag allvarligt menade självmordstankar i gymnasiet eftersom jag var fullt och fast övertygad om att ingen någonsin skulle vilja vara närmare mig på det sättet än en halvmeter. Jag visste helt enkelt det, och det var utifrån den vetskapen jag förhåll mig till omvärlden, något som såklart inte direkt var en fest i tonåren. Jag levde visserligen i princip helt isolerat ändå (tur i oturen, haha); en person hälsade på hemma hos mig en gång mellan åldrarna 13 och 18. Det här har i alla fall blivit betydligt bättre, tack vare fina vänner och flickvänner och ligg (i den ordningen), men jag har börjat förlika mig med att det antagligen aldrig kommer att bli helt bra. Och att det alltid kommer perioder då jag t.ex. inte klarar av att gå och handla mat. Dock blir de ju kortare och dyker upp mer sällan, de perioderna - men helt blir jag nog aldrig kvitt dem.

De här två grejerna påverkar mitt liv och då främst mitt sociala umgänge en hel del. Och jag orkar helt enkelt inte med att inte vara öppen kring dem längre. Det är väl i sig inget konstigt, med det förakt för svaghet och fokus på framgång som vår vidriga tidsandan medför. Men det tar för mycket ork att försöka hålla uppe någon slags fasad av framgång och förträfflighet och tillfredsställelse med tillvaron i stort. Det är ork som jag inte har, och därför går det inte.

Jag menar förstås inte att göra någon obekväm eller så, och jag antar att vi vi fortsätter vara kompisar, bekanta eller vänner precis som hittills. Jag är ju som ni förhoppningsvis vet heller inget socialt missfoster raktigenom, men det jag försökt förklara nu komplicerar ändå saker en hel del. Och när man mår dåligt blir det lätt att man har svårt att se eller ens bry sig om hur andra tänker kring sådant; det kan vara bra att ibland lyfta blicken och inse att det kanske är skönt att slippa känna sig som en tråkig jävel om jag inte vill följa med och ta en öl - utan att det i princip alltid handlar om något annat, som jag sällan har makt över, men som jag såklart hoppas kan fortsätta gå åt rätt håll. Tack till er modiga som varit öppna kring sådant här, jag tror ni vet vilka ni är, och jag hade aldrig vågat skriva ihop det här inlägget om det inte varit för er. Jag läser inte igenom det ordentligt nu. Då slutar det bara med att jag bangar, såatte. Tack för att du läste.

Jackie, jag tror att du förstår

Återvändsgrändslandskapsgener

En liten reflektion. Min far är från Luleå och min mor är från Karlshamn. Inte konstigt alls att jag blev lite eljest, med de återvändsgrändslandskapsgenerna. En sådan som föredrar lite okonstlat kärva och oinställsamma men genuina, snälla och godhjärtade personer. Andra människor har jag betydligt svårare för, även om jag inte längre är helt värdelös på att socialisera med dem, men jag slipper fortfarande helst helt och hållet. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis har något emot dem (även om jag förstås ogillar dem i någon mån ganska ofta), men ni fattar.

Spilld mjölk

Köpte cykel på loppis för en femhunka nyligen. Var just med om min första cykelolycka sedan omkullåkningarna som brevbärare på Lidingö i januari med hoj baktung pga nya numret av Svensk Golf som alla jävlar där skriver upp sina barn som prenumeranter för vid sisådär en månads ålder: hade alltså tagit en tur till Kärrtorp för att köpa cykelkarta och skivor, handlade på hemvägen, och tog fart för att köra hem då framhjulets ekrar klippte av mjölken så det kaskadsprutade över hela torget i Bagis. Stod ju upp och så, men blev glad då en tant kom fram och hjälpte mig plocka upp. Sa såklart att "den där spillda mjölken är inget att gråta över". Det kostar på att vara the only fun in town, ska ni veta.

Det går inte - det är för dumt

Tillkännagivande: jag kommer aldrig mer att engagera mig allmänpolitiskt. Det är ingen idé; allt är helt enkelt för dumt. Till synes hederligt folk omkring mig blir på fullaste allvar "glada" och "nöjda" över att vapenexporttilldiktaturergärnadet- och vifortsättersåklartmedavregleringarna-mässande s går framåt. Upprörda avgångskrav till Adelsohn-Liljeroth, baserade på Aftonbladet-nyhet om tårta - publicerad för att samla klick till sälklubbare (och Dan Park) samt röster till sd. Eventuell ilska, glädje och dylikt öser jag istället rikligen över sakfrågor. Tjipp!

Fotnot: en bekant skrev strax därefter nedanstående drapor.

Men åter till ämnet, så länge man orkar bry sig om den här grejen tycker jag det som är intressant är att kolla på vilka olika fack folks reaktioner kan stoppas in i. Jag förstår campet som menar att det var ett bra konstverk eftersom det satte rasismen i Lenis och den vita konstöverklassens fejs, men jag tycker udden tas lite av hela grejen om man bara ser det som en medveten "konstprovokation", som med all konst som sker på stora institutioner. Det är därför jag hatar performancekonst; det blir aldrig på allvar, det blir bara fnissigt och/eller folk som står omkring och bara oooh, aaah, intressaaant, eftersom alla vet att det sker i ett konstsammanhang och vilka regler som gäller där. Och sen ska man försöka förklara det för folket: "Nej alltså det är okej, det är KONST". Äsch jag vet inte vart jag vill komma med detta, men det är lite frustrerande

Fack nr 2 är ju afrosvenskarnas riksförbund, och kanske främst moralist-twitter-vänstern, som vet när moderater tabbar sig innan de själva ens gör det. "Mitt viktigpetter-sinne pirrar! Nånstans i cyberspace är det en moderat som skrivit 'rullstolsbunden' ist.f. 'rullstolsburen'! VI MÅSTE GÖRA DET HÄR TILL EN GREJ!! AVGÅ REINFELDT!!". Jag förstår att man vill gripa efter varje chans att sabotera för regeringen, men samtidigt, vad fan vill dom egentligen? Hade det räckt med att inte skära i tårtan och skratta utan bara typ titta på den och skratta? Eller vill man att hon skulle titta på den och se lite ledsen ut? Jag pallar inte med den här upptrissade stämningen där folk tycker att 5 sek videoklipp är tillräckligt mycket info för att dra igång en folkrörelse. Och som sagt, vart tog konstnären vägen? Fattar att Afrosvenskarna menar att en kulturminister har mer ansvar än en enskild konstnär, till och med mer än Sveriges största konstinstitution. Men varför inte ens nämna konstnären?

Ungdomsmusik

Nu vet jag vilken jag tycker är världens jobbigaste musikstil. Inte sån där svulstig Debaser-indie, de banden kan man i någon mån vänja sig vid och så smått uppskatta (om det är redigt bra låtmaterial, i alla fall). Sån där hetsig Debaser-indie, däremot! Jag kan inga band (kan ni?), men det är nån reklamfilm som jag råkat ut för nu när jag tittat på fotboll där en refräng går "woh woh going to heaven are you" nånting. Skrikig, ryckig musik där "yeah", "wow" och "alright" är frekvent använda i texterna. Det är det absolut värsta jag vet. I hela världen, tror jag. Krig och elände kan man åtminstone fly ifrån om man har tur.

the work of a madman

Trying to be loved was always my main preoccupation, whatever political or musical ideas I may have presented as the true spirit of Cats on fire. Whenever I felt I was loved, I was ready to go hunting for more of the same. That was what we did in Gothenburg, autumn 2005, when we returned to the Bergsjön apartment to play.

The Cosy Den club in Bergsjön, Gothenburg, was the work of a madman. We played in that shared apartment on the first club night in the summer of 2004, and we played there on the last, in November 2005. By then, Mattias Jansson had already realized that in the long run, it wasn’t a good idea to run a club night in your living room and that he had to move. I could’ve told him, because when the second toilet was a funnel with a pipe that went into the first toilet, you simply know.

But these nights serve as fine examples: there was no money and no promises of anything bigger. There were anxiety attacks and bad equipment. But in that crammed apartment, there was also football-style sing-a-long, and my heart, melting.

(Ur liner notes för Cats on fire-samlingsalbumet Dealing in antiques. En bild var från dessa kvällar nedan, och en från morgonen efter sista ovan.)