Det är inget att göra åt

Jag är stockholmare igen. Från april, på halvtid (behöver hitta någonstans för Alma att bo innan jag kan flytta helt), men ändå. Växelboende ter sig, jämfört med hur jag har det nu, som the shit. Inga hard feelings, Göteborg. Vi gled isär du och jag.
Vargen hävdar att jag är tvungen att starta en modeblogg nu när jag hamnar på Telefonplan, vi får väl se hur det blir med det.

***

Detta är kanske det snyggaste jag sett. Kom med nya Galago idag. Sara (Dotterbolaget) har designat. Har redan mailat henne och frågat om man får beställa ett gäng.


***

Min finländska läsekrets vägrar prata om Åland offentligt utan skriver lite försiktigt till mig privat om sina känslor. Jag tycker det är lite tråkigt, på ett sånt där anonym lapp i trapphuset-sätt nästan.

***

Vill uttrycka min oförställda glädje över att min uppmaning till denna person att följa mitt dåliga exempel att starta blogg hörsammades.

***

Igår var jag på Pustervik.
Någon kanske undrar hur det kommer sig att jag är ute hela tiden.
Det är helt enkelt mycket svårare att sitta hemma när någon slösar gästlisteplats på en.
Dock riskerar detta uppsving att komma av sig om alla mina bekanta fortsätter uppvisa samma dåliga fantasi och samtliga säger samma sak om att det är överraskande att se mig så långt västerut så fort jag visar mig i stan. Kom igen nu.
Nåväl, till saken.
Bye Bye Bicycle spelade, och Liechtenstein.
Irene/Laurel Music/allt möjligt-Tobias och två trettioåriga män till hade klubbpremiär.
Det var stundtals mycket fint, som när man fick dansa till Don Lennon, inte varje dag det händer.

De förstnämnda var kanske inte så vansinnigt bra. Lite talande att den största behållning de gav mig denna kväll var två fina oneliners från två av mina främsta vapendragare vad gäller torr humor. Ville undrade om det var ett mc-gäng jag skulle gå och se. Mikael ställde sig och såg en halvminut av spelningen, för att sedan vända på klacken med ett uppgivet "det är inget att göra åt". Så farligt vet jag inte om det var, även om det finns sisådär åtta tusen för många band med killar som spelar kompetent och dansant nju vejv, men jag fick anledning att ifrågasätta Cloudberrys utgivningstakt. Det är, även om jag upptäckt en drös jättebra artister genom labeln, tyvärr lite för många band som inte är och aldrig kommer bli något särskilt alls.

Liechtenstein då? "Universal appeal" är ett fantastiskt coverval, och det var skönt att se dem med bra ljud, även om koklockan på något sätt kommit bort. Inget slår dock ljudet på Meeths. Jag fattar inte hur de gör. Liechtenstein lät tio gånger bättre än på sjuan när jag såg dem där...
Igår skippades "Stalking skills". Är det inte det självklara signumet för att ett band inte längre är ett nytt band, när A-sidan på första singeln inte längre är självklar live? Jo, så är det nog. Därmed gratulerar jag Liechtenstein till att slippa vara ett nytt band och hoppas på fler släpp snart.

Bye Bye Bicycle.

Liechtenstein.