Mänskligheten

Okej, nästa gång ni hör eller ser mig yttra något cyniskt, slå mig på käften. Ligger just nu på min Löddeköpinge-säng, och känner att föregående inlägg behöver följas upp lite. Det var ju det där med kassen från Jysk som höll på att gå sönder... Jag trodde när jag packade i Nyköping att detta skulle bli plättlätt jämfört med tidigare vedermödor när det gäller att forsla saker. Icke. (Vet inte om jag outar mig själv som lodig med det här inlägget, men jag tycker ändå inte det; snarare var det en kedja av oturliga omständigheter.)

När jag klev av bussen lossnade ena handtaget. När jag efter stor möda hasat den till gröna linjen-perrongen tillsammans med mina tre andra persedlar för att ta mig till Slussen där jag skulle möta Stefan och få nycklarna, kom en man springandes efter mig med en Abhinanda-EP i näven. Jag kopplar inte överhuvudtaget utan tycker mest situationen känns väldigt märklig. Tror inte att jag ville koppla. Skivan som jag fyndat (nåja) på Skivesset vid Nobeltorget hade ramlat ur botten av påsen, där det rivits upp ett betydande hål - med ena handtaget trasigt gick det inte att ta sig från Cityterminalen på något annat sätt än att släpa på golvet. Nåväl, jag får ombord sakerna på nästa t-bana, och beger mig mot Slussen samtidigt som jag kollar på perrongen efter fler skivor eller andra grejer när tåget lämnar T-Centralen; som tur är såg jag inget mer.

Nu kunde man ju tro att det värsta var över. Jag skulle packa över grejerna från den erbarmliga Jysk-påsen till den ordentliga jag bett Stefan ta med. När tåget står på Gamla Stans station får jag emellertid ett sms där han beklagar att han glömt ta med ikeapåsen. Jag får hjälp av hans sällskap att komma ombord på nästa tåg mot Skarpnäck, och säger att det nog löser sig på något sätt, även om jag inte vet hur övertygande det lät. Och på stationen finns ingen hiss, jag behöver ju helst få upp sakerna till gatunivå om jag ska kunna ta en taxi till lägenheten. Återstår bara en chans: att laga påsens botten med SSAB-tejp, så rejält att den skulle gå att släpa likadant som innan men klara sig dit taxin kan köra. När tåget stannat och dörrarna öppnats förkunnade föraren att det var avstigning för samtliga passagerare. Det innebär normalt: gå av i normal takt, om du inte vill hamna i en depå över natten. Nu innebar det: nära till paniken. Jag kunde inte ta sakerna pö om pö sent en lördagskväll - i så fall skulle jag behöva lämna min nya dator obevakad i tio sekunder och det var jag föga sugen på. Naturligtvis blev jag inlåst men fick gå av med föraren genom hans hytt.

Det gick hyfsat, eller åtminstone över förväntan. Efter första rulltrappan träffade jag på trygghetsvärdar, killar i 20-årsåldern, och eftersom jag sällan åker taxi frågade jag om de hade något nummer. De erbjöd sig att hjälpa mig upp till gatan, och det bangade jag inte direkt på. Därefter tackade jag så mycket och sa att jag kanske kunde fråga på grillen om jag kunde sätta påsen där så länge och gå hem efter en ikeapåse. Då undrade de var jag skulle, fick höra mer om situationen, och sa: vad fan, det är ju inte så långt, ta du resten av grejerna så bär vi påsen. Det är alltså åtminstone tre-fyra minuter, men mer om man bär saker. Väl framme frågade jag om de föredrog öl eller vin och tänkte att jag ju kunde ge dem en kasse dricka som tack och för bruk vid valfritt tillfälle efter arbetspasset, men de skrattade och avböjde så det blev istället varsin kram. Behöver jag nämna att jag känner mig välkommen i Skarpnäck?



Resten av sakerna; kuddar och sprit och annat.



Lagningen i början av t-banefärden.



Lagningen i slutet av t-banefärden.



Framme.



Sängen verkar funka som den ska.