Mattias testar: rockklubb

Av "anledningar vi inte behöver gå in på här", hamnade jag igår kväll på Medusa. Jag hade inte varit där sedan typ år 2000, när en madchesterklubb huserade i lokalen. Andy Rourke spelade skivor en gång, vill jag minnas. Jag och L var 19-årigt uppspelta och sjöng Andy on the streets of Stockholm på vägen dit, och jag fick min The headmaster rutial-sjua signerad (minns att jag valde ut den för att det var så mycket basriff). Nu hade det dock förändrats en smula.
Många av gästerna snackade främmande dialekter och peppen var ganska ofantlig. Blandningen av musik som herr DJ bjöd på var så fascinerande att jag var tvungen att göra anteckningar under kvällens lopp. Den enda tumregeln tycktes vara: rock. Allt som är rock är bra. Det jag tyckte lät som ett rockigt urval av låtarna på en blandskiva som snurrar på den lokala pizzerian/puben i Mariestad, var här tvärtom något exklusivt ("den här musiken spelas ju ingen annanstans!").
Om valet står mellan en riktigt medioker popklubb och detta någon lördag framöver är det inte helt givet var jag går nästa gång. Precis som framgår i det här eminenta reportaget från en hårdrocksbåt, så är folk påfallande trevliga och öppna. Men nä, vid närmare eftertanke tar nog tillbaka det där, den här mixen av musik är kanske inte rolig annat som en engångsgrej (och herrtoaletten är det värsta jag upplevt hittills i år, alla kategorier):

Spin Doctors, Pantera, Kiss, Gun, Red Hot Chili Peppers, Europe, Bon Jovi, Rage Against The Machine, Clawfinger, Rammstein, Marilyn Manson, Ebba Grön, Green Day, Midnight Oil, Lambretta, Nirvana, Just D, Chemical Brothers, Tenacious D

Detta spisades alltså under ungefär en timme, och jag tänkte att det kanske var värt att testa. Dock föll inte min halv tre-önskning i god jord: