Dagens smutsiga känsla

För några veckor sedan hände det. För första gången fick någon som jag haft en relation med barn. Man kan inte säga att jag inte var beredd; det ligger ju liksom lite i sakens natur att var och en runt omkring får tre kvartal på sig att komma överens med situationen, ifall det nu är behövligt. Och jag var beredd. Alltför beredd. För jag visste att det jag skulle komma känna inte var ädelt, direkt.

Det var egentligen inte att jag behövde komma överens med den specifika situationen. Tid tog det och ont hade jag, men, över henne kom jag. Sedan dess har hon varit en nära vän. (En vän som nog förstod - och när jag bad om ursäkt för att jag inte under de här nio månaderna frågat henne något kunde hon till och med se något positivt i situationen: hon hade fått vara vännen istället för vännen som är med barn.). Det är därför det här är så jobbigt. Det jag känner.

Man skulle nog kunna tro att det handlar om missunnsamhet. Att jag varit kär i henne. Jag behöver inte förklara, ni fattar. Men jag tror det snarare är: nära inpå. Det är nog inget som specifikt är relaterat till känslor av det slaget, utan mer något som säger stopp. Någon typ av skruvad självbevarelsedrift.

Och hur är det då jag känner? Jo, tror jag lyckades formulera det ganska träffsäkert tidigare idag, och om jag inte fixat att uttrycka det på ett någotsånär begripligt sätt hade jag nog låtit bli att skriva det här.
Det är inte som för tio-tolv år sedan - att jag inte tror att någon som mår tiptop skulle vilja umgås med mig. Men det finns gränser. För hur fantastiskt jag klarar av att ha det inpå mig. De är så fina ihop, han har varit så snäll mot mig trots att jag länge inte orkade träffa dem ihop och så sent som vid deras bröllop ställde in skivspelandet - och nu en unge.

Det är så oerhört långt ifrån hur jag haft det, har det, och föreställer mig att jag kommer att ha det framöver. Särskilt sedan mitten av juni i år, då kulmen nåddes på att jag fegat mig ur något som borde ha fått en chans att bli just så bra. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag tänker fortfarande fyra månader senare på henne så fort jag inte gör något särskilt, så antagligen är det den tyngsta. Fast det handlar ju inte bara om den personen. Lika mycket om helheten. Att jag inte varit tillsammans med någon på riktigt de senaste åtta åren.

Antagligen är jag rädd för att tänka på sådant ännu oftare än jag gör nu, antagligen har jag hållit lagom (eller ja; mer än lagom) avstånd till det här specifika fantastiska just därför. Det känns så otroligt tråkigt, för jag är ju glad på riktigt för deras skull. Tittade en lång stund på mms:et från BB, och kunde inte hitta några osympatiska känslor i mig själv trots att jag nästan försökte. Men det är den där skruvade självbevarelsedriften. Trots avsaknaden av missunnsamhet är det väl en smutsig känsla, men... samtidigt begriplig: det fantastiska gör ont.

Jag vet att det här inte är en rimlig jämförelse i övrigt, men ni har säkert läst den där cancersjuke Sugarplum Fairy-trummisens fina blogg. Den handlar ibland om sorgen över att han aldrig få bli pappa. Hur det känns att veta det. Visst, jag hör er. Dessutom kan det kännas annorlunda efter ytterligare fyra månader, något bra kan hända igen om jag försöker bete mig så att det inte syns på hundra meters håll hur mycket jag vill att det ska hända, jag kan lyckas bättre med att våga den gången... ja. Jag hör att ni säger det, klart och tydligt. Jag vet också att det troligen ligger något i det. Men det betyder inte att det hjälper. Eller att jag kan hjälpa det.

Som det är nu går just de inläggen ändå rakt in - för att jag är lika säker som han är.