Finland behöver ingen Liston

Fotbollsklubben RoPS i Rovaniemi, som spelar i högsta serien och kvalar till Europa League, har tidigare profilerat sig med att ha hämtat duktiga zambiska talanger. Nu skryter RoPS dock med att de har gjort sig av med "tretton svarta män. Det har vi kunnat begrava fullständigt". Chefstränaren Juha Malinen är urnöjd med sina spelare "i synnerhet när man tänker att vi sannolikt är det finskaste av ligalagen." Framgångskonceptet är: "Vi har fått såna spelare vilkas namn vi uttalar rätt och finnarna känner till". Det bor uppenbarligen mer än en tomte i Rovaniemi.

Fick lite RoPS-kontext (för mig är detta fortfarande precis lika obegripligt, men ett sammanhang skadar aldrig):

"De har en handfull utländska förstärkningar. Man ska nog inte ta det så bokstavligt. Detta hängde ju ihop med deras konstiga spelarpolitik tidigare. Väldigt öppna dörrar, ingen kontinuitet. Han vill säga ungefär: Nu har vi koll, förstärkningarna är sådana JAG har valt ut, inte galningen som jag efterträder."

Källa. (Liston.) Textsjoket ovan är hämtat från en finlandssvensk journalistgrupp, och något omskrivet av mig. Läs också: Veikkausliigavalmentaja Malista syytetään syrjivistä näkemyksistä – RoPS irtisanoutuu kommenteista (Finlands största dagstidning; RoPS "tar avstånd" men inte mer) och detta i Fare: “Does Finnish football operate a colour bar?” ask campaigners after comments from Premier League coach. Till sist: här är lite skoj.

Om du undrat

Allt är inte nära mig och saker har tvivelsutan kommit närmre inpå mig än vad de hade gjort annars, och allt är förstås inte lika "tungt", men det har blivit lite mycket sedan slutet av februari. Känslan är att det hänt mer från typ 26/2 till precis nu än det sammanlagt gjort på ett antal år - det är naturligtvis subjektivt. Men känslan blir inte mindre reell för det. Jag har en konstaterad krisreaktion, som bland annat lett till nästan obefintligt närminne. Detta är på bättringsvägen. Någon undrar kanske om jag inte borde ha sjukskrivit mig, men det har i stora drag känts väldigt bra att arbeta; jag har kunnat koppla bort saker på ett sätt som hjälpt en hel del.

Här nedan kommer en jättekorthuggen uppstapling - jag har behövt öva på att berätta kortfattat, då jag spridit ut saker på typ 10-20 personer (beroende på hur man räknar - vänner, kompisar och bekanta), och även försökt dryfta olika "klossar" med olika individer. Har försökt ta hänsyn till vad just den här personen klarar av att höra och diskutera, sådant. Säkert har jag inte lyckats fullt ut med det; säkert har det blivit väl mycket för någon eller några, men jag har gjort mitt bästa. Och det tänker jag göra även framöver och överlag - på riktigt den här gången.

Hela den här perioden har jag - parallellt med att saker bara vägrat sluta hända och utöver mitt halvtidsjobb (samt klubbfixarplanerande i maklig takt) - jobbat typ motsvarande 25% med att styra upp så jag kan få ordentligt stöd i allt detta. Den som själva kämpat med sådant vet att det är en veritabel djungel, och jag ska inte gå in närmre på det - men även om jag fått fler utskällningar än jag kan räkna till i den processen har jag de senaste veckorna blivit allt bättre bemött, och är hoppfull på den fronten. Nåväl, till den där uppstaplingen.

ons 19 feb: rätt så grovt påhoppad, uthängd etc på www pga jobb och åsikter

tor 20 feb: -││- (även diskussioner om hantering och dylikt)

fre 21 feb: sex för första gången på länge (relativt, vet); droppat Zoloft

lör 22 feb: flykting som vän gömt spårats/misshandlats i veckan, öl med vän

lör 22 feb: tar tag i relation där mitt beteende delvis bidragit till självmordsförsök

sön 23 feb: -││- (forts; 16 timmar långt telefonsamtal med personen ifråga)

mån 24 feb: lägger upp dagen med jourhavande präst och går (går) till jobbet

mån 24 feb: berättar för en första nära vän om att jag tänker... skärpa mig

mån 24 feb: får reda på att en ung tjej jag träffade lite i somras tagit sitt liv

mån 24 feb: snubbe i gäng på 30-40 pers slänger stor sten på min 161-buss

tis 25 feb: är med och håller koll på nämnda tjejs vän som ej får krisstöd

tis 25 feb: förlorar ena nya glasögonparet, fortfarande oklart hur det hände

ons 26 feb: egna självmordstankar i 30 min (fick sällskap) pga gårdagen

fre 14 mar: åker till tandläkaren akut efter ett decenniums strutsande

fre 14 mar: oprovocerat slagen på kukroten med knytnäve, inne på Carmen

lör 15 mar: efter Showan-"grejen" i Malmö: heldagsjobb med MFF-Bajen

fre 21 mar: första rimliga (beror delvis även på mig) läkarkontakten på flera år

fre 28 mar: tandläkarbesök; en utdragen tand, besked att resten kan räddas

fre 28 mar: får veta att nämnda (25 feb) person försökt ta sitt liv i veckan

sön 30 mar: dif-supportern dödas, mkt tankar, är vid Stadion under kvällen

ons 02 apr: polisförhör irl om 14 mar; omrubricering -> sexuellt ofredande

Som synes har det lugnat sig en aning. Allt nådde sin kulmen (peppar, peppar) den 26 februari, och det var också därefter som jag började kräva erforderlig hjälp - här ska det nog förtydligas att jag fått bekräftat att måendet inte har samband med att nämnda antidepressiva kickade in (eller gick ur kroppen). Jag förstår givetvis att det hänger ihop med att jag alltmer hittat någon slags balans i min tillvaro, och att saker därmed inte kommer inpå mig på samma sätt. Samtidigt är ju det som inträffat i mångt och mycket sådant som hade kommit åt vem som helst. Det blev någon typ av snöboll som växte, som rullade på, och som det tog tid att få stopp på.

Jag behövde stapla upp för egen del, också. Och detta inlägg är förstås inget jag kommer spamma loss med. Mina sätt att hantera det här har säkert glimtat förbi för den som har mig som kontakt i sociala medier, och de här veckorna har lett till väldigt mycket positivt mitt i allt jobbigt. Jag har kunnat hantera saker på ett rimligt sätt nästan hela tiden, och jag har också en helt annan motivation än tidigare till att faktiskt må bra. Det här är mitt sätt att berätta om de senaste veckorna för den som det kanske inte känts naturligt för mig att vända mig till, men som kanske ändå undrat.

Till de Känsliga Männen

Intressant mekanism: den senaste månaden har jag ju hintat om en del saker som hänt omkring mig. När jag tidigare gjort det i Sociala Medier (ett par paradexempel är texten där jag pratade om att inte finnas där alls för en vän som jag tidigare haft en relation med och den här allmänna tröttman - och kanske framför allt spilla bönor-inlägget, som jag ju också länkade från fejan, vilket gav helt fantastisk respons med fina mail bland annat från folk som har partners i samma situation osv osv), så har det hänt. Så också nu.

Vilket? Jo, att de Känsliga Männen kommit fram ute. Sagt att de skulle vilja Umgås mer med mig, att det är trist att vi aldrig Pratat Ordentligt, att jag verkar vara en så klok/fin person som säkert skulle Förstå Saker. Det de - nästan undantagslöst - haft gemensamt: de respekterar inte min sfär alls. Givetvis handlar det ofta om att de ju inte approachar mig förrän de druckit ett försvarligt antal stora stark på typ gymnastiksalen MedisDebban, men jag tycker mig ändå se ett mönster här. Det är inte ett okej beteende.

Jag är helt lugn med att man vill prata med mig om de här fyra veckorna, för det har hänt helt obegripliga saker som jag inte velat vara spikrak kring utåt. Ändå måste det få vara åtminstone lite på mina premisser eftersom det (för att dra till med en Kenta-referens) faktiskt är mitt liv det gäller - och så har jag faktiskt tillräckligt med människor omkring mig att bena i saker med, och ventilera för, som det är. Jag är otroligt tacksam för det, men det betyder också att jag inte har plats för er i sinnet.

Jag behöver själv kamma mig på en massa områden, inte minst beträffande just detta att saker ofta varit för mycket på mina villkor i relationer, men jag har inte riktigt ork att vara en axel att gråta på just nu om vi inte har en sådan relation sedan tidigare.

Showan, Masse och min första Bajenmatch

Datum: Lördagen den 16 juni 1989.

Plats: Söderstadion.

Match: Hammarby IF-IFK Holmsund.

Mål: Thomas Lundin (2), Niclas Jönsson. Bert-Åke Mårtensson.

Publik: 2 300 (jag och pappa stod på kortsidan, där det var lite billigare biljetter).

Det jag minns: Alla intryck runtomkring. Inget av målen. Jag var en liten grabb på åtta år - det var en vacker solig sommardag och mitt första besök i en byggnad som jag skulle kalla mitt hem i nära 25 år, och allt som skedde på läktarplats upptog mina oförberedda sinnen. Det enda minne från själva matchen som jag kan spela upp i hjärnans filmarkiv, handlar om Holmsunds målvakt som jag stod just bakom i en av halvlekarna. Hur han bar en färgglad keps på grund av att solen låg i ögonen, och vid ett par spelmoment tappade den, för att sedan hålla god min och plocka upp kepsen då hans lag hade bollinnehav (kanske fick han vänta en bra stund någon av gångerna). Detta är vad jag kunnat berätta, när någon undrat vilken som var min första match, och hur jag upplevde den. Jag minns kepsens färgprakt. Hur många färger av regnbågens färger som fanns med minns jag däremot inte.

Senare under 1989 skulle "undret i Karlstad" bli ett betydligt mer detaljrikt minne från köket i Akalla med radion på högsta volym från minut 87, men det är en annan historia. Och även om Hammarby-minnen lätt tar sig in på topp 10-händelser i livet (på både pluslistan och minuslistan), så finns det ännu viktigare saker än att Niclas Jönsson gjorde det där målet på Tingvalla i säsongens sista sekunder.

Kanske var den här målvakten Mats-Ola "Masse" Borglund, kanske inte - jag får i skrivande stund inte klarhet kring vilka två säsonger som han representerade IFK Holmsund och även det kvittar. Många tänker nu. Jag tänker på Showan, och på målvakten. Många av mina vänner har träffat Showan. Jag har kanske garvat åt hans kompis. Kämpa!

Fakta är hämtade från hifhistoria.se och bilden där han föreläser med Showan är tagen av Kajsa Persson, via en av flera intervjuer.

Rom och cola

Rimlig farhåga, detta med rom och cola.

Tragikomiskt och så, men det är något som skaver varje gång jag läser grejer besläktade till detta. Så här:

Det luriga är att 5% skriver sånt här på allvar medan 95% trollar. Just så är det även i verkliga livet. "Höhö ska ba fråga regeringen höhö" är väl vanligast, följt av "höhö vegetariskt sa'ru höhö". Handlar inte ens i första hand om att ge uttryck för misogyna/rasistiska värderingar (även om de naturligtvis högst sannolikt finns där även i de fallen), utan om att sno folks energi. Jag har tidigare uppskattat det sammanlagda antalet svenska nät- och irl-trollsnubbar som frekvent uppvisar sådana här beteenden till en halv miljon och ser ingen som helst anledning att backa från den siffran.

Flashbacktråden handlar om detta. Och du behöver knappast gå till Flashback; din skola eller arbetsplats räcker fint. Eller till Facebook. Jag ser nämligen verkligen heller ingen anledning att backa från det jag sagt tidigare om att det till starkt övervägande del var samma grej i och kring "Ta håret tillbaka"-prylen. Inte heller nu, med 1½ års tankedistans. Det försvinnande lilla antal killar som gick att resonera med där efter att de först gått ut höhö:igt, kammade sig sannolikt utan att kunna göra något annat, på grund av utsattheten i att plötsligt vara en liten höhö-grabb mot trettio brudar i tråden.

I umptielva fall av umpftielva är det bara att blocka respektive gå därifrån (alternativt dela ut en lavett först om situationen så kräver, sedan gå därifrån). Verkar inte speciellt energismart att oroa sig för risken att faktiskt ha råkat vara lite kymig tillbaka mot någon som kanske inte var så tarvlig ändå. Den är försumbar.

Låt de här snubbarna klargöra och bevisa att de är genuint intresserade av att ta in vad du säger innan du riskerar att tvingas sänka dig till samma grundvattennivå och därmed får gå runt minst småirriterad resten av dagen. Är snubben intresserad av osnubbigheter märks det. Jag lovar. Jag har själv gått från att vara snubbelisnubbe och energitjyv ("men orättvisorna som drabbas män då?" - den raden borde lugnt vara hela 00-talets "won't somebody please think of the children?" och jag drog den otaliga gånger redan innan millennieskiftet!) till att vara lyckligt lottad nog att ha hamnat runt personer (mest rimliga brudar) som jag kunnat övertyga om att jag faktiskt var intresserad av att göra något annat med mitt liv trots allt. Och nä, jag är givetvis inte bättre™ eller sjysstare™ än någon annan.


Jag önskar att ingen lagt ett uns ork på att försöka banka vett i mig de gångerna jag betedde mig så här, för det ledde aldrig någonstans överhuvudtaget, utom till att jag fick nån slags maktkick av att ha fått någon tjej att spilla en del av sin tid/ork (vilket ju också bör tyda på att detta handlar om ett rätt utstuderat förtryck). Det är inget att göra åt nu, förutom att försöka bete sig rimligt i möjligaste mån. Men - jag önskar verkligen att folk som utsätts för dylika tekniker hade det här i åtanke oftare. Går konstant i bitar å andras vägnar när jag ser scenen spelas upp. Skända sajten, vägra kommentera - svik debatten, var otrevlig. Typ.

I guess it'd be different if they thought we were human

(Disclaimer: Menar naturligtvis inte att KillBerätta för andra hur de Ska Göra. Bäst att vara tydlig ibland, lex min under stundom famösa insändare. Snubbar bör i första hand sluta snubba sig.)

Rågtuben

Får inte rejäla mindfucks jätteofta, men kör ett rejält rågtuben-race innan jag lägger mig, de flesta med borgmästarost och några med keso (älskat keso sen lågstadiet, långt innan ni som lyssnar på P3 och läser Vice visste vad det var, snappat upp att det är nån typ av nyttighetsgrej nu men adblockat hur). Det slog mig hur många människor som inte får lägga sig mätta ikväll. Finns ju en anledning till att man inte tänker på det för ofta; man blir helt enkelt galen då. Allt är så otroligt skevt, och det gjorde mig helt matt nu. Men min kraft återvänder, för jag äter mackor.

Män: ni gör kaoz med mig också - vänligen upphör genast.

(Känns som att man dagar som idag får släppa på det här med att bara våga publicera grejer för ett fåtal personer. Skrev detta för två veckor sedan. Och nej, jag sympatiserar inte med Mengele; jag hårdrar bara lite.)

Det här blir långt och surt, i gengäld är det ju så lyckosamt (eller olyckligt, beroende på hur man ser på saken) att ingen MÅSTE läsa.

Tänkte bli snäppet allvarligare (”här i Knesset”, som ni fellow åttiotalister kan få lägga till). Till att börja med behövs här antagligen en brasklapp: ja, jag inser att det här är dagens i-landsproblem (minst, kanske årtusendets). Jag hade aldrig fyllt 25 som tjej, inte med tanke på det bekräftelsebehovet jag haft; hur mycket destruktivt sex jag haft i mina da’r. Det är till allra största delen dåtid, men jag har inte glömt alla konstiga situationer jag försatt mig i. Jag har inte glömt att första gången jag sa nej till ligga var vid 23 - fem år efter att jag högst frivilligt blev av med oskulden, med tända ljus och Masters of the universe-skivan med Pulp i bandaren (avspelad på kassett från denna min första flickvän storasyster; tjejen må ha varit oskuld hon med, men hon hade VARIT I LONDON). Jag har inte glömt hur pissigt jag ofta betedde mig och att jag gjort andra människor illa, innan jag hajade att det här med att stanna upp och tänka efter kan vara en rätt sjysst idé.

Till saken.

Jag förknippar erfarenhet med mognad. Att man faktiskt lär sig något av saker som händer; saker man gör och saker som görs med en. Saker man är med om, överlag. Och det är väl här någonstans man krasst får konstatera att halva befolkningen, *trumvirvel* män, faktiskt är helt jävla sjuk i huvudet per default. Och jo, även på individnivå. Det krävs att man ser över hur man beter sig och aktivt försöker göra något åt detta, för att man ska vara en okej person och människa att hänga med. Grundinställningen, som vi snubbar matas med från dagis, är att vi har rätt att köra över andra människor så mycket vi bara kan. Helst kvinnor, givetvis.

Ska inte bre ut mig mer än nödvändigt om just detta, för då blir den här texten ännu deppigare än nödvändigt. Det jag inte fattar är följande:

– Hur kommer det sig att jag hela tiden får beröm för att jag tycker det är en positiv grej ifall den jag knullar med säger till om något känns skevt? För mig är det helt logiskt och självklart att det är en bra grej: dels vet jag att det sägs till och slipper hålla igen i övrigt, och dels är det skönt att det litas på att jag lyssnar. Hur kan man inte se att det gynnar en själv? Och varför blir jag kallad till medaljceremoni för segern i ligga-OS ifall jag nämner att jag tycker det känns som en bra grej att exempelvis ha åtminstone sporadisk ögonkontakt, då jag i 99 fall av 100 är fysiskt starkare? Varför är det här inte vanliga saker att klargöra?

– Hur är det möjligt att en SÅ förkrossande majoritet av män överlag tycker det är soft att reproducera en SÅ osmickrande bild av sig själva? Självklart är män är djur och ska också betraktas som djur så länge män inte anser sig kunna tänka klart med en hård kuk. Den man som vill bli betraktad så är ett djur. Det här är faktiskt helt okontroversiellt, om du tänker efter.

– Hur kan det vara lagligt för män (och, för den delen: hej SD:s kvinnoförbund!) som inte är nämnvärt intresserade av att ta till sig grejer som dessa att skaffa barn? Att uppfostra nya världsmedborgare med den här otroligt deprimerande och destruktiva synen på jaget? Med den synen på vad en man ska vara och hur en man ska bete sig?

Bland de första åtgärder jag skulle vidta ifall jag fick bestämma är att driva igenom ett sexförbud för folk som inte är i närheten av att kunna skriva under på de här poängerna. Fatta hur många jobbiga händelser vi skulle kunna förebygga. Jag är, som ni kanske redan vet, en rätt stor anhängare av normgivande lagstiftning. Samtyckeslagen är top notch. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att låta de här individerna runka ibland. Man får ju inte bli maktfullkomlig och glömma bort att vara medmänsklig. Följden av de här åtgärderna kan nog var och en räkna ut, men jag kan skriva dig på näsan med min tjockaste och mest vattenfasta tuschpenna för säkerhets skull: vi skulle få ett samhälle där det är norm att bete sig allmänmänskligt - där vi skulle slippa den helt obeskrivligt deprimerande grejen med att behöva ta emot beröm för att man försöker bete sig empatiskt. Och titta!; jag kan vara egoistisk också; jag personligen skulle kunna avnjuta en tillvaro där jag slapp vara ovetande om huruvida jag överhuvudtaget är bra på att knulla eller om det helt enkelt är att de allra flesta skiter i sin partner i varierande utsträckning. Folk kan ju uppenbarligen inte styra upp detta på egen hand, därför vore det i den bästa av världar enbart kalasbra med en vänlig men bestämd järnhand här.

Jag har inget emot att vara neurotisk som saker fungerar för närvarande och har fungerat sedan Tidernas Begynnelse; jag tror inte bara det är sunt utan också det enda rimliga (särskilt då jag gärna har rätt mycket sex, om det bjuds). Män skulle, såväl strukturellt som individuellt, behöva ha jävligt mycket mer skam i kroppen (och kvinnor betydligt mindre). Tänk om det kunde jämnas ut. Vi skulle ha en förbannat mycket bättre värld att leva i bara genom detta.

Ni kan säga att jag bara vill ha fitta om ni vill. Gör det! Det stämmer att jag vill ha fitta. Och till på köpet är jag alldeles för luttrad, jag bryr mig inte om vad någon som ändå inte känner mig tror, jag är framför allt föga intresserad av att ha personer som inte överhuvudtaget hajar hur jag menar i mitt liv. Grejen är bara att ni som inte tänker efter förstör för mig också; det tar trots allt en del energi i anspråk att behöva vara rejält självreflekterande. Jag slipper gärna, vore jätteskönt att dra ner på det, men tror inte det är realistiskt any day soon att det ska vara en vidare god idé. Således: kamma er någon gång. Lär er något av det som går snett, för det har garanterat gått snett (att du inte fått reda på det handlar bara om att de tjejer du behandlat som piss aldrig skulle kunna föreställa dig att du skulle vilja höra på, på så vis kan du glatt går vidare till nästa). Sluta bete dig som jag gjorde vid 18-19-20-21. Det finns inga ursäkter för att inte ta sig i kragen. Inga.

Avslutar som jag inledde, med en brasklapp: nej, jag tror mig inte vara bättre än någon annan, även om jag förstår att ett otränat öra kan ha svårt att koppla bort att tonen i det jag säger givet skulle betyda det. Det enda jag säger är att man har en skyldighet att tänka efter så gott man kan. Det gör en givetvis inte immun, men det underlättar i mångt och mycket. Alternativet är att betraktas som ett djur. Är det eftersträvansvärt? Det här är inga konstigheter alls, och att det ens behöver sägas gör mig jävligt ledsen. Men man får försöka vara konstruktiv, t.ex. genom att försöka formulera sådana här tankar.

Tack för att du läste, ha en fortsatt toppenfin dag nu...