Året?

Ptja, fixade 49 spelningar, och då tog jag ändå paus efter festivalveckan, så det var i princip bara första halvåret. Festivalen, ja. Den var jag inte så värst peppad på, men tror det blev rätt bra ändå, och jag hade kul till och från. Inte peppad? Nä, krossade ett hjärta i våras och fick sedan mitt eget krossat i gengäld, lagom till den veckan. Paus? Mm, ville göra mig oumbärlig under praktiktiden och det lyckades ju tydligen i någon mån. Har alltså haft jobb sedan i november. I fjol var det mitt aprilskämt på fejan, att jag fått jobb, nästan ingen gick på det. Nu jobbar jag med att skriva, det jag helst velat sedan jag inte fick gå ut tvåan på gymnasiet. Ändå tror jag betyget bara hjälps upp till 4/10, för det här var nog den värsta sommaren jag varit med om. 2013 vill jag åtminstone upp ett snäpp. Helst två eller tre, men det är inget jag räknar med. Vet av erfarenhet att sånt är dumt. Förstår också att det nog vore bättre att försöka lura hjärnan än eller nåt, men fruktar konsekvenserna av fail alltför mycket för att våga. Än så länge i alla fall. Nåja, det går åtminstone åt rätt håll. (Visst ja: glömde att jag i somras slutade spela teater och skrev av mig om saker på bloggen. Får nog bli 4½ av 10 ändå.)

Två foruminlägg...

...båda på Bajenforum, tro't eller ej.

Såsom träskvänster kan jag säga att jag faktiskt inte ser några problem med prostitution I SIG, men att sex ju omöjligen kan diskuteras helt fristående från den deppiga kontext kung runa väldigt väl beskriver nedan. Människor beter sig överlag som skit rätt ofta (det är bland annat därför jag är måttligt imponerad av "folk måste få veta bäst själva!" och liknande liberala argument, men det ska jag inte utveckla här eftersom det nog räcker bra med en off topic-diskussion), och så länge vi befinner oss i en mänsklighet som fungerar så är det ju omöjligt att bedriva den typen av verksamhet på ett sätt som inte gör andra jävligt illa. Rent utopiskt tycker jag det är oproblematiskt med sexköp, men det är ju också just utopiskt, eftersom vi är omgivna av olika maktförhållanden och lär förbi så ganska länge till om inte för alltid.

***

När våra vintersporter levererar som de gör just nu, känns det extra tråkigt att de allra flesta Bajare går i ide. Folk tycker det är viktigare/roligare att sitta på ett jävla internetforum och håna dif för att de bryr sig om hockey än att faktiskt gå och kolla på Hammarby. Köper inte det där med att det skulle brista i intresset eller förståelsen för idrotterna som sådana. Det gick ju bra att sitta här och tjoa ikapp över typ JVM-hockeyn sist det begav sig. Och det vore kul om fler av de 15,000 som gärna går och ser bandyfinalen även pallade ta sig iväg ÄNDA till Zinken för åtminstone ett par seriematcher, till exempel. Bara att erkänna att tvillingklubbarna successivt seglat ifrån oss när det gäller att hålla ihop klubben, och försöka utarbeta strategier för att komma till rätta med det. Helst innan nästa konkurshot.

Fostra eller avgå

Man kan håna Gif Sundsvall för 1832 åskådare, men jag tycker att åtminstone SR och SVT borde ta sitt ansvar och sluta göda den perversa fixeringen vid utländska ligor. När man i Radiosporten sitter och rapporterar Premier League eller La Liga från en tv-skärm i studion och gör det med större kunnande och entusiasm än man har inför t.ex. vår näst högsta serie är det oerhört genant. Och det är inte

konstigt att det blir mindre och mindre av ett alternativ för kidsen att följa sitt lokala lag, när målservicen från deras matcher bara dyker upp på text-tv om matcherna går att spela på. SVT:s Hockeykväll borde naturligtvis ha en rullande text med resultat från division 1, likt de brittiska fotbollsprogrammen redovisar hur matcherna från lägre divisioner gått. Fotbollskväll, likadant. Kalla mig ABF-gubbe den som vill men jag anser att sportsändningarna i radio och tv i någon mån har - och ska ha - en fostrande roll. Därför är det tragiskt att man nu står i första ledet och hejar på den moderna fotbollen (och ishockeyn) på det här sättet.

Dagens smutsiga känsla

För några veckor sedan hände det. För första gången fick någon som jag haft en relation med barn. Man kan inte säga att jag inte var beredd; det ligger ju liksom lite i sakens natur att var och en runt omkring får tre kvartal på sig att komma överens med situationen, ifall det nu är behövligt. Och jag var beredd. Alltför beredd. För jag visste att det jag skulle komma känna inte var ädelt, direkt.

Det var egentligen inte att jag behövde komma överens med den specifika situationen. Tid tog det och ont hade jag, men, över henne kom jag. Sedan dess har hon varit en nära vän. (En vän som nog förstod - och när jag bad om ursäkt för att jag inte under de här nio månaderna frågat henne något kunde hon till och med se något positivt i situationen: hon hade fått vara vännen istället för vännen som är med barn.). Det är därför det här är så jobbigt. Det jag känner.

Man skulle nog kunna tro att det handlar om missunnsamhet. Att jag varit kär i henne. Jag behöver inte förklara, ni fattar. Men jag tror det snarare är: nära inpå. Det är nog inget som specifikt är relaterat till känslor av det slaget, utan mer något som säger stopp. Någon typ av skruvad självbevarelsedrift.

Och hur är det då jag känner? Jo, tror jag lyckades formulera det ganska träffsäkert tidigare idag, och om jag inte fixat att uttrycka det på ett någotsånär begripligt sätt hade jag nog låtit bli att skriva det här.
Det är inte som för tio-tolv år sedan - att jag inte tror att någon som mår tiptop skulle vilja umgås med mig. Men det finns gränser. För hur fantastiskt jag klarar av att ha det inpå mig. De är så fina ihop, han har varit så snäll mot mig trots att jag länge inte orkade träffa dem ihop och så sent som vid deras bröllop ställde in skivspelandet - och nu en unge.

Det är så oerhört långt ifrån hur jag haft det, har det, och föreställer mig att jag kommer att ha det framöver. Särskilt sedan mitten av juni i år, då kulmen nåddes på att jag fegat mig ur något som borde ha fått en chans att bli just så bra. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag tänker fortfarande fyra månader senare på henne så fort jag inte gör något särskilt, så antagligen är det den tyngsta. Fast det handlar ju inte bara om den personen. Lika mycket om helheten. Att jag inte varit tillsammans med någon på riktigt de senaste åtta åren.

Antagligen är jag rädd för att tänka på sådant ännu oftare än jag gör nu, antagligen har jag hållit lagom (eller ja; mer än lagom) avstånd till det här specifika fantastiska just därför. Det känns så otroligt tråkigt, för jag är ju glad på riktigt för deras skull. Tittade en lång stund på mms:et från BB, och kunde inte hitta några osympatiska känslor i mig själv trots att jag nästan försökte. Men det är den där skruvade självbevarelsedriften. Trots avsaknaden av missunnsamhet är det väl en smutsig känsla, men... samtidigt begriplig: det fantastiska gör ont.

Jag vet att det här inte är en rimlig jämförelse i övrigt, men ni har säkert läst den där cancersjuke Sugarplum Fairy-trummisens fina blogg. Den handlar ibland om sorgen över att han aldrig få bli pappa. Hur det känns att veta det. Visst, jag hör er. Dessutom kan det kännas annorlunda efter ytterligare fyra månader, något bra kan hända igen om jag försöker bete mig så att det inte syns på hundra meters håll hur mycket jag vill att det ska hända, jag kan lyckas bättre med att våga den gången... ja. Jag hör att ni säger det, klart och tydligt. Jag vet också att det troligen ligger något i det. Men det betyder inte att det hjälper. Eller att jag kan hjälpa det.

Som det är nu går just de inläggen ändå rakt in - för att jag är lika säker som han är.

Det är inte synd om "Stefan"

Angående dagens Metro-löp och artikel, då.
Givetvis är det dumt med våld. Och givetvis förstår jag den som reagerar på en osmidig plankning som gränsar till petting, men något sådant tycks det ju inte ha varit frågan om här (och det tycks överlag vara rätt ovanligt att folk är såpass oskickliga att det blir så).
Men med tanke på det ganska obscena och flagranta klassförakt man visar upp om man som "Stefan" i artikeln "säger ifrån" om att någon som plankar bakom en "borde betala för sig", är jag snarare förvånad över att det inte rapporterats om andra liknande händelser.
Ytterst få kan väl ha missat debatten kring SL:s höjning av avgiften för månadskortet och att den utestänger grupper som inte har råd. Därmed tycker jag inte det är speciellt mycket mer belevat att komma med en sådan kommentar än att knalla upp på närmaste stadsdelsförvaltning och uppmana de som väntar på sin tur för att få tala med en handläggare för försörjningsstöd att "ta sig i kragen".
Sådana åsikter är det naturligtvis upp till var och en att hålla sig med - på gott och ont. Men att kasta dem i ansiktet på folk kanske inte är sådär jättelyckat, alltid. Det räcker bra att säga sin mening vid valurnorna vart fjärde år - men då får man faktiskt leva med att man tycker det är soft med klassklyftor och knipa käft när folk som inte har råd att förflytta sig i sin stad tar rygg på en.
Våld är som sagt dumt - men synd om "Stefan" i artikeln är det knappast.

Jag minns er

Jag minns er.

Från efterfesterna på söder eller i Kransen.
När jag var kanske tjugoett, och ni kanske trettioett.
Ni var alltid en eller ett par, vid varje tillfälle.
Ni stod eller satt där och blev inte för fulla. Ni hade prydliga och rätt dyra kläder. En kofta, gärna. Snygga skor.
Ni visste vad man skulle prata om för att hålla stämningen i rummet precis där ni ville ha den.
Det är alltså inte de personer som nu passerat fyrtio, de faktiska människorna från minnesbilderna, som jag främst skriver om nu. Utan om er.
Minns ni när jag var arton och skrev i skunkdagboken om hur jag kände mig utanför precis allt? Så är det fortfarande.
Fast jag är lugn med det nu, däri ligger skillnaden. För den finns.
Det är inget drama och jag kommer inte att ställa till en scen. Jag skriver inget olämpligt där ni kan råka se det och jag skriker inte i era trappuppgångar.
Istället gillar jag era statusrader om barnen ni får, husen ni köper, jobben ni byter upp er till.
Hasplar ur mig ett "grattis!", oftast med utropstecken efter. För säkerhets skull. Annars kunde det ju se konstigt ut. Man gör så för att uttrycka glädje.
Ibland för att jag borde, för att det skulle verka som om något vore fel annars. Någon enstaka gång för att jag vill. För att jag faktiskt är glad för er skull. Fast oftast just för att... det är så man gör.
Jag är ju trots allt inte arton längre.
Jag kan ha prydliga kläder och göra mig nästan lika bra på en efterfest som ni kunde. Jag kan till och med börja twittra och om man inte visste bättre kunde man nästan missta mig för en sådan.
Men allt det där spelar egentligen ingen roll.
Kanske vill jag, kanske vill jag inte. Det spelar heller ingen större roll.

Jag blir aldrig som er.

Om läktarsexismdebatten... igen

Lackade åter på diskursen när det gäller diskussionen om diverse inslag på våra läktare, den här gången efter att ha läst nedanstående inlägg här inne (ja, jag vet, borde antagligen veta bättre än att hänga där):

Namn: Seahorses
Sänt: 2012-10-12 05:57
Det är inte de olika åsikterna om "supporterkulturen" jag stör mig mest på. Det är behovet vissa har av att prata om dessa med politiker, ordningsmakt, kvinnojourer(!) m fl.

Ni politiska strebers som tjattrar om detta på sociala medier har i 99% av fallen inte varit med och skapat något av dessa läktaruttryck. Ni är bara intresserade av att dissekera dem på något jävla kvasi-intellektuellt plan och till varje pris frisera skiten till den grad att det lirar bra ihop med eran livsstil och politiska övertygelse.

Varför är det alltid dom som säger sig älska subkulturer som slutligen kväver dem i ett flurry av seminarier, workshops och presskonferenser?

Mitt svar nedan.

Seahorses:

Det här låter kanske larvigt, men om vi tar Jabbe till exempel, så tror jag det är få som ser honom som en politisk streber (sedan är jag - hör och häpna - personligen inte helt på det klara med vad han anser att det finns att lära av SKR när det gäller läktarkultur, men något är det uppenbarligen eftersom han och andra är intresserade av att höra vad de har att säga). Det är ju inga dumhuvuden eller färskingar som deltar i de här mötena för Bajensfärens räkning, direkt.

Vi som t.ex. tycker det är hög tid att få bort sexismen från läktarna nu när supportrarna själva gör processen kort med rasismen då den dyker upp (även om Supportrarnas Matchprogram uppenbarligen tyckte det var lönt att ägna en hel ledartext åt judepack-ramsan vilket jag förvisso i någon mån kan förstå då det fortfarande är uppåt hälften som inte går med på "värsta jävla pack"), har ett pedagogiskt problem när vi snackar om det grejerna. Det är bara att acceptera, och det visade inte minst vårens erfarenheter. Om man så vill är det uppenbarligen väldigt lätt att bunta ihop "oss" med Alf T Samuelsson-moralister som vill just frisera och familjeanpassa. Jag tror de flesta som vet vem jag är även känner till att så knappast är fallet för min del... jag tycker helt enkelt inte att en dynamisk atmosfär i klacken är avhängigt nedvärderande uttryck riktade mot ras, kön eller bögeri.

Jag tycker det är ganska okontroversiellt att exempelvis känna att "vi ska våldta era horor" har spelat ut sin roll när den istället för att vara en självironisk passning till media och bönder blivit nationalsång för "jag måste få säga negerboll!"-haverister. Till på köpet används den 19 gånger av 20 numer (efter guldet, typ... jag tycker väldigt mycket i den grönvita supporterkulturen gradvis gick helt åt helvete och blivit krystat spännigt efter detta, men det skulle jag kunna skriva ett annat långt inlägg om även om det nog skulle bli jävligt luddigt) sjungs för att förstärka en hetsig stämning. Det är väldigt långt ifrån ramsans ursprung, och det tror jag de flesta är överens om. Kontexten har helt enkelt blivit helt uppfuckad. Och då är det lika bra att lägga den sången på hyllan - lite som "svarting" eller något annat ord vars innebörd skiftat i betydelse under årens lopp.

För att försöka göra det lättfattligt: det är väldigt tydligt att "vi ska våldta era horor" försvaras med exakt samma typ av argument som "värsta judepack". Det är samma mekanismer. Jag kan till viss del förstå dem; det lär handla om en känsla av att folk vill lägga sig i en kultur de inte vet något om. Det är en ryggmärgsreflex jag kan relatera till, herregud, jag såg till att få uttala mig i ABC vid demonstrationen mot Aftonbladet eftersom jag var så förbannad på media att jag inte visste var jag skulle ta vägen om jag inte fick göra åtminstone något.

Samtidigt tycker jag det är en smula genant att vuxna människor måste skjuta ifrågasättanden av jargong så ofantligt långt ifrån sig. Kajsa som var med och skrev den beryktade debattartikeln fick motta direkta mordhot efter att ha uttryckt sin åsikt i frågan om capo på hemmamatcher i Bajenpodden. Och inte bara hon själv utan även hennes treåriga systerdotter skulle rövknullas. Själv blev jag hotad med stryk efter att ha deltagit i surret här inne. Vilka är de här 99 procenten som du talar om? Ulric, Gustav, Kajsa, jag, Jabbe osv osv... räknas inte vi? Är vi inte Hammarbyare? Som någon skrev: vi vill få bort en ramsa, ni vill få bort oss. Det, tillsammans med de medvetna misstolkningar som blev legio i debatten ("det är inte den som yttrar sig rasistiskt på läktaren utan den som säger ifrån som drar in politiken i klacken", verkar folk på fullaste allvar tycka), är - även om man beaktar att det lär handla om en rätt liten klick personer; jag har exempelvis inte hört ett knyst i verkliga livet annat än lite beröm, även om jag hade ett femtiotal personer efter mig här - pinsamt.

Jag har skrivit det här rakt upp och ner utan att kolla hur det ser ut, och det är säkert lite rörigt. Men det är dags att lyfta nivån lite. Sluta missförstå med flit och snacka om 99% hit och batikhäxor dit. Ni som inte kan låta bli att låta ert PK-hat lysa igenom i inläggen är inte direkt oskyldiga till att dra in politiska värderingar. Det vore klädsamt om ni städade framför er egen dörr innan ni gapade åt andra gällande sådant.

(Bilden är lånad av Peter Jonsson.)

...

Det regnar - inte jättemycket, men tillräckligt för att man ska bli lite demoraliserad när det kommer till att gå och handla. Nu slipper du titta ut genom fönstret eller läsa någon annans statusrad i ämnet. Det bjuder jag på. Själv tycker jag förresten att det är rätt så trevligt med regn, men inte när jag vill gå och handla, då är det ganska opraktiskt. Man blir blöt, och sådär. Det kan visserligen också vara bra, men vill jag bli blöt väljer jag nog duschen istället, delvis för att det där dessutom finns varmvatten att tillgå. Så, det blir nog till att skjuta på vändan till torget, hänger in lite kläder i garderoben medan jag väntar på att det slutar regna - visst är det förresten härligt med rena sängkläder? Det tycker jag, i alla fall.

*

Det här med tidslinjen är säkert bra, men det känns lite rörigt. Jag fick en vecka på mig för att förbereda hur den skulle se ut för andra, innan den gick "live". Det tycker jag var bra. Man ska vara medveten om hur det man visar upp på internet ser ut, och hur det kan uppfattas av andra. Likaså är det viktigt att värna sitt privatliv, och sin integritet. Som sagt, lite krångligt är det, men som med nästan alla förändringar är det säkert något som människor har svårt att förlika sig med till en början, men som efter bara en kortare tidsperiod trots allt framstår som bättre än hur det var förr. Det finns säkert många nya finesser som jag inte upptäckt än. Idag gick i alla fall min tidslinje "live", det kanske ni har sett. Hoppas ni gillar min nya sida, och även om jag själv är lite kluven till att de gjort om tror jag det är en vanesak.

*

Funderar lite på vad som behövs hemma. Toapapper har jag väldigt gott om, eftersom jag faktiskt slog till på en hel bal när jag fick skjuts från Coop Forum i Västberga häromveckan. Egentligen borde man ju storhandla oftare, men det är så mycket lättare med bil. Svartpeppar börjar jag däremot få slut på, det måste jag komma ihåg att köpa. Har ni tänkt på att man kan ha svartpeppar till nästan allting? Det är en fantastisk krydda. Jag dricker ganska mycket mjölk, både i te och kaffe, och så tycker jag det är lika gott som fil eller yoghurt till frukostflingorna (eller müslin). Ska köpa kefir, det är en rysk filmjölk som är lite syrligare än den vanliga svenska. God som omväxling. Ibland tycker jag förresten det är svårt att köpa bröd. Egentligen är mörkt bröd mer mitt gebit (nyttigare än ljust också), men det passar inte så bra med exempelvis marmelad eller jordnötssmör. Och det känns lite väl att köpa både och för den sakens skull. Fast det är olika vad man blir sugen på för typ av macka, då kan det vara bra att få välja. Det går förstås alltid att frysa in också.

Det här med nationell yra

Ungefär så här känner jag gällande det svenska fotbollslandslaget.

Dock köper inte ens jag Henrik Rydströms första världskriget- och SD-kopplingar, men vissa faller onekligen in i liknande stämningar, där det anses oerhört märkligt och gående emot varje social kod att inte vara förkrossad över gårdagen. Precis som om man per automatik skäms över att vara svensk om man inte viftar med en flagga och sjunger nationalsången med eftertryck (jag är en sån som inte riktigt hajar hur man kan vara stolt över något man inte haft en tillstymmelse till chans att kunna påverka, som exempelvis var man är född). Jag knöt näven när Sverige gjorde sitt mål, men ganska förstrött, och antagligen mest för att det är roligare med ett mästerskap när folk omkring mig bryr sig mycket om hur det går för ett av lagen. Och jag bryr mig väl lite grann om hur det går för Sverige, åtminstone då det vankas avancemang från gruppspelet. Men, i övrigt kan jag precis lika gärna skrika rakt ut när Irland, Skottland, Ghana (helst med Kingson - då skiter jag fullständigt i Sverige, åtminstone jämförelsevis) gör mål. Eller valfri överraskning, jag gillar skrällar, och det är vad som främst gör att jag kan hålla uppe intresset under en hel turnering. Finns det en trevlig Bajenkoppling engagerar den mig dessutom oerhört mycket mer än vad ett svenskt landslag förmår göra.

Spiller ett gäng av bönorna

Nu tror jag det är sjunde eller åttonde helgen i rad som jag inte lämnar Bagis. Så vill jag inte ha det, men ändå blir det just på det viset, ganska ofta till och med. Även om jag inte tror att din värld kretsar kring min, kan jag tänka mig att du som läser det här kanske undrar lite emellanåt. Varför jag helt enkelt i perioder väldigt sällan hittar på saker. Tänkte därför att jag skulle förklara lite (utan att för den sakens skull bli alldeles för långrandig och dra hela mitt livs historia; försöker hålla mig till det sociala och till vad som påverkar den biten, men jag skriver rakt upp och ned utan att skriva om så det blir kanske lite rörigt emellanåt). Så ingen tror att jag bangar på saker som ska hittas på eller hänget i sig inte skulle duga. Det handlar i 19 fall av 20 om något helt annat. Här kan du alltså med fördel stänga fliken, om du inte skulle vilja lära känna mig aningen bättre.

Jag har alltid varit väldigt öppen om saker. Hur mitt liv ser ut och hur jag mår. Vad som gör mig ledsen eller glad. Sådant. Men utan att märka det har jag de senaste tre-fyra åren slutit mig. Tror det kanske har att göra med att jag har en betydligt större bekantskapskrets nu än innan jag flyttade tillbaka från Göteborg 2008, efter fem år med ett (så småningom) tryggt och ganska tätt umgänge med kanske en handfull nära vänner. Efter ett ganska absurt första halvår i den staden fick jag ihop det rätt skapligt, och kom även närmre de jag varit tajt med i Stockholm. När jag flyttade tillbaka till Stockholm var det ändå delvis för att det kändes lite för begränsat i Göteborg. Att träffa samma personer ute och se samma band vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år blir ganska tröttsamt till sist - även om alla inblandade är trevliga och så vidare. Ja, och så krånglade det ju massor med lokaler för att sätta upp spelningar. Men en tredje faktor var att jag - även om jag också var fullt medveten om att det var naivt och irrationellt - trodde att det där med kärleken skulle kunna reda upp sig.

Så blev det nu inte; jag hamnade istället på slutenpsyk, trots (och tack vare!) att vederbörande hela tiden var en fantastisk vän vid sidan om det känslomässigt jobbiga. Det är inget jag var jätteöppen med, att jag låg där hösten 2008. Tror som sagt det handlar om att jag fick svårt att dra gränsen, när jag fått fler kompisar. Att skriva om det på fejan var inte att tänka på; det kändes otryggt och någonstans ville jag nog positionera mig i stan, hur fånigt det än låter (amenDUrå!). Vara någon som det gick bra för, och inte någon som det ständigt var strul kring - vilket det (utan att säga för mycket; ska inte spilla precis alla bönor på en gång) definitivt var innan jag drog härifrån 2003. Det var också till övervägande del därför jag lämnade Stockholm, några av er vet vad det handlade om och det räcker nog så (men det går bra att fråga om det kniper; i värsta fall säger jag väl "pass"). I alla fall, jag gick helt enkelt in i väggen fullkomligt den sommaren, för fyra år sedan.

Det här är det ju inte heller alla som vet, men. Jag fick aldrig ut gymnasiet. Jag fick faktiskt inte - mådde för dåligt, var aldrig på några lektioner, och var på väg mot fyra betyg (tre MVG och ett VG, naturligtvis) i tvåan. Inget av det här visste min familj om. (Jag ska inte gå in närmre på den biten heller nu för då blir det lite väl mastigt, men vi kan säga så här: pappa stavade fel till mitt förnamn i ett sms förra veckan. Och mamma kan utan vidare ringa på här med färdigmat från grillen för att jag inte svarar i telefon.) I hela mitt vuxna liv har jag ägnat mig åt traditionellt lönearbete sammanlagt i ett år. Resterande elva-tolv år har jag varit sjukskriven i perioder (och i ett par fall inlagd), och gått på soc i perioder. Det där sistnämnda är något som jag haft oändligt svårt att förhålla mig till. Jag har skämts över att jag inte lyckats ta itu med saker och föraktat mig själv för att jag inte bara skärpt mig och styrt upp mitt liv.

Därför var det väldigt skönt att det där med slutenpsyk efter många om och men mynnade ut i att jag blev remitterad till en neuropsykiatrisk utredning som färdigställdes i januari 2010. (Atypisk autism, om någon undrar. Och nej, jag vet inte heller vad det ska betyda, men utredaren satte i någon mån en luddig diagnos med flit eftersom det viktigaste var just de där rättigheterna och inte att hon fick "rätt" - en jävligt vettig inställning, tycker jag. Och någon typ av klarhet får jag nog så småningom, men i nuläget är jag rätt upptagen med strategier för att handskas bättre med praktiska saker.) Den hade svar på ganska mycket, gav mig rättigheter jag tidigare bara hade kunnat drömma om, men framför allt lättade den på de här skuldkänslorna som jag gått runt med nästan så länge jag kunde minnas. Och så är det ju en ganska bra känsla, att inte känna sig övertygad om att allt är helt kört när det gäller att fungera som man ska, för att det inte gått något vidare att i femton år behandla det hela som en konventionell depression. Då kan jag leva med att det även står att jag är psykiskt funktionshindrad, bara man inte börjar definiera hela sin person kring sådant är det nog ganska goda chanser att det går att vända saker till något positivt.

Jag har sedan dess fått någonstans att bo efter att ha varit inneboende hos folk i 12 år, och även kommit igång med åtminstone steg mot mer regelbunden sysselsättning. Det som ännu inte löst sig är främst två konkreta grejer, och det är väl egentligen vad den här texten handlar om, eller åtminstone är menad att bottna i:

Dels är sömnen helt uppfuckad och har så varit sedan jag gick i mellanstadiet (posttraumatisk stress, men det ska jag heller inte gå in på ytterligare här). Det är svårt för mig att bestämma saker eftersom jag aldrig kan vara säker på om jag är vaken vid tidpunkten. Teknikaliteterna ska jag inte tråka ut er med, men kortfattat har jag enormt svårt både att somna och att vakna (något som ju inte direkt underlättat när det handlat om att sköta och behålla ett jobb). Jag håller just nu på och försöker få till det med chemical drugs och så vidare; just nu handlar det mest om att övertyga läkaren om att det nog är dags att skriva ut det som faktiskt fungerar trots att det är beroendeframkallande som fan. Visst, man ska vara restriktiv. Men någon gång får man kanske inse att man i så fall är beroende, och att det kanske inte är precis hela världen.

Den andra grejen låter säkert konstig om man inte kan relatera alls; dysmorfofobi är antagligen minst lika svårt att begripa sig på som exempelvis ätstörningar. Det här tycker jag är bra mycket svårare att prata om än sömnbiten, men för att nämna något som ligger hyfsat bekvämt och långt tillbaka tidsmässigt så hade jag allvarligt menade självmordstankar i gymnasiet eftersom jag var fullt och fast övertygad om att ingen någonsin skulle vilja vara närmare mig på det sättet än en halvmeter. Jag visste helt enkelt det, och det var utifrån den vetskapen jag förhåll mig till omvärlden, något som såklart inte direkt var en fest i tonåren. Jag levde visserligen i princip helt isolerat ändå (tur i oturen, haha); en person hälsade på hemma hos mig en gång mellan åldrarna 13 och 18. Det här har i alla fall blivit betydligt bättre, tack vare fina vänner och flickvänner och ligg (i den ordningen), men jag har börjat förlika mig med att det antagligen aldrig kommer att bli helt bra. Och att det alltid kommer perioder då jag t.ex. inte klarar av att gå och handla mat. Dock blir de ju kortare och dyker upp mer sällan, de perioderna - men helt blir jag nog aldrig kvitt dem.

De här två grejerna påverkar mitt liv och då främst mitt sociala umgänge en hel del. Och jag orkar helt enkelt inte med att inte vara öppen kring dem längre. Det är väl i sig inget konstigt, med det förakt för svaghet och fokus på framgång som vår vidriga tidsandan medför. Men det tar för mycket ork att försöka hålla uppe någon slags fasad av framgång och förträfflighet och tillfredsställelse med tillvaron i stort. Det är ork som jag inte har, och därför går det inte.

Jag menar förstås inte att göra någon obekväm eller så, och jag antar att vi vi fortsätter vara kompisar, bekanta eller vänner precis som hittills. Jag är ju som ni förhoppningsvis vet heller inget socialt missfoster raktigenom, men det jag försökt förklara nu komplicerar ändå saker en hel del. Och när man mår dåligt blir det lätt att man har svårt att se eller ens bry sig om hur andra tänker kring sådant; det kan vara bra att ibland lyfta blicken och inse att det kanske är skönt att slippa känna sig som en tråkig jävel om jag inte vill följa med och ta en öl - utan att det i princip alltid handlar om något annat, som jag sällan har makt över, men som jag såklart hoppas kan fortsätta gå åt rätt håll. Tack till er modiga som varit öppna kring sådant här, jag tror ni vet vilka ni är, och jag hade aldrig vågat skriva ihop det här inlägget om det inte varit för er. Jag läser inte igenom det ordentligt nu. Då slutar det bara med att jag bangar, såatte. Tack för att du läste.

Jackie, jag tror att du förstår

Återvändsgrändslandskapsgener

En liten reflektion. Min far är från Luleå och min mor är från Karlshamn. Inte konstigt alls att jag blev lite eljest, med de återvändsgrändslandskapsgenerna. En sådan som föredrar lite okonstlat kärva och oinställsamma men genuina, snälla och godhjärtade personer. Andra människor har jag betydligt svårare för, även om jag inte längre är helt värdelös på att socialisera med dem, men jag slipper fortfarande helst helt och hållet. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis har något emot dem (även om jag förstås ogillar dem i någon mån ganska ofta), men ni fattar.

Spilld mjölk

Köpte cykel på loppis för en femhunka nyligen. Var just med om min första cykelolycka sedan omkullåkningarna som brevbärare på Lidingö i januari med hoj baktung pga nya numret av Svensk Golf som alla jävlar där skriver upp sina barn som prenumeranter för vid sisådär en månads ålder: hade alltså tagit en tur till Kärrtorp för att köpa cykelkarta och skivor, handlade på hemvägen, och tog fart för att köra hem då framhjulets ekrar klippte av mjölken så det kaskadsprutade över hela torget i Bagis. Stod ju upp och så, men blev glad då en tant kom fram och hjälpte mig plocka upp. Sa såklart att "den där spillda mjölken är inget att gråta över". Det kostar på att vara the only fun in town, ska ni veta.

Det går inte - det är för dumt

Tillkännagivande: jag kommer aldrig mer att engagera mig allmänpolitiskt. Det är ingen idé; allt är helt enkelt för dumt. Till synes hederligt folk omkring mig blir på fullaste allvar "glada" och "nöjda" över att vapenexporttilldiktaturergärnadet- och vifortsättersåklartmedavregleringarna-mässande s går framåt. Upprörda avgångskrav till Adelsohn-Liljeroth, baserade på Aftonbladet-nyhet om tårta - publicerad för att samla klick till sälklubbare (och Dan Park) samt röster till sd. Eventuell ilska, glädje och dylikt öser jag istället rikligen över sakfrågor. Tjipp!

Fotnot: en bekant skrev strax därefter nedanstående drapor.

Men åter till ämnet, så länge man orkar bry sig om den här grejen tycker jag det som är intressant är att kolla på vilka olika fack folks reaktioner kan stoppas in i. Jag förstår campet som menar att det var ett bra konstverk eftersom det satte rasismen i Lenis och den vita konstöverklassens fejs, men jag tycker udden tas lite av hela grejen om man bara ser det som en medveten "konstprovokation", som med all konst som sker på stora institutioner. Det är därför jag hatar performancekonst; det blir aldrig på allvar, det blir bara fnissigt och/eller folk som står omkring och bara oooh, aaah, intressaaant, eftersom alla vet att det sker i ett konstsammanhang och vilka regler som gäller där. Och sen ska man försöka förklara det för folket: "Nej alltså det är okej, det är KONST". Äsch jag vet inte vart jag vill komma med detta, men det är lite frustrerande

Fack nr 2 är ju afrosvenskarnas riksförbund, och kanske främst moralist-twitter-vänstern, som vet när moderater tabbar sig innan de själva ens gör det. "Mitt viktigpetter-sinne pirrar! Nånstans i cyberspace är det en moderat som skrivit 'rullstolsbunden' ist.f. 'rullstolsburen'! VI MÅSTE GÖRA DET HÄR TILL EN GREJ!! AVGÅ REINFELDT!!". Jag förstår att man vill gripa efter varje chans att sabotera för regeringen, men samtidigt, vad fan vill dom egentligen? Hade det räckt med att inte skära i tårtan och skratta utan bara typ titta på den och skratta? Eller vill man att hon skulle titta på den och se lite ledsen ut? Jag pallar inte med den här upptrissade stämningen där folk tycker att 5 sek videoklipp är tillräckligt mycket info för att dra igång en folkrörelse. Och som sagt, vart tog konstnären vägen? Fattar att Afrosvenskarna menar att en kulturminister har mer ansvar än en enskild konstnär, till och med mer än Sveriges största konstinstitution. Men varför inte ens nämna konstnären?

Ungdomsmusik

Nu vet jag vilken jag tycker är världens jobbigaste musikstil. Inte sån där svulstig Debaser-indie, de banden kan man i någon mån vänja sig vid och så smått uppskatta (om det är redigt bra låtmaterial, i alla fall). Sån där hetsig Debaser-indie, däremot! Jag kan inga band (kan ni?), men det är nån reklamfilm som jag råkat ut för nu när jag tittat på fotboll där en refräng går "woh woh going to heaven are you" nånting. Skrikig, ryckig musik där "yeah", "wow" och "alright" är frekvent använda i texterna. Det är det absolut värsta jag vet. I hela världen, tror jag. Krig och elände kan man åtminstone fly ifrån om man har tur.

the work of a madman

Trying to be loved was always my main preoccupation, whatever political or musical ideas I may have presented as the true spirit of Cats on fire. Whenever I felt I was loved, I was ready to go hunting for more of the same. That was what we did in Gothenburg, autumn 2005, when we returned to the Bergsjön apartment to play.

The Cosy Den club in Bergsjön, Gothenburg, was the work of a madman. We played in that shared apartment on the first club night in the summer of 2004, and we played there on the last, in November 2005. By then, Mattias Jansson had already realized that in the long run, it wasn’t a good idea to run a club night in your living room and that he had to move. I could’ve told him, because when the second toilet was a funnel with a pipe that went into the first toilet, you simply know.

But these nights serve as fine examples: there was no money and no promises of anything bigger. There were anxiety attacks and bad equipment. But in that crammed apartment, there was also football-style sing-a-long, and my heart, melting.

(Ur liner notes för Cats on fire-samlingsalbumet Dealing in antiques. En bild var från dessa kvällar nedan, och en från morgonen efter sista ovan.)