Over Alborg, torsdag 08.47
Det ar nastan for idylliskt. Vintervadret ar klart och vackert nar planet lyfter fran Arlanda, och jag far knappt ens lock for oronen. En skaplig kontrast till gardagen och insikten vid Cityterminalens informationsdisk, men en nastan lika bjart motsatskansla jamfort med hur ont jag hade i magen nar jag satt pa bussen fran Marsta, ja, for den delen var jag livradd anda tills planet var i luften. Ett konstant och malande paniktillstand. Ar jag saker pa att jag inte missat bussens hallplats for terminal 2? Har Marsta-tabellen i knat hela vagen och haller den aktuella listan med hallplatser i mitt synfalt som om det gallde liv eller dod.
Nu flyger jag over Danmark, tittar ner pa dansk sno. Den pakistanske mannen fumlar med tekoppen och allt kanns genast mycket mer okomplicerat. Slipsnissen mellan oss blev valdigt irriterad nar jag ville ga pa toaletten och han darfor var tvungen att resa sig. Jag hatar sant. Men nu kanns det battre. (Den skotska flygvardinnan ursaktar sig da hon ser att min juice inte ar helt tinad, och skillnaden mot gardagens Cityterminalskansla har gjort mig sa mottaglig for positiva intryck att jag nastan blir kar vid forsta ogonkastet nar hon ler at mitt "don't worry, it'll be fine sooner or later".) Det ar inte bara jag som fumlar - en insikt som kanns lika himlastormande och omvalvande varje gang jag kommer till den. Han, pakin alltsa, spillde aven ut sitt te och fick be om en ny kopp. Nog for att det kanns lite osympatiskt att det narmast kravs skadegladje eller nagot ditat for att jag ska bli lugn, men varfor hanga upp sig pa en sadan petitess?
Erbjudandet om att handla taxfree ar sa diskret framfort att jag nastan blir generad. Jag vet forresten inte riktigt varfor jag skriver. For att Per Hagman sitter tva rader bakom? For att jag inspirerats av det ostigt valskrivna resekaseriet om korallrev i Zanzibar som jag just laste i DN? Nja, jag tror snarare pa den omvalvande kanslan. Nar British Airways-automaten pa Arlanda bad om ditt kort var jag i sakert en halvminut lika overtygad som igar om att jag inte skulle komma ivag. Men mannen vid BA:s disk, med det osannolika namnet Kack (jag tanker tjock dalmas, inte morkhyad man i kostym) gjorde mig ater lugn. Val framme vid gate 67 hade jag redan hunnit se efter i vaska och fickor ytterligare ett dussin ganger, varje gang lika overtygad om att jag tappat pass, boardingcard eller bada. Trodde en stund att gaten hade hunnit stanga. Att herr Kack inte verkade det minsta stressad sjonk liksom inte in. Jag var nara att liksom vid automaten ringa for att bli lugnad, men naturligtvis hade den annu inte oppnat. Efter allt detta kanske du forstar hur vackert Nordsjon kan glittra i solen nar den skymtar nere mellan molnen.
I hojd med Bryssel, torsdag 10.31
Detta ar nog forsta gangen i livet som jag pa allvar inser att det mycket val kan vara vart att lagga ett par hundra kronor extra for att erhalla ett bemotande som andas manniskovarde och hovlighet. Jag trivs battre pa Intercitytag an pa X2000 - det senares standiga hogtalarutrop dar forseningar pa tva minuter beklagas av nagon som av tonlaget att doma ligger pa en spikmatta ikladd sack och aska kanns en smula konstruerade och sokta varje gang. Visst ar det i narheten nar jag vid takeoff far hora vilket noje det ar att ha mig ombord, men da det bara framfors en gang kanns det pa ratt sida gransen for det sympatiska.
Men, just som jag ska vanda blad i min Metro och lasa om gardagens flygkrasch i Holland, skakar planet till och skylten om sakerhetsbalte tands. Jag som trodde det var lugnt nu nar vi kommit in i hojd med Belgien, men icke. Var allt for bra for att vara sant anda? Det marker vi snart. For att stilla nerverna reciterar jag "747" med Kent inombords och forsoker kanna mig blase och sextonarig snarare an orolig, det gar faktiskt over forvantan. Trots att planet fortfarande skakar, lutar jag nastan at att kunna skriva till dig snart igen. Om inte far du komma ihag att jag alskar dig och allt det dar.
I hojd med Canterbury, torsdag 10.02
Jag ar inte ett spoke, och haller med inte med spokskrivare. Foljdaktligen lever jag och har halsan. Ar dessutom finare i haret an mr Hagman. Daremot ar jag naturligtvis fullkomligt genomsvettig. Naval, snart Heathrow och mojlighet till ombyte. Det kommer nog kannas lite markligt att inte anlanda till stan via slummen i Hendon. Tur att Nanok Bie finns sa jag kan kanna medlidande med honom istallet.
Heathrowtoalett, torsdag 10.56
Byter t-shirt innan passkontrollen. Nar jag drar av mig plagget vager det dubbelt sa mycket som nar jag drog pa mig det.
282 Holly Lodge Mansions, fredag 18.34
Har inte hunnit skriva sedan sist, och det ar val en bra grej egentligen. Nu sitter jag hos Elizabeth och Niklas, som ar typ bast, fast de ar inte hemma. Jag tittar lite pa vad jag ska spela for skivor och funderar pa vad man sager nar man halsar pa Amelia. Tack for allt, horru!
Smashing Pumpkins - Pisces iscariot CD
