Mattias testar: rockklubb

Av "anledningar vi inte behöver gå in på här", hamnade jag igår kväll på Medusa. Jag hade inte varit där sedan typ år 2000, när en madchesterklubb huserade i lokalen. Andy Rourke spelade skivor en gång, vill jag minnas. Jag och L var 19-årigt uppspelta och sjöng Andy on the streets of Stockholm på vägen dit, och jag fick min The headmaster rutial-sjua signerad (minns att jag valde ut den för att det var så mycket basriff). Nu hade det dock förändrats en smula.
Många av gästerna snackade främmande dialekter och peppen var ganska ofantlig. Blandningen av musik som herr DJ bjöd på var så fascinerande att jag var tvungen att göra anteckningar under kvällens lopp. Den enda tumregeln tycktes vara: rock. Allt som är rock är bra. Det jag tyckte lät som ett rockigt urval av låtarna på en blandskiva som snurrar på den lokala pizzerian/puben i Mariestad, var här tvärtom något exklusivt ("den här musiken spelas ju ingen annanstans!").
Om valet står mellan en riktigt medioker popklubb och detta någon lördag framöver är det inte helt givet var jag går nästa gång. Precis som framgår i det här eminenta reportaget från en hårdrocksbåt, så är folk påfallande trevliga och öppna. Men nä, vid närmare eftertanke tar nog tillbaka det där, den här mixen av musik är kanske inte rolig annat som en engångsgrej (och herrtoaletten är det värsta jag upplevt hittills i år, alla kategorier):

Spin Doctors, Pantera, Kiss, Gun, Red Hot Chili Peppers, Europe, Bon Jovi, Rage Against The Machine, Clawfinger, Rammstein, Marilyn Manson, Ebba Grön, Green Day, Midnight Oil, Lambretta, Nirvana, Just D, Chemical Brothers, Tenacious D

Detta spisades alltså under ungefär en timme, och jag tänkte att det kanske var värt att testa. Dock föll inte min halv tre-önskning i god jord:

Fortsätter vägra Ikea och Myrornas retro/personligare

Tack vare min granne, IOGT-NTO:s loppis Möjligheternas Hus (fantastisk sajt, klicka gärna), har jag nu följande hemma:

En till filt, decilitermått, tre lampor, tesil, kapsylöppnare, fin teburk, badruksskrapa (draperi får vänta), diskställ, två diskhanddukar (varav en gammal med motiv från Kiel; kommer kännas exklusivt och vintage att torka disk framöver!), osthyvel, potatisskalare, vitlökspress, närmast antik kroppstermometer i praktiskt etui, teskedar, köksknivar, rivjärn, snacksskål, tillbringare samt ett provisoriskt köksbord och flygpostkuvert från Tempo samt ytterligare lite litteratur (bl.a. en Europavägatlas, älskar't), musik (I know you laughed when I left av Erik Halldén - undrar vem som nyktrat till) och film (bl.a. Television, videosamling med Pet Shop Boys).



Man borde kanske slagit till på en vanlig termometer också. Den perfekta kukförlängaren.

Det börjar nästan kännas okej om någon skulle vilja hälsa på (Karin var förvisso här redan i måndags men hon har å andra sidan sett allt). Det finns kall och billig folköl på Ica runt hörnet också. Soffan går att sova i om man är kort, min säng är dock 157 bred och därmed kompatibel även för platoniskt slaggande.



Som man redan noterat om man stalkar mig troget på fejan var jag i måndags på Återvinningen vid Skanstullsbron (otroligt undangömt ställe), och köpte dessa köksattiraljer för tvåhundra pix.

Veckans världens bästa låt

Lägre mental förmåga

Nu har jag packat upp tillräckligt för att kunna lägga mig och inte vakna till misär. Måste dock först leverera ett par citat hämtade ur bruksanvisningen för min nya självuppblåsbara säng:

* Stå inte och hoppa på sängen och använd den inte som trampolin.
* Använd den inte på eller nära vatten. Detta är inte en flotte.
* Den här apparaten är inte avsedd att användas av personer (inklusive barn) med lägre fysisk, sensorisk eller mental förmåga, såvida de inte hålls under uppsikt eller instrueras om apparatens användning av en person som ansvarar för deras säkerhet.
* Obs! Ritningarna är endast i illustrationssyfte. Det kan hända att den aktuella produkten inte ser ut exakt som på bilden. Ej skalenlig.

Mänskligheten

Okej, nästa gång ni hör eller ser mig yttra något cyniskt, slå mig på käften. Ligger just nu på min Löddeköpinge-säng, och känner att föregående inlägg behöver följas upp lite. Det var ju det där med kassen från Jysk som höll på att gå sönder... Jag trodde när jag packade i Nyköping att detta skulle bli plättlätt jämfört med tidigare vedermödor när det gäller att forsla saker. Icke. (Vet inte om jag outar mig själv som lodig med det här inlägget, men jag tycker ändå inte det; snarare var det en kedja av oturliga omständigheter.)

När jag klev av bussen lossnade ena handtaget. När jag efter stor möda hasat den till gröna linjen-perrongen tillsammans med mina tre andra persedlar för att ta mig till Slussen där jag skulle möta Stefan och få nycklarna, kom en man springandes efter mig med en Abhinanda-EP i näven. Jag kopplar inte överhuvudtaget utan tycker mest situationen känns väldigt märklig. Tror inte att jag ville koppla. Skivan som jag fyndat (nåja) på Skivesset vid Nobeltorget hade ramlat ur botten av påsen, där det rivits upp ett betydande hål - med ena handtaget trasigt gick det inte att ta sig från Cityterminalen på något annat sätt än att släpa på golvet. Nåväl, jag får ombord sakerna på nästa t-bana, och beger mig mot Slussen samtidigt som jag kollar på perrongen efter fler skivor eller andra grejer när tåget lämnar T-Centralen; som tur är såg jag inget mer.

Nu kunde man ju tro att det värsta var över. Jag skulle packa över grejerna från den erbarmliga Jysk-påsen till den ordentliga jag bett Stefan ta med. När tåget står på Gamla Stans station får jag emellertid ett sms där han beklagar att han glömt ta med ikeapåsen. Jag får hjälp av hans sällskap att komma ombord på nästa tåg mot Skarpnäck, och säger att det nog löser sig på något sätt, även om jag inte vet hur övertygande det lät. Och på stationen finns ingen hiss, jag behöver ju helst få upp sakerna till gatunivå om jag ska kunna ta en taxi till lägenheten. Återstår bara en chans: att laga påsens botten med SSAB-tejp, så rejält att den skulle gå att släpa likadant som innan men klara sig dit taxin kan köra. När tåget stannat och dörrarna öppnats förkunnade föraren att det var avstigning för samtliga passagerare. Det innebär normalt: gå av i normal takt, om du inte vill hamna i en depå över natten. Nu innebar det: nära till paniken. Jag kunde inte ta sakerna pö om pö sent en lördagskväll - i så fall skulle jag behöva lämna min nya dator obevakad i tio sekunder och det var jag föga sugen på. Naturligtvis blev jag inlåst men fick gå av med föraren genom hans hytt.

Det gick hyfsat, eller åtminstone över förväntan. Efter första rulltrappan träffade jag på trygghetsvärdar, killar i 20-årsåldern, och eftersom jag sällan åker taxi frågade jag om de hade något nummer. De erbjöd sig att hjälpa mig upp till gatan, och det bangade jag inte direkt på. Därefter tackade jag så mycket och sa att jag kanske kunde fråga på grillen om jag kunde sätta påsen där så länge och gå hem efter en ikeapåse. Då undrade de var jag skulle, fick höra mer om situationen, och sa: vad fan, det är ju inte så långt, ta du resten av grejerna så bär vi påsen. Det är alltså åtminstone tre-fyra minuter, men mer om man bär saker. Väl framme frågade jag om de föredrog öl eller vin och tänkte att jag ju kunde ge dem en kasse dricka som tack och för bruk vid valfritt tillfälle efter arbetspasset, men de skrattade och avböjde så det blev istället varsin kram. Behöver jag nämna att jag känner mig välkommen i Skarpnäck?



Resten av sakerna; kuddar och sprit och annat.



Lagningen i början av t-banefärden.



Lagningen i slutet av t-banefärden.



Framme.



Sängen verkar funka som den ska.

Framtiden och nuläget

Sitter på en buss mellan Nyköping och Stockholm när jag skriver detta. Och nu kommer det låta som att jag koketterar med min egen cluelesshet när det gäller teknik för att verka gullig eller liknande, men det är faktiskt en lätt surrealistisk känsla. Samma var det när jag på vägen ner till Malmö kunde sitta på Max och surfa. Blev lite besviken på wifi-samhället när Burger King i Köpenhamn inte hade trådlöst nätverk igår så att jag tvangs köpa en kaffe på donken istället för att kolla upp danska adresser och svenska reseförbindelser, men nu känns det åter som om jag är med i någon slags filmatiserad framtidsvision.

Buss? Ja, det gick ett enda tåg från Nypan till Sthlm ikväll. Direkt, alltså. Veolia. Och det gick alldeles för sent; jag ska möta Stefan strax och få nycklarna till lägenheten där jag ska bo i mellan en och tjugofem dagar. Bilade alltså från Malmö med Jocke nyss, och då åker man förstås förbi Norrköping. SJ föreslog att jag skulle ta ett intercitytåg tillbaka till Norrköping och där byta (!) till X2000 och blåsa förbi Nypan på vägen upp. Detta skulle ta tre timmar. För en tågresa på tio mil. Ångrar härmed varje gång jag förmätet kallat intercity för mjölktåg. Är snart halvvägs i serieromanen Blankets som jag fick låna av Jocke, den är otrolig, men jag pausar för att ha lite kvar när jag kommer... hem. (Hade inte en tanke på att göra något annat än att spela Football Manager på datorn nu - undrar hur lång tid det kommer ta innan jag vänjer mig vid sånt här, säkert flera år.) Tänkte öppna en av flaskorna med alkohol som jag införskaffat i Danmark och känna lugnet.

Dock känner jag inte riktigt lugnet än när det gäller den uppblåsbara säng som jag köpte på Jysk i Löddeköpinge. Den ska blåsa upp sig själv på fyra minuter genom någon slags eldriven mojäng, och om jag misslyckas med detta får jag kura ihop mig på den kvarlämnade soffan eller dra in till Debban och följa med någon hem eller något sådant sunk. Ett annat orosmoment är att Jysk inte är lika skillade på att göra stora plastkassar som exempelvis Ikea; ena handtaget höll på att lossna nu när jag fick skjuts till busstationen. Så fasligt har jag inte överpackat den. Nåja, Stefan skulle som tur är ta med en blågul kasse istället när vi möts upp, tills dess har jag SSAB-tejpen Jocke gav mig att laga med.

Hur jag haft det under min vecka som hemlös? Ptja, not too shabby. Västerås - Gullmarsplan - (Skarpnäck) - Västerås - (Flen) - Nyköping - (Norrköping) - Malmö - (Köpenhamn) - Malmö - (Löddeköpinge) - Skarpnäck. Alla har de behandlat mig åtminstone väl, vissa mer än så. Men det ska bli skönt att slippa flänga runt ett tag nu. När jag flyttar från Skarpnäck till min egna lägenhet blir det femte gången på fjorton månader som jag byter hem, det är faktiskt inte helt okej. Därmed känns det sannerligen inte mer än rätt att jag får lite lugn och ro för överskådlig tid.

One final, Sjöhagen

Lugn i stormen, jag ska inte börja relationsblogga, men lite kontext behövs nog här. Jag tycker det är jobbigt att gå vidare när man inte fått ett ordentligt avslut på saker som varit. När jag helt oförberett fick se Morrissey ihop med henne på Hultsfred 2004 eftersom hennes pappa skjutsat och jag åkt från Göteborg med halva mitt korplag, fick vi båda visserligen ett väldigt fint avslut på många sätt. Ingen av oss var arg eller ledsen längre, och vi kände oss nog båda väldigt lättade när vi sagt hej då. Efter det har vi setts ett par gånger ute, vilket bara varit trevligt. Men nu när jag, för första gången sedan de där åren kring millennieskiftet, vistas i Västerås i ett par månader visste jag att det skulle mycket till för att allt inte skulle komma tillbaka. Visst, jag har fikat på Kalles där hon jobbade ganska många gånger, och det har inte känts speciellt mycket av något alls. Men nu när det bara är ett par dagar kvar och jag ändå åkt in till stan för att köpa lite ölprovar-öl, kändes det som att jag var tvungen att ta bussen bort till Sjöhagen. Det är ändå 91:an (bussarna i Västerås förvandlas till nattbussar tidigt på eftermiddagarna) man tar dit, och jag kunde åka hela vägen tillbaka till Gideonsberg.



Jag klev av bussen och tittade ut över parkeringen på andra sidan vägen, på snöhögen som stod där jag en gång satt och läste Bruno K. Öijer (man var ju panda) på småtimmarna en natt för tio år sedan, tills en bil stannade just bredvid. En välbyggd man i 35-årsåldern körde, och bredvid sig hade han en blond kvinna, kanske tio år yngre. Mannen klev ur, granskade mig en stund, och förklarade sedan att det skulle gå "jävligt illa" för mig om jag vågade visa mig i Västerås igen. Jag blev så skakig att jag inte minns vad han sa mer, men gick in mot centrum i förhoppningen att det skulle finnas en tidig förbindelse hem till Stockholm. Han skulle knappast känna igen mig idag, men jag skulle känna igen honom.



Ica Sjöhagen, som jag mest minns som någonstans där man handlade cigaretter eller cola till vodkan, var sig tämligen likt. Det hette numer Supermarket, var lite större, och hade fått en förbutik. Bakom ligger det lilla radhusområdet där gatorna heter precis som förr - händiga saker: i tur och ordning Verkmästargatan, Förmansgatan, Avsynargatan, Provargatan och Konstruktörsgatan. Jag gick in på en av dem, den där allt hände som formade mig enormt mycket, på såväl gott som ont. Följde den till slutet, och gick tillbaka.



Det blev en vända in i affären, för att handla en créme bonjour, alltid lika oumbärligt när man strax ska flytta och mycket är nedpackat. Jag kände naturligtvis inte igen mig; det hade lika gärna kunnat vara Ica Supermarket i Jokkmokk. Sedan var det inte mycket annat att göra än att sätta sig på bussen hem till andra sidan stan, till det som i ytterligare några dagar är hemma. Kärlek är ju aldrig speciellt okomplicerat, men när man är 18-19-20 och det för första gången händer något, och detta något efterföljs av saker som jag inte kommer att berätta om här eller någon annanstans (jag har aldrig tidigare skrivit om detta överhuvudtaget, och det var betydligt tyngre än att gå upp och ned för en gata, så jag slutar nu) men som ingen ska behöva uppleva... ja. Som feel good-slutkläm vill jag nämna att vi mår bättre idag, båda två.

can you please let me remember it wrong?
cause the truth is too strong
it's something I never told
anyone but the one I couldn't hold

Nu är det sannerligen dags för den där ölprovningen.