Recension: Lucky Strike click & roll

På cigaretterna som Lucky Strike nyligen lanserat, förvandlas cigaretten till en iPad om man klickar kapseln. Ganska sjysst feature, och onekligen praktiskt om man inte riktigt kan bestämma sig för vad man vill göra med fingrarna, utan bara är lite rastlös i största allmänhet. Det går inte att komma ifrån att det hela trots allt känns lite krystat och långsökt, men jag delar ändå ut tre bloss av fem möjliga.

Sunt förnuft ska råda

Sådant här lackar jag något vansinnigt på.
Inte grejen i sig; jag vet redan att Sverige har blivit Danmark.
Men, Juholts fullständiga beröringsskräck:

- Ska vi ha det så här?
- Nej.
- Vi ska förbjuda det?
- Nej. Sunt förnuft ska råda.

Det där ryggmärgsnejet med tveklöst tonfall gör mig verkligen riktigt jävla upprörd.
VAD I HELA FRIDENS NAMN finns det som talar FÖR att det funkar med sunt förnuft? Allvarligt? Finns det något alls som talar för att marknaden agerar med sunt förnuft? Och VAD i hela fridens namn är det allra minsta problematiskt med att reglera den här typen av grejer?

Här hade Håkan en chans att göra en populistisk poäng samt legitimera resonemang á la "nu är det så här att folk faktiskt inte alltid fattar sitt eget bästa i alla lägen, särskilt inte när det är vinstintresse inblandat, ibland måste vi som bestämmer lagstifta för att slippa de värsta avarterna av mänskligt beteende". Tar han den? Nä. Han är livrädd för att bli betraktad som en vänsterpolitiker, till och med i ett läge och en fråga som är ungefär så konkret som något kan bli, till och med där han sannolikt har en jättemajoritet av den svenska väljarkåren bakom sig och en sådan ståndpunkt hade varit just sunt jävla bonnförnuft. Snart är det för sent, om det inte redan är det. Vi kan tacka den här typen av genomfegt beteende från det som ska föreställa något slags alternativ till den riktning landet färdas i idag.

För, som jag ser det är det faktiskt så här enkelt:
Skillnaden mellan vänster och höger kan kokas ned till tycker du att politik behövs, eller tycker du inte det?

How strange it is to be anything at all

(Härifrån. Och jo, funkar fast den ser trasig ut, tryck på play bara.)

Etikett: covermärkligheter

Den här spelades just på Radiosporten. Sannolikt det konstigaste jag hört på länge. Jag hörde den på just Radiosporten redan för något år sedan då den släpptes, men trodde tills alldeles nyss att det varit en surrealistisk dröm. Nå, läser just att detta blev Annies första topp-40-hit i Storbritannien sedan 1995, då den nådde... nummer 39. Det är hon väl kanske förtjänt av...
(Jag refererade just till detta som "sentida Ash". Det handlar alltså om 2001. Jag är nog ganska gammal. Och nu spelar de Texas, det är en sån Radiosporten-kväll.)

Dagens multinationelltföretagsbesvikelse

(Visst ja; skulle ju blogga istället för statusrader, glömde.)

Gillette Venus: Tips för tjejer som rakar sig för första gången

När ska jag fråga mamma om rakning och vad ska jag säga?

- Var ärlig! Vi vet att det kan vara svårt att prata med föräldrar om sånt här, men du kommer att bli förvånad över hur positiva de kan vara. Försök säga något i stil med "Mamma, jag gillar inte riktigt håret på mina ben och jag skulle vilja testa att raka mig. Jag skulle vilja att du hjälper mig."



FAN då, jag som just trillat dit och åter blivit gravt beroende av Satin Care Radiant Apricot...

Bullevi

We're all smiles
And honest, I swear
It's the turnstiles
That make us hostile

Man ska smida medan järnet är varmt, heter det. Jag pratar just med min vän Pär, om en ganska hätsk diskussion på Facebook med vår gemensamme vän Björkas, som inte ledde någon vart överhuvudtaget utom till hårda ord och en känsla av att jag borde ringa upp honom i ett försök att reparera den dåliga stämningen. Men, det känns faktiskt inte som att det skulle leda någonvart, det heller. Så jag skriver av mig istället.

Mattias, nånstans kunde du ju ge en gröngöling informationen om att du faktiskt är hjärntvättad som vilken god sektmedlem som helst. Att det är det det handlar om.

Förutom att det alltid är lika trivsamt att bli klappad på huvudet är jag så fruktansvärt trött på Stockholmshatet. Länge har jag bara bitit ihop och accepterat det, vilket man ju kan tycka är ganska rimligt med tanke på hur felknullad den här stan på många sätt faktiskt är (eller har blivit, snarare) och hur den felknullar resten av Sverige på ganska talrika sätt. Men när det gäller fotboll blir jag less på riktigt nu. Mer specifikt blir jag irriterad när finlandssvenska medelklassmän flyttar till Göteborg respektive Stockholm för att bli stereotyper som fattar tycke för Gais respektive Hammarby. Eller, det är naturligtvis trevligt och sympatiskt också. Jag gillar både Björkas och Acke fantastiskt mycket, det är roligt att de hittat en tillhörighet på den fronten och det unnar jag dem. Vidare inser jag att det inte är lätt att hitta sin plats i den svenska fotbollstillvaron med Ulf Stenberg som enda sportjournalistiska referenspunkt och lots, men snälla, sit down shut up när det gäller sådant som det saknas åtminstone grundläggande kunskap om. (Till och med Jerry, det ursprungliga föremålet för diskussionen som helt saknar supporterskaps-knowhow, vet att det är så man beter sig. Och Pär, som är från Blekinge, tycks förstå.)

Kortfattat: Jerry har rätt på alla punkter i den normala världen. Du har rätt i din värld (som befolkas av främst fotbollsintresserade män i sthlm).

När jag bodde i Göteborg blev jag utblängd på spårvagnen när jag talade i telefon eftersom det hördes att jag var från huvudstaden. Ja, det är sant.

Jag ger blanka fan i era kaffe och mazarin-derbyn och mysmatcher mot Trellehula inför 2384 pseudointellektuella anglofiler på Nya Gamla Nya Gamla Nya Gamla Bullevi. Är det då verkligen så otroligt mycket begärt att i gengäld bli lämnad ifred?

Jag känner mig här lite som jag gör varje gång norsk media gör en stor affär av någon läskig eller häftig händelse i Sverige.

Och ja, jag älskar våld, främst ultravåld. Jag håller ju på en Stockholmsklubb - ge mig en liten Gais-knatte att slänga bangers på och jag ejakulerar sannolikt i ditt ansikte på två makrillröda.

Uppslukade

En märklig grej: det finns ju rätt mycket saker av olika slag på det här internet. Varför är det då så många skivomslag som är svåra att få tag på virtuellt? Nog för att cd-singeln sedan en tid är ett tämligen dött format (känns lika surrealistiskt varje gång jag fiskar upp Pulp-singel efter Pulp-singel jag inte hade sedan tidigare för fem eller tio pix, när jag för sisådär ett decennium sedan stod i den där skivbutiken på Bondegatan - vars namn jag inte ens minns nu men vars främsta näringskälla var just sådana töntiga materialistiska outsiders som mig - trånande över den och förbannande prislappen på hundrafemtio kronor), men det är ju märkligt att en relativt välkänd orkester som Fireside inte lämnar några som helst spår efter sig gällande sin singel (med den ganska säkert oavsiktligt Gers-anstrukna titeln) Follow follow. Ja, jag vill ha omslaget för detta ändamål. Ja, jag är fortfarande en töntig materialistisk outsider. Nej, jag orkar inte fota skivan och ladda upp. Ja, någon måtta.