Genier

Jag tycker om ettnollett. Rätt mycket. Därför blir hela inledningen till det här inlägget en slags brasklapp.
Nicke, som nog är själva definitionen av en eldsjäl, har där oförtrutet pushat för alternativ musik sedan 1984. Det femtioandra och sista numret av blaskan kom ut rätt nyligen - och när vi igår besökte skivbutiken han driver, var det rätt givet att lägga rabarber på varsitt ex, särskilt när de mer eller mindre gavs bort på köpet när vi inhandlat varsin hög fina skivor.
Väl hemma spred sig en vemodig känsla i kroppen när jag öppnade den snygga påsen tidningen kom i och började plöja igenom de 100 sidorna över en stor kopp te. Som vanligt skrivs det initierat och entusiastiskt om musik jag älskar - eller ännu bättre, musik jag får chansen att upptäcka. Bland skribenterna finns människor jag beundrar, och människor jag räknar som mina vänner. Därför, och för den delen för att det känns vemodigt att tidningen försvinner, är det här inte helt enkelt att skriva om.
Det råder inga tvivel om att ettnollett gjort stor skillnad och nytta för det alternativa musikklimatet, och att tidskriften inspirerat många till kreativitet. Men, medan jag läste kunde jag inte låta bli att börja räkna, och kom fram till följande:

* Av fotona i tidningen föreställer 67 (86%) av dessa män och 11 kvinnor.
* Vad gäller artiklarna är, utöver de 14 sidor som redaktören själv står för, 28 sidor (93%) författade av män och 2 sidor av en kvinna.
* Till sista numret har en imponerande samling svenska och utländska artister fått lista de fem allra bästa låtarna de hört under de 26 år som ettnollett funnits. Av de som fått göra listor är 45 (90%) män och 5 kvinnor. Tillsammans har dessa artister (om jag räknat rätt - och jag har här och i nästa exempel helt enkelt hoppat över bandnamn jag inte känner till närmre) valt ut 181 (86%) låtar som män står bakom eller är tydliga frontfigurer samt 17 där det istället handlar om upphovskvinna/or och kvinnliga ansikten utåt.
* Vad gäller personnamn, artister och band som nämns i tidningens artiklar är 496 (90%) män, och 56 kvinnor. Av de tillfällen där kvinnor nämns, handlar det till ungefär en tiondel om Margaret Thatcher (den klassiska katalysatorn för kreativitet i åttiotalets Storbritannien) samt ABBA (den klassiska katalysatorn för alternativ musik i sjuttiotalets Sverige). Och jag känner mig lite förlägen när jag tänker på att jag ofta uppfattat beskrivningar det manliga ömsesidiga ryggdunkande man ofta läser om i feministiska texter som smått överdrivna; femtioelva synonymer till "genialisk" staplade på varandra och så vidare. För - det är mer eller mindre så det faktiskt ser ut när män skriver om andra män.

Allt detta har förstås slagit mig förr och i lika hög grad handlat om andra tidningar och sammanhang; som alla säkert förstått av min utförliga brasklapp är detta inte ett påhopp specifikt på ettnollett, men det blir onekligen extra tydligt när siffrorna ligger här framför en och det trots allt handlar om en indieblaska.

Karin Dreijer fick vid en paneldebatt på Hultsfredsfestivalen frågan om varför hon tyckte att den kvinnoseparatistiska festivalen Ladyfest är ett så bra initiativ. "Vi sitter ju på en mansseparatistisk festival nu och den är väl en rätt bra idé", tror jag hon replikerade. När min klubb Cosy Den fyllde fem år förra sommaren och jag ordnade en festival för att fira det hela, hade jag en uttalad målsättning att det gällande artist- och dj-bokningar skulle vara 50/50 könsmässigt. Det gick inte riktigt. Inför festivalen nu i somras sa jag inget högt om min ambition och paradoxalt nog lyckades jag den gången, antagligen för att jag året innan vant mig vid att ställa mig själv mot väggen och tänka bredare än jag gjort tidigare. Jag nämner inte det här för att slå mig själv för bröstet eller för att jag skulle vara bättre än någon annan (vilket jag naturligtvis inte är; jag tyckte i flera år att textraden You know the world was made for men and not us var väldigt fin och rörande men på senare år har den mest känts ganska keff), men för att man alltså har enormt stor nytta som arrangör framöver, bara av att ha tänkt igenom det här vid en process. Så det kan jag rekommendera, om du också har någon form av inflytande.

Allt detta är verkligen något av en mindfuck. Hur hade jag upplevt musikklimatet ifall jag råkat vara begåvad med äggstockar istället? Sannolikt hade jag inte känt mig lika pepp på det hela i alla fall.