One final, Sjöhagen

Lugn i stormen, jag ska inte börja relationsblogga, men lite kontext behövs nog här. Jag tycker det är jobbigt att gå vidare när man inte fått ett ordentligt avslut på saker som varit. När jag helt oförberett fick se Morrissey ihop med henne på Hultsfred 2004 eftersom hennes pappa skjutsat och jag åkt från Göteborg med halva mitt korplag, fick vi båda visserligen ett väldigt fint avslut på många sätt. Ingen av oss var arg eller ledsen längre, och vi kände oss nog båda väldigt lättade när vi sagt hej då. Efter det har vi setts ett par gånger ute, vilket bara varit trevligt. Men nu när jag, för första gången sedan de där åren kring millennieskiftet, vistas i Västerås i ett par månader visste jag att det skulle mycket till för att allt inte skulle komma tillbaka. Visst, jag har fikat på Kalles där hon jobbade ganska många gånger, och det har inte känts speciellt mycket av något alls. Men nu när det bara är ett par dagar kvar och jag ändå åkt in till stan för att köpa lite ölprovar-öl, kändes det som att jag var tvungen att ta bussen bort till Sjöhagen. Det är ändå 91:an (bussarna i Västerås förvandlas till nattbussar tidigt på eftermiddagarna) man tar dit, och jag kunde åka hela vägen tillbaka till Gideonsberg.



Jag klev av bussen och tittade ut över parkeringen på andra sidan vägen, på snöhögen som stod där jag en gång satt och läste Bruno K. Öijer (man var ju panda) på småtimmarna en natt för tio år sedan, tills en bil stannade just bredvid. En välbyggd man i 35-årsåldern körde, och bredvid sig hade han en blond kvinna, kanske tio år yngre. Mannen klev ur, granskade mig en stund, och förklarade sedan att det skulle gå "jävligt illa" för mig om jag vågade visa mig i Västerås igen. Jag blev så skakig att jag inte minns vad han sa mer, men gick in mot centrum i förhoppningen att det skulle finnas en tidig förbindelse hem till Stockholm. Han skulle knappast känna igen mig idag, men jag skulle känna igen honom.



Ica Sjöhagen, som jag mest minns som någonstans där man handlade cigaretter eller cola till vodkan, var sig tämligen likt. Det hette numer Supermarket, var lite större, och hade fått en förbutik. Bakom ligger det lilla radhusområdet där gatorna heter precis som förr - händiga saker: i tur och ordning Verkmästargatan, Förmansgatan, Avsynargatan, Provargatan och Konstruktörsgatan. Jag gick in på en av dem, den där allt hände som formade mig enormt mycket, på såväl gott som ont. Följde den till slutet, och gick tillbaka.



Det blev en vända in i affären, för att handla en créme bonjour, alltid lika oumbärligt när man strax ska flytta och mycket är nedpackat. Jag kände naturligtvis inte igen mig; det hade lika gärna kunnat vara Ica Supermarket i Jokkmokk. Sedan var det inte mycket annat att göra än att sätta sig på bussen hem till andra sidan stan, till det som i ytterligare några dagar är hemma. Kärlek är ju aldrig speciellt okomplicerat, men när man är 18-19-20 och det för första gången händer något, och detta något efterföljs av saker som jag inte kommer att berätta om här eller någon annanstans (jag har aldrig tidigare skrivit om detta överhuvudtaget, och det var betydligt tyngre än att gå upp och ned för en gata, så jag slutar nu) men som ingen ska behöva uppleva... ja. Som feel good-slutkläm vill jag nämna att vi mår bättre idag, båda två.

can you please let me remember it wrong?
cause the truth is too strong
it's something I never told
anyone but the one I couldn't hold

Nu är det sannerligen dags för den där ölprovningen.