Ungefär så här känner jag gällande det svenska fotbollslandslaget.
Dock köper inte ens jag Henrik Rydströms första världskriget- och SD-kopplingar, men vissa faller onekligen in i liknande stämningar, där det anses oerhört märkligt och gående emot varje social kod att inte vara förkrossad över gårdagen. Precis som om man per automatik skäms över att vara svensk om man inte viftar med en flagga och sjunger nationalsången med eftertryck (jag är en sån som inte riktigt hajar hur man kan vara stolt över något man inte haft en tillstymmelse till chans att kunna påverka, som exempelvis var man är född). Jag knöt näven när Sverige gjorde sitt mål, men ganska förstrött, och antagligen mest för att det är roligare med ett mästerskap när folk omkring mig bryr sig mycket om hur det går för ett av lagen. Och jag bryr mig väl lite grann om hur det går för Sverige, åtminstone då det vankas avancemang från gruppspelet. Men, i övrigt kan jag precis lika gärna skrika rakt ut när Irland, Skottland, Ghana (helst med Kingson - då skiter jag fullständigt i Sverige, åtminstone jämförelsevis) gör mål. Eller valfri överraskning, jag gillar skrällar, och det är vad som främst gör att jag kan hålla uppe intresset under en hel turnering. Finns det en trevlig Bajenkoppling engagerar den mig dessutom oerhört mycket mer än vad ett svenskt landslag förmår göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar