Jag minns er

Jag minns er.

Från efterfesterna på söder eller i Kransen.
När jag var kanske tjugoett, och ni kanske trettioett.
Ni var alltid en eller ett par, vid varje tillfälle.
Ni stod eller satt där och blev inte för fulla. Ni hade prydliga och rätt dyra kläder. En kofta, gärna. Snygga skor.
Ni visste vad man skulle prata om för att hålla stämningen i rummet precis där ni ville ha den.
Det är alltså inte de personer som nu passerat fyrtio, de faktiska människorna från minnesbilderna, som jag främst skriver om nu. Utan om er.
Minns ni när jag var arton och skrev i skunkdagboken om hur jag kände mig utanför precis allt? Så är det fortfarande.
Fast jag är lugn med det nu, däri ligger skillnaden. För den finns.
Det är inget drama och jag kommer inte att ställa till en scen. Jag skriver inget olämpligt där ni kan råka se det och jag skriker inte i era trappuppgångar.
Istället gillar jag era statusrader om barnen ni får, husen ni köper, jobben ni byter upp er till.
Hasplar ur mig ett "grattis!", oftast med utropstecken efter. För säkerhets skull. Annars kunde det ju se konstigt ut. Man gör så för att uttrycka glädje.
Ibland för att jag borde, för att det skulle verka som om något vore fel annars. Någon enstaka gång för att jag vill. För att jag faktiskt är glad för er skull. Fast oftast just för att... det är så man gör.
Jag är ju trots allt inte arton längre.
Jag kan ha prydliga kläder och göra mig nästan lika bra på en efterfest som ni kunde. Jag kan till och med börja twittra och om man inte visste bättre kunde man nästan missta mig för en sådan.
Men allt det där spelar egentligen ingen roll.
Kanske vill jag, kanske vill jag inte. Det spelar heller ingen större roll.

Jag blir aldrig som er.