Rågtuben

Får inte rejäla mindfucks jätteofta, men kör ett rejält rågtuben-race innan jag lägger mig, de flesta med borgmästarost och några med keso (älskat keso sen lågstadiet, långt innan ni som lyssnar på P3 och läser Vice visste vad det var, snappat upp att det är nån typ av nyttighetsgrej nu men adblockat hur). Det slog mig hur många människor som inte får lägga sig mätta ikväll. Finns ju en anledning till att man inte tänker på det för ofta; man blir helt enkelt galen då. Allt är så otroligt skevt, och det gjorde mig helt matt nu. Men min kraft återvänder, för jag äter mackor.

Män: ni gör kaoz med mig också - vänligen upphör genast.

(Känns som att man dagar som idag får släppa på det här med att bara våga publicera grejer för ett fåtal personer. Skrev detta för två veckor sedan. Och nej, jag sympatiserar inte med Mengele; jag hårdrar bara lite.)

Det här blir långt och surt, i gengäld är det ju så lyckosamt (eller olyckligt, beroende på hur man ser på saken) att ingen MÅSTE läsa.

Tänkte bli snäppet allvarligare (”här i Knesset”, som ni fellow åttiotalister kan få lägga till). Till att börja med behövs här antagligen en brasklapp: ja, jag inser att det här är dagens i-landsproblem (minst, kanske årtusendets). Jag hade aldrig fyllt 25 som tjej, inte med tanke på det bekräftelsebehovet jag haft; hur mycket destruktivt sex jag haft i mina da’r. Det är till allra största delen dåtid, men jag har inte glömt alla konstiga situationer jag försatt mig i. Jag har inte glömt att första gången jag sa nej till ligga var vid 23 - fem år efter att jag högst frivilligt blev av med oskulden, med tända ljus och Masters of the universe-skivan med Pulp i bandaren (avspelad på kassett från denna min första flickvän storasyster; tjejen må ha varit oskuld hon med, men hon hade VARIT I LONDON). Jag har inte glömt hur pissigt jag ofta betedde mig och att jag gjort andra människor illa, innan jag hajade att det här med att stanna upp och tänka efter kan vara en rätt sjysst idé.

Till saken.

Jag förknippar erfarenhet med mognad. Att man faktiskt lär sig något av saker som händer; saker man gör och saker som görs med en. Saker man är med om, överlag. Och det är väl här någonstans man krasst får konstatera att halva befolkningen, *trumvirvel* män, faktiskt är helt jävla sjuk i huvudet per default. Och jo, även på individnivå. Det krävs att man ser över hur man beter sig och aktivt försöker göra något åt detta, för att man ska vara en okej person och människa att hänga med. Grundinställningen, som vi snubbar matas med från dagis, är att vi har rätt att köra över andra människor så mycket vi bara kan. Helst kvinnor, givetvis.

Ska inte bre ut mig mer än nödvändigt om just detta, för då blir den här texten ännu deppigare än nödvändigt. Det jag inte fattar är följande:

– Hur kommer det sig att jag hela tiden får beröm för att jag tycker det är en positiv grej ifall den jag knullar med säger till om något känns skevt? För mig är det helt logiskt och självklart att det är en bra grej: dels vet jag att det sägs till och slipper hålla igen i övrigt, och dels är det skönt att det litas på att jag lyssnar. Hur kan man inte se att det gynnar en själv? Och varför blir jag kallad till medaljceremoni för segern i ligga-OS ifall jag nämner att jag tycker det känns som en bra grej att exempelvis ha åtminstone sporadisk ögonkontakt, då jag i 99 fall av 100 är fysiskt starkare? Varför är det här inte vanliga saker att klargöra?

– Hur är det möjligt att en SÅ förkrossande majoritet av män överlag tycker det är soft att reproducera en SÅ osmickrande bild av sig själva? Självklart är män är djur och ska också betraktas som djur så länge män inte anser sig kunna tänka klart med en hård kuk. Den man som vill bli betraktad så är ett djur. Det här är faktiskt helt okontroversiellt, om du tänker efter.

– Hur kan det vara lagligt för män (och, för den delen: hej SD:s kvinnoförbund!) som inte är nämnvärt intresserade av att ta till sig grejer som dessa att skaffa barn? Att uppfostra nya världsmedborgare med den här otroligt deprimerande och destruktiva synen på jaget? Med den synen på vad en man ska vara och hur en man ska bete sig?

Bland de första åtgärder jag skulle vidta ifall jag fick bestämma är att driva igenom ett sexförbud för folk som inte är i närheten av att kunna skriva under på de här poängerna. Fatta hur många jobbiga händelser vi skulle kunna förebygga. Jag är, som ni kanske redan vet, en rätt stor anhängare av normgivande lagstiftning. Samtyckeslagen är top notch. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att låta de här individerna runka ibland. Man får ju inte bli maktfullkomlig och glömma bort att vara medmänsklig. Följden av de här åtgärderna kan nog var och en räkna ut, men jag kan skriva dig på näsan med min tjockaste och mest vattenfasta tuschpenna för säkerhets skull: vi skulle få ett samhälle där det är norm att bete sig allmänmänskligt - där vi skulle slippa den helt obeskrivligt deprimerande grejen med att behöva ta emot beröm för att man försöker bete sig empatiskt. Och titta!; jag kan vara egoistisk också; jag personligen skulle kunna avnjuta en tillvaro där jag slapp vara ovetande om huruvida jag överhuvudtaget är bra på att knulla eller om det helt enkelt är att de allra flesta skiter i sin partner i varierande utsträckning. Folk kan ju uppenbarligen inte styra upp detta på egen hand, därför vore det i den bästa av världar enbart kalasbra med en vänlig men bestämd järnhand här.

Jag har inget emot att vara neurotisk som saker fungerar för närvarande och har fungerat sedan Tidernas Begynnelse; jag tror inte bara det är sunt utan också det enda rimliga (särskilt då jag gärna har rätt mycket sex, om det bjuds). Män skulle, såväl strukturellt som individuellt, behöva ha jävligt mycket mer skam i kroppen (och kvinnor betydligt mindre). Tänk om det kunde jämnas ut. Vi skulle ha en förbannat mycket bättre värld att leva i bara genom detta.

Ni kan säga att jag bara vill ha fitta om ni vill. Gör det! Det stämmer att jag vill ha fitta. Och till på köpet är jag alldeles för luttrad, jag bryr mig inte om vad någon som ändå inte känner mig tror, jag är framför allt föga intresserad av att ha personer som inte överhuvudtaget hajar hur jag menar i mitt liv. Grejen är bara att ni som inte tänker efter förstör för mig också; det tar trots allt en del energi i anspråk att behöva vara rejält självreflekterande. Jag slipper gärna, vore jätteskönt att dra ner på det, men tror inte det är realistiskt any day soon att det ska vara en vidare god idé. Således: kamma er någon gång. Lär er något av det som går snett, för det har garanterat gått snett (att du inte fått reda på det handlar bara om att de tjejer du behandlat som piss aldrig skulle kunna föreställa dig att du skulle vilja höra på, på så vis kan du glatt går vidare till nästa). Sluta bete dig som jag gjorde vid 18-19-20-21. Det finns inga ursäkter för att inte ta sig i kragen. Inga.

Avslutar som jag inledde, med en brasklapp: nej, jag tror mig inte vara bättre än någon annan, även om jag förstår att ett otränat öra kan ha svårt att koppla bort att tonen i det jag säger givet skulle betyda det. Det enda jag säger är att man har en skyldighet att tänka efter så gott man kan. Det gör en givetvis inte immun, men det underlättar i mångt och mycket. Alternativet är att betraktas som ett djur. Är det eftersträvansvärt? Det här är inga konstigheter alls, och att det ens behöver sägas gör mig jävligt ledsen. Men man får försöka vara konstruktiv, t.ex. genom att försöka formulera sådana här tankar.

Tack för att du läste, ha en fortsatt toppenfin dag nu...