Här kommer en liten summering av en vanlig tankegång jag har. Kolumner som denna är ett bra exempel och gör mig säker på min tes att alla former av liberalism och/eller höger mer eller mindre är haverism; som gör att jag nuförtiden sällan eller aldrig orkar försöka tala sans och vett med människor som jag inte vet är någotsånär vid sina sinnens fulla bruk. Ständigt detta "men det här då?", "men det här då?", "men det här då?". Allt blir fallstudier, varje tillstymmelse till samhällelig struktur är ett sossehegemonihjärnspöke som saknar förankring i verkligheten, tänka i flera led kan man inte göra för då sätter man ju saker i samband med varandra och har mage att försöka dra slutsatser av mönster och tendenser och du vill väl inte ha det som i Sovjet? Som tur är får jag nog se mig som ganska förskonad från såfårmanvälintesägaidethärlandetlängre-hjon i min bekantskapskrets, men emellanåt dyker det ju upp personer som i övrigt är sympatiska och tänkande och kännande individer men som för sitt liv inte kan låta bli att säga "men det här då?". Jag trodde i min enfald att det var något man växte ifrån; själv drog jag exempelvis för sisådär ett drygt decennium sedan alltid upp åldersgränser på krogen och allmänhetens uppfattning samt syn på manliga respektive kvinnliga strippor och tjejtaxi och värnplikten och kvinnor som slår män och fan vet allt så fort någon försökte banka minsta feministiskt vett i mig. Men icke. Jag blir livrädd varje gång till synes intelligenta individer (ofta, men inte alltid, handlar det förstås om vita men sympatiska kränkta män likt den 19-åring jag en gång var) verkligen är helt oförmögna att se saker för vad de är - vid 30 (och 40!, och 50!, och 60!) års ålder. Inget är någons ansvar, heller. Alla vet bäst själva. Allt blir toppen. Detta är utgångspunkten för de flestas tänk idag; det är vad folk i allmänhet vill ha, och det är vad som är obehagligt på riktigt.
