Efter är bäst ibland

Han reste sig upp så hastigt att stolen ramlade omkull och sa att han var glad att han inte hade Dagens Nyheter - han saknade lust att läsa sin egen dödsannons varje morgon på ledarplats.

Jag drog mig lite för att skriva det här inlägget, precis som jag drar mig för att inte länka till youtubeklipp med för många visningar, man vill ju inte gärna skylta med att man är lite efter sådär. Om man inte är cutting edge i verkligheten kan man åtminstone försöka att på nätet göra sken av att vara en cool snubbe. Etc, etc.

I alla fall, i eftermiddags gick jag in till stan, över Skallbergsmotet, genom Kristiansborgsallén. Det blev ingen fika på Kalles idag, men jag gick till spelbutiken (som inte tar kort, "men snuset är nio kronor billigare hos mig än hos konkurrenterna serrö"), Myrornas, Skivbörsen, bolaget, Konsum (ja, det heter Konsum, kids) och sedan till biblioteket. Det blir annars rätt många besök i den märkliga biblan, delad i två lika stora lokaler, där jag avslutar i fackbiblioteket eftersom det är närmast att gå hem igen den vägen. Idag köpte jag en tygpåse, sannolikt min enda souvenir från stan. Med tanke på vad som nu påbörjats i Nacka är bibliotek något jag kommer minnas från min uppväxt - jag har sedan något år tillbaka slutat säga att jag ska berätta om saker för barnbarnen - som en utopisk och vacker institution, och den vill jag hålla under armarna så gott jag kan.

Men boken jag sträckläste inatt, Mig äger ingen, hade jag inte lånat på biblioteket utan av en vän, detta var länge sedan. Jag anade knappast att jag flera år senare skulle vara bosatt i Västerås en tid, men det hade ändå inte blivit av att jag öppnat den förrän nu, efter att hundratusentals svenskar redan gjort det. Den här gången är jag tacksam för att jag var lite efter sådär. Visst är det en väldigt fin bok alldeles oavsett, men det blev en speciell känsla när man befinner sig här. Det känns på något sätt väldigt fint att man exempelvis hunnit med att vakna upp bakfullare än Jesus farsa på Viksäng (stadsdelen där Åsa Linderborg växte upp med sin far). Det finns inte så mycket att tillägga egentligen eftersom du som läser detta sannolikt har koll sedan länge - men det ger mig den här gången bara en för mig sällsynt tro på Sverige när en bok jag ger fem gurkor av fem möjliga kan bli mainstream. Lite som My war fast en bok.

Tekniken

Det går undan nu.
Förra helgen använde jag en dvd-spelare, det hade jag aldrig gjort förr. Igår laddade jag ned film för första gången. Och nu alldeles nyss tankade jag för första gången mobilen via internet.
Jag har fortfarande inte Spotify och lyssnar till och med på såna däringa skivor rätt ofta, jag har med mig en busstidtabell när jag är ute (jo, man behöver det i den här stan), men fortsätter det så här kommer jag kanske vara i fas med de andra pensionärerna vid årets slut. Tanken svindlar.

Well

Kan inte direkt klaga på hur 2011 började i alla fall.

Nyårsgnöl

Det är tveksamt om jag kan skriva så mycket om det här året (där jag mest suttit och hört på när bostadsrätter, bröllopsklänningar och New York-resor visslat förbi i periferin som någon slags surrealistisk kakofoni - men man får lov att vänja sig) utan att låta helt jävla Nordpolen, så det är nog bäst att jag nöjer mig med att berätta hur jag just gick halvvägs till Bergslagen och dess Coop Forum för att handla onyttigheter enligt devisen "mig skall intet fattas".

got so little to live for but it's there every day
sure I know that it's over, it doesn't help me at all
now almost everyone's back for Christmas and New Year's
and maybe I will see you, what you've forgotten I've kept

Genier

Jag tycker om ettnollett. Rätt mycket. Därför blir hela inledningen till det här inlägget en slags brasklapp.
Nicke, som nog är själva definitionen av en eldsjäl, har där oförtrutet pushat för alternativ musik sedan 1984. Det femtioandra och sista numret av blaskan kom ut rätt nyligen - och när vi igår besökte skivbutiken han driver, var det rätt givet att lägga rabarber på varsitt ex, särskilt när de mer eller mindre gavs bort på köpet när vi inhandlat varsin hög fina skivor.
Väl hemma spred sig en vemodig känsla i kroppen när jag öppnade den snygga påsen tidningen kom i och började plöja igenom de 100 sidorna över en stor kopp te. Som vanligt skrivs det initierat och entusiastiskt om musik jag älskar - eller ännu bättre, musik jag får chansen att upptäcka. Bland skribenterna finns människor jag beundrar, och människor jag räknar som mina vänner. Därför, och för den delen för att det känns vemodigt att tidningen försvinner, är det här inte helt enkelt att skriva om.
Det råder inga tvivel om att ettnollett gjort stor skillnad och nytta för det alternativa musikklimatet, och att tidskriften inspirerat många till kreativitet. Men, medan jag läste kunde jag inte låta bli att börja räkna, och kom fram till följande:

* Av fotona i tidningen föreställer 67 (86%) av dessa män och 11 kvinnor.
* Vad gäller artiklarna är, utöver de 14 sidor som redaktören själv står för, 28 sidor (93%) författade av män och 2 sidor av en kvinna.
* Till sista numret har en imponerande samling svenska och utländska artister fått lista de fem allra bästa låtarna de hört under de 26 år som ettnollett funnits. Av de som fått göra listor är 45 (90%) män och 5 kvinnor. Tillsammans har dessa artister (om jag räknat rätt - och jag har här och i nästa exempel helt enkelt hoppat över bandnamn jag inte känner till närmre) valt ut 181 (86%) låtar som män står bakom eller är tydliga frontfigurer samt 17 där det istället handlar om upphovskvinna/or och kvinnliga ansikten utåt.
* Vad gäller personnamn, artister och band som nämns i tidningens artiklar är 496 (90%) män, och 56 kvinnor. Av de tillfällen där kvinnor nämns, handlar det till ungefär en tiondel om Margaret Thatcher (den klassiska katalysatorn för kreativitet i åttiotalets Storbritannien) samt ABBA (den klassiska katalysatorn för alternativ musik i sjuttiotalets Sverige). Och jag känner mig lite förlägen när jag tänker på att jag ofta uppfattat beskrivningar det manliga ömsesidiga ryggdunkande man ofta läser om i feministiska texter som smått överdrivna; femtioelva synonymer till "genialisk" staplade på varandra och så vidare. För - det är mer eller mindre så det faktiskt ser ut när män skriver om andra män.

Allt detta har förstås slagit mig förr och i lika hög grad handlat om andra tidningar och sammanhang; som alla säkert förstått av min utförliga brasklapp är detta inte ett påhopp specifikt på ettnollett, men det blir onekligen extra tydligt när siffrorna ligger här framför en och det trots allt handlar om en indieblaska.

Karin Dreijer fick vid en paneldebatt på Hultsfredsfestivalen frågan om varför hon tyckte att den kvinnoseparatistiska festivalen Ladyfest är ett så bra initiativ. "Vi sitter ju på en mansseparatistisk festival nu och den är väl en rätt bra idé", tror jag hon replikerade. När min klubb Cosy Den fyllde fem år förra sommaren och jag ordnade en festival för att fira det hela, hade jag en uttalad målsättning att det gällande artist- och dj-bokningar skulle vara 50/50 könsmässigt. Det gick inte riktigt. Inför festivalen nu i somras sa jag inget högt om min ambition och paradoxalt nog lyckades jag den gången, antagligen för att jag året innan vant mig vid att ställa mig själv mot väggen och tänka bredare än jag gjort tidigare. Jag nämner inte det här för att slå mig själv för bröstet eller för att jag skulle vara bättre än någon annan (vilket jag naturligtvis inte är; jag tyckte i flera år att textraden You know the world was made for men and not us var väldigt fin och rörande men på senare år har den mest känts ganska keff), men för att man alltså har enormt stor nytta som arrangör framöver, bara av att ha tänkt igenom det här vid en process. Så det kan jag rekommendera, om du också har någon form av inflytande.

Allt detta är verkligen något av en mindfuck. Hur hade jag upplevt musikklimatet ifall jag råkat vara begåvad med äggstockar istället? Sannolikt hade jag inte känt mig lika pepp på det hela i alla fall.

t/r

Först, lite gnöl. Varför föreslår man att det skulle vara jättefint att fika runt två-tre vid Hornstull när man sedan strutsar dagen efter? Jag har så svårt att förstå mig på den typen av beteende. Vill, orkar eller kan man inte är det väl helt okej; bara att säga det i så fall.

Annars var Stockholmsvisiten angenäm. Det är läggdags nu, men kortfattat var...

...tåget i tid på ditvägen.
...mötet lyckat och gav önskat resultat.
...kvällen på Landet över förväntan (när det gäller uppslutningen alltså, spelningarna/dj-andet hade jag inga tvivel rörande)
...efterfesten hos Emelie också trevlig med Raubtier, finska kyssar och annat smask.
...skivrotandet med Karin på Delicious Goldfish fruktbart, jag handlade för 800 kr (vilket först kändes lite jobbigt eftersom jag antagligen inte borde börja lägga den typen av klumpsummor på skivor bara för att jag faktiskt har pengar att röra mig med ett tag nu, men sedan kändes helt okej eftersom jag lade undan 1500 pix som jag aldrig brände i novembermisären) och är särskilt nöjd med att inte längre bara äga en Would-Be-Goods-skiva.
...tåget i tid på tillbakavägen.

Ett par foton från Landet:



Kattmusik



Dr. Arthur Krause



Varannan Vatten



Poparkakor



Toaklotter



Efterfestpromenad

Äckelmätt

Igår kväll läste jag för första gången Sara Granér i bokform och blev tämligen omgående varse varför jag inte gjort det tidigare. Det är nämligen för mycket på alla sätt och vis. När man faktiskt, faktiskt utan att överdriva, skulle kunna ha precis varenda en av sidorna på kylen (ja, utom några stycken som man faktiskt inte fattar då'rå, det vore ju lite pinsamt att bli påkommen med detta och till råga på allt i sitt eget hem) får man ungefär samma äckelmätthetskänsla som efter när man tryckt i sig en delikat pizza med den godaste av god ost på, som dock var alldeles för stor egentligen.

Och nu undrar ni: titta han bloggar igen, varför gör han det? Jo, från och med nu ska jag försöka skriva här istället för att skriva statusrader. Det är helt enkelt inte lika kul längre och förhoppningsvis kan det här medföra att jag får lust att skriva något längre än så igen, någon gång. Så jag tänkte försöka att, varje gång det dyker upp något att skriva om, istället göra det här. Fick denna idé just innan jag skulle somna, och var ett tag inne på att starta upp en istalletforstatusrader-blogg då denna ändå legat i träda ett tag, men kände lite att det vore fusk på något sätt. Återstår att se hur länge detta håller. Kanske bara tills Skunkgruppen fått upp Skunk igen, risken finns.

Annars då? Jo tack det är okej varken mer eller mindre tackar som frågar. Mitt tåg till Stockholm verkar gå som det ska om en dryg timme och inte är det -25 ute längre heller, för att besvara de vanligaste vinterfrågorna.