Allt är inte nära mig och saker har tvivelsutan kommit närmre inpå mig än vad de hade gjort annars, och allt är förstås inte lika "tungt", men det har blivit lite mycket sedan slutet av februari. Känslan är att det hänt mer från typ 26/2 till precis nu än det sammanlagt gjort på ett antal år - det är naturligtvis subjektivt. Men känslan blir inte mindre reell för det. Jag har en konstaterad krisreaktion, som bland annat lett till nästan obefintligt närminne. Detta är på bättringsvägen. Någon undrar kanske om jag inte borde ha sjukskrivit mig, men det har i stora drag känts väldigt bra att arbeta; jag har kunnat koppla bort saker på ett sätt som hjälpt en hel del.
Här nedan kommer en jättekorthuggen uppstapling - jag har behövt öva på att berätta kortfattat, då jag spridit ut saker på typ 10-20 personer (beroende på hur man räknar - vänner, kompisar och bekanta), och även försökt dryfta olika "klossar" med olika individer. Har försökt ta hänsyn till vad just den här personen klarar av att höra och diskutera, sådant. Säkert har jag inte lyckats fullt ut med det; säkert har det blivit väl mycket för någon eller några, men jag har gjort mitt bästa. Och det tänker jag göra även framöver och överlag - på riktigt den här gången.
Hela den här perioden har jag - parallellt med att saker bara vägrat sluta hända och utöver mitt halvtidsjobb (samt klubbfixarplanerande i maklig takt) - jobbat typ motsvarande 25% med att styra upp så jag kan få ordentligt stöd i allt detta. Den som själva kämpat med sådant vet att det är en veritabel djungel, och jag ska inte gå in närmre på det - men även om jag fått fler utskällningar än jag kan räkna till i den processen har jag de senaste veckorna blivit allt bättre bemött, och är hoppfull på den fronten. Nåväl, till den där uppstaplingen.
ons 19 feb: rätt så grovt påhoppad, uthängd etc på www pga jobb och åsikter
tor 20 feb: -││- (även diskussioner om hantering och dylikt)
fre 21 feb: sex för första gången på länge (relativt, vet); droppat Zoloft
lör 22 feb: flykting som vän gömt spårats/misshandlats i veckan, öl med vän
lör 22 feb: tar tag i relation där mitt beteende delvis bidragit till självmordsförsök
sön 23 feb: -││- (forts; 16 timmar långt telefonsamtal med personen ifråga)
mån 24 feb: lägger upp dagen med jourhavande präst och går (går) till jobbet
mån 24 feb: berättar för en första nära vän om att jag tänker... skärpa mig
mån 24 feb: får reda på att en ung tjej jag träffade lite i somras tagit sitt liv
mån 24 feb: snubbe i gäng på 30-40 pers slänger stor sten på min 161-buss
tis 25 feb: är med och håller koll på nämnda tjejs vän som ej får krisstöd
tis 25 feb: förlorar ena nya glasögonparet, fortfarande oklart hur det hände
ons 26 feb: egna självmordstankar i 30 min (fick sällskap) pga gårdagen
fre 14 mar: åker till tandläkaren akut efter ett decenniums strutsande
fre 14 mar: oprovocerat slagen på kukroten med knytnäve, inne på Carmen
lör 15 mar: efter Showan-"grejen" i Malmö: heldagsjobb med MFF-Bajen
fre 21 mar: första rimliga (beror delvis även på mig) läkarkontakten på flera år
fre 28 mar: tandläkarbesök; en utdragen tand, besked att resten kan räddas
fre 28 mar: får veta att nämnda (25 feb) person försökt ta sitt liv i veckan
sön 30 mar: dif-supportern dödas, mkt tankar, är vid Stadion under kvällen
ons 02 apr: polisförhör irl om 14 mar; omrubricering -> sexuellt ofredande
Som synes har det lugnat sig en aning. Allt nådde sin kulmen (peppar, peppar) den 26 februari, och det var också därefter som jag började kräva erforderlig hjälp - här ska det nog förtydligas att jag fått bekräftat att måendet inte har samband med att nämnda antidepressiva kickade in (eller gick ur kroppen). Jag förstår givetvis att det hänger ihop med att jag alltmer hittat någon slags balans i min tillvaro, och att saker därmed inte kommer inpå mig på samma sätt. Samtidigt är ju det som inträffat i mångt och mycket sådant som hade kommit åt vem som helst. Det blev någon typ av snöboll som växte, som rullade på, och som det tog tid att få stopp på.
Jag behövde stapla upp för egen del, också. Och detta inlägg är förstås inget jag kommer spamma loss med. Mina sätt att hantera det här har säkert glimtat förbi för den som har mig som kontakt i sociala medier, och de här veckorna har lett till väldigt mycket positivt mitt i allt jobbigt. Jag har kunnat hantera saker på ett rimligt sätt nästan hela tiden, och jag har också en helt annan motivation än tidigare till att faktiskt må bra. Det här är mitt sätt att berätta om de senaste veckorna för den som det kanske inte känts naturligt för mig att vända mig till, men som kanske ändå undrat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar