Genmäle

Alltså, jag har många svagheter, och en av dem är att jag inte riktigt klarar att läsa grejer om Cosy, och bara låta dem bero. Här kommer ett klipp från Rebeckas blogg.

Ikväll är det Would-Be-Goods och Cosy Den på Landet. Peppen är ungefär noll. Jag gillar Would-Be-Goods och jag gillar Cosy Den och jag gillar Landet, men Stockholms indiepopscen får det att krypa under huden på mig. Om Rip it up är småskaligt så kommer det ändå inte i närheten av den här sortens tillställningar. Alla känner alla, och av någon underlig anledning så ser alla sig själva som någon sorts fanbärare för en mullrande och kreativ undergroundrörelse som alla utomstående är för dumma i huvudet för att förstå någonting av. Hade det varit så hade det ju varit roligt, men jag vet inte, jag. Gräsrötterna här gror i folks skenande egon och inget annat. Men men. Det är bara att bita ihop. The Camera Loves Me!

Ja, vart ska jag börja?
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga.
För egen del bokar jag ju bara saker för att jag själv vill se dem. Det kan vara tweelegendarer ena gången, en galen fransman och distade medelpadingar nästa, hopplös repetitiv synth på svenska gången därpå, och sedan GIMME INDIEROCK!!! veckan efter. Eller, precis så är det nu. Jag gillar att se bra spelningar i sällskap av likasinnade. Saker är inte mer uttänkta än så. Jag tror framför allt inte att jag pysslar med något som någon skulle vara för dum för att förstå. Menar, så där kan man säga om laptopskäggen som sitter på gallerier och knappar för sina kompisar för att sedan gå hem och ligga med sina snygga flickvänner, inte om mig. Skärpning.

Men, och det här är ett stort men. Jag vågade aldrig åka till Kalmar och de där festivalerna, fast jag ville. Florian var dryga mot mig och det räckte för att jag skulle känna att det inte fanns en chans att jag skulle passa in, det räckte för att jag skulle se framför mig hur alla skrattade åt mig och åt att jag var där.

Det är lite samma grej med Rip It Up. Eller, det är lite samma grej med att jag flyttade tillbaka från Göteborg. Också.
Jag kan verkligen ha förståelse för om man tycker det är jobbigt att alla känner alla på en viss klubb.
I Göteborg funkar det, för den som inte vet, så att den mest populära popklubben är den där namedropparkungarna turas om att spela skivor tills alla har druckit för mycket öl och är oförmögna att fortsätta. Då får deras kompisar ta över och lägga på något med Orup, Chromeo eller Comet Gain. Så fortsätter det, gång efter gång, och det händer egentligen ingenting.
De bokar saker de själva skäms över, varför vet jag inte. För att det är gött, förmodar jag.

När det väl är någon som tar sig samman och bokar något riktigt bra, står folk och skriker fopollsramsor och Roliga Saker spelningen igenom i så stor utsträckning att jag gett upp och gått ifrån spelningar jag sett fram emot i månader, för att jag tyckt att det blivit genant.
På Rip It Up är det för många ärkegöteborgska tweehockeykillar som dricker för mycket, spelar för mycket nätpoker och tar för mycket kokain. Gör man detta blir man ganska otrevlig och jobbig att vara runt.

I Stockholm har jag oftast upplevt allt som för svalt. För drygt. Det var också delvis därför jag flyttade. Det kändes inte som att någon vågade bry sig om något överhuvudtaget. Heart-on-sleeve var ett värre skällsord än horunge. Håll dig på mattan. Tönt.
Nu föredrar jag ändå det, och att försöka dra folk till en klubb för att jag vet att det finns människor som vill ungefär samma sak som jag vill med kvällen.
Klart det är en liten scen. I London drar den enda popklubben vars bokningar kan liknas vid mina ungefär åttio personer varje gång. Detta i en stad där det bor lika många som i Sverige. Trots att det oftast inte handlar om något mer komplicerat än bra poplåtar.

Men, det sista jag vill är att Cosy Den ska vara exkluderande.
Jag kan förstå att man lättare kan uppleva det så på Cosy, där det ofta inte finns så vansinnigt mycket mer än en scen och ett par spelningar, än på en klubb som King Kong, där det oftast går ut på att sitta och snacka över ett gäng öl och kanske kasta ett getöga mot scenen eller dansgolvet någon gång ibland (lägger alltså ingen värdering i det; jag trivs också där). Men jag tycker det är väldigt trist om det ska vara så. Och om det är något jag kan göra för att någon tjugoårig halvensam person ska stanna hemma av skäl som liknar de jag hade för att banga Kalmar, så kräver jag att bli uppmärksammad på det. Nu är alltså det här inget jag nojar jättemycket över, men bara tanken gör mig faktiskt lite ledsen.
Trots allt har jag lärt mig att det inte är speciellt svårt att hitta trevliga människor att hänga med, även om man nästan per automatik går på ett par minor på vägen.

Så, till pudelns kärna.
Är jag exkluderande? Lär ju. Åtminstone i någon mån.
Alla är välkomna, men jag blänger om man snackar sönder en spelning. Vem som helst får gärna komma, men tänker man enbart sitta och hångla i ett hörn kan man lika gärna göra det på Carmen, i synnerhet om man tar upp plats för någon som vill betala en slant för en konsert. Något som för övrigt är slående med Stockholm är hur många Stekare Utan Gränser som gärna lägger en femtiolapp eller hundring på att gå in någonstans där de inte överhuvudtaget tar del av det de pröjsar för. Man orkar inte gå tjugo meter till nästa ställe, eller så vill man bara flasha att man har råd. Det är en rätt stor anledning till att jag har klubb utanför stan. Man slipper en massa människor som ändå inte bryr sig. Men, det kanske också är exkluderande? Ja, lär ju. Men, det innebär också att det inte är riktigt så illa ställt med min människosyn som jag ibland befarar. Jag inser att det finns en god chans att man orkar åka tre tunnelbanehållplatser utanför innerstan även om man inte har björnkoll, även om man bara sett något i en klubbguide och är nyfiken på vad det är som händer, även om... ja.