Äckelmätt

Igår kväll läste jag för första gången Sara Granér i bokform och blev tämligen omgående varse varför jag inte gjort det tidigare. Det är nämligen för mycket på alla sätt och vis. När man faktiskt, faktiskt utan att överdriva, skulle kunna ha precis varenda en av sidorna på kylen (ja, utom några stycken som man faktiskt inte fattar då'rå, det vore ju lite pinsamt att bli påkommen med detta och till råga på allt i sitt eget hem) får man ungefär samma äckelmätthetskänsla som efter när man tryckt i sig en delikat pizza med den godaste av god ost på, som dock var alldeles för stor egentligen.

Och nu undrar ni: titta han bloggar igen, varför gör han det? Jo, från och med nu ska jag försöka skriva här istället för att skriva statusrader. Det är helt enkelt inte lika kul längre och förhoppningsvis kan det här medföra att jag får lust att skriva något längre än så igen, någon gång. Så jag tänkte försöka att, varje gång det dyker upp något att skriva om, istället göra det här. Fick denna idé just innan jag skulle somna, och var ett tag inne på att starta upp en istalletforstatusrader-blogg då denna ändå legat i träda ett tag, men kände lite att det vore fusk på något sätt. Återstår att se hur länge detta håller. Kanske bara tills Skunkgruppen fått upp Skunk igen, risken finns.

Annars då? Jo tack det är okej varken mer eller mindre tackar som frågar. Mitt tåg till Stockholm verkar gå som det ska om en dryg timme och inte är det -25 ute längre heller, för att besvara de vanligaste vinterfrågorna.