måndag 29 december 2008

Poäng

Observera att följande är taget ur ett sammanhang och att jag inte är fullt lika ömklig konversationen igenom. Detta framgår också i detta inläggs andra del. Vissa namn och platser har också ändrats, yada yada.

Ellen:
Hon förtjänar verkligen en riktigt traumatisk och olycklig kärlek.

Mattias:
Mm, faktiskt.

Ellen:
Det tycker jag att jag också gör egentligen. Haha. Inte för att jag är elak, men för att det alltid har gått rätt bra för mig på de flesta plan och för att jag tror att det är rätt nyttigt. Tur att man inte är så gammal. Haha.

Mattias:
Det är verkligen INTE så att jag sitter och hoppas på någon slags motgång för dig, inte ens en liten.
Fast jag kan ju vara otroligt, otroligt avundsjuk. Menar, jag minns hur jag plöjde hela DN:s A-del dagen efter Palmemordet. Det vill säga innan jag fyllde fem. Och jag minns hur jag i samma ålder kunde alla världens huvudstäder och flaggor. Jag hade ändå några slags förutsättningar att kunna ha det ungefär som dig.
Och jag vet hur patetiskt det här är, hur självömkande och fånigt det är, men jag kan inte låta bli att vara bitter. Inte på dig specifikt, mer i största allmänhet. Som tur är brukar det inte hålla i sig sådär jättelänge; jag spenderar ju mer tid på att styra upp bra saker än på att sängsitta och lyssna på McCarthy och vara bitter eller tidiga BQ och tycka synd om mig själv.
Men ändå. Jag kunde verkligen ha blivit Något, på ett annat sätt. Jag hade kunnat göra något som gjort mina föräldrar stolta, hur lite jag än försöker låtsas som att jag bryr mig om vad de tycker om vad jag gör av mitt liv. Men det blir knappast så. Och det på grund av sådant som ligger och låg utanför vad som kan anses vara något jag kan och kunde påverka. Det är rätt surt.
Vänta, mer kaffe, jag skiter i sömn och bokar band istället.

Ellen:
Jo, jag förstår vad du menar och tar inte illa upp. Drar ett Johan-exempel här. Han som vi var en atlasläsande autistunge och blev, som de flesta sådana, rätt hårt mobbad. Det var inte förrän han började läsa filmvetenskap när han gick ut gymnasiet som han fattade att det över huvud taget fanns något slags liv utanför Nacka, där han växte upp. Små förorter, och i synnerhet innan internet fanns, lämnar ju inte speciellt mycket över för subkulturella eller avvikande yttringar i någon form. Det var ju alltså inte så konstigt att han trodde att han var för evigt förlorad och konstig, eller drogs med svåra depressioner och kasst självförtroende till typ 25 års ålder.
Jag är ju tjej och har väl lättare på det sättet, eftersom man ju måste vara medveten om att killar tillåts falla in i ett tillstånd av total comic book guy på ett helt annat sätt än tjejer gör (hur mycket jag än försökte med mina uppslagsböcker och nördiga fakta). Dessutom är det ju i mångt och mycket en klassfråga. Mina föräldrar är ju bibliotekarier. Den enda bok som fanns i Johans föräldrahem var "Vit slavinna" av Sidney Sheldon.
Det är ju klart att ens liv blir annorlunda, eftersom man ges helt olika spelrum. Trots att jämnåriga i min omgivning tyckte att jag var extremt underlig och såg mig som ett tacksamt mobboffer så hade jag ju ändå med mig ett visst självförtroende hemifrån. Mina föräldrar uppmuntrade mina intressen på ett helt annat sätt än vad Johans gjorde, även om hans säkert ville lika väl.

Mattias:
Mm. Det ligger nog rätt mycket i det där med pre-internet faktiskt.

Ellen:
Ja, det tror jag absolut att det gör. Jag hittade ju mina motsvarande filmvetarvänner på internet. En fantastisk värld, det där. Genom filmer och musik hade man ju förstått att det fanns intelligenta människor på andra platser också, men de här andra platserna var ju typ New York 1977. Extremt avlägsna. Det måste ju vara ännu värre innan internet.
Så om jag hade vuxit upp i en helt annan familj och i en annan tid så hade jag nog också varit rätt bitter. Johan har ju ett rätt rejält arbetarkomplex och är väldigt mån om att kommentera hur lyckligt lottad jag är, till det jobbigas gräns. Men jag kan ju ändå förstå honom. Herregud vad bitter jag hade varit.

Ja, och senare kände jag mig lite dum ett slag, då jag såg en chans att profitera på andras rolighet för att höja läsvärdet. Men, jag fick tillåtelse. Här kommer jag och hon som egentligen heter något annat in på riktigt dumma människor. Hon visade sig sitta på en riktig guldgruva som får min "Sörmland" (några av er känner ju till Stockholmstjejen i tjugoårsåldern som sittandes i landskapet undrade vart Sörmland egentligen ligger) att likna en kommande fysikpristagare. Varsågoda, här är hela faderullan - renskriven till behändigt intervjuformat!

Mattias:
Det är ju rätt fascinerande överlag hur ofta som påfallande ointelligenta människor kan ta sig fram och bli något.


Ellen:
Mm. Min dummaste någonsin är nog tjejen som tillbringade en hel svensklektion i nian med att försöka övertyga klassen om att Blair Witch Project var en dokumentär:
"De typ hittade de här banden i skogen, och ingen vet vad som hände!!!". Hon gick ut med 320 poäng och går nu ekonomi på Östra Real.

Mattias:
Gött å va go.

Ellen:
MEN GUD. Nu blir jag till mig. Jag har ju inte berättat om dumma Maria. D
et måste jag göra innan promenaden.
Dumma Maria är en tjej som Johan träffade på en fest någon gång. Han var jättefull, och de hånglade och bestämde att de skulle ses ett par dagar senare. På dejten märker han dock sitt enorma snedsteg, för Maria visar sig vara den dummaste människa han någonsin mött.
De har alltså fortsatt att ses då och då för hans rena nöjes skull. Jag tyckte först att det var ganska hemskt - hon kan ju inte hjälpa att hon är dum! - men han tyckte att det var så roligt att det var värt det. Till saken hör nämligen att hon gick ut gymnasiet med 19,8 och nu pluggar till gymnasielärare i historia och samhällskunskap.
Johan var väldigt mån om att dela fenomenet dumma Maria med någon, och därför tog vi tre en promenad tillsammans i våras så att han kunde visa henne och försöka få mig att förstå vidden av den här människan. Och herregud. HERREGUD. Jag förstår inte att hon kan andas själv.
Det finns ju nu otroligt många exempel på saker hon trodde och som vi lurade i henne, men jag kan dra de dummaste. Roligast är ju när hon faktiskt påstår saker på eget bevåg och inte bara håller med när man hävdar helt absurda saker.
Vi ställde en hel del frågor om, ja, historia, för att undersöka vilken koll hon hade på sitt ämne. Hon tror att första världskriget inträffade mellan 1937-1945, att Titanic sjönk utanför Borneos kust, att Birger Jarl var samtida med da Vinci och franska revolutionen samt att ikonoklasmen pågick i Stockholm på 20-talet. Och så vidare.

Mattias:
Det här är saker som jag inte har järnkoll på, mind you. Jag är jävligt selektivt allmänbildad. De två sista exemplen hade jag kunnat bomma på, i synnerhet det andra, eftersom jag inte har en susning om vad ikonoklasmen var. Du hade kunnat lura i mig att det var en sorts risgrynsgröt som Napoleon brukade äta för att hålla sig kortväxt.


Ellen:
Men hade du gått på att ikonoklasmen var när osmanerna kom till Stockholm och brände ner stadens alla kyrkor på grund av ett religiöst förtryck från den svenska regeringens sida?


Mattias:
Okej, nej, det hade jag antagligen inte gjort...
Fast jag kan inte sluta tänka på att man säkert kan få mig att verka vara dum á la Emma Anderssons andravärldskrigskunskaper om man tillräckligt ondskefull och skicklig på att vinkla.

Ellen:
Haha, det vore bra roligt. Men det skulle nog skina igenom. Tur att du inte ska bli historielärare i alla fall...

Mattias:
Ja, det är ingen risk, och givetvis bra för Sverige.


Ellen:
Anyway, jag kan berätta om när vi gick förbi en parkbänk där någon ristat in ett hakkors. "Det är roligt, för om man vänder upp och ner på ett hakkors så blir det ju ett pentagram, och det är en gammal judisk symbol", sade Johan. "Ja, det är lustigt det där", sade hon.
Eller när jag börjar prata om hur kuperat det är i Tantolunden där vi går. Jag påstår att om man tar den sammanlagda höjden av alla Stockholms kullar och dividerar med antalet så får man talet pi, och att det är därifrån det kommer. Det är faktiskt likadant i alla huvudstäder i hela världen; det är så de blir huvudstäder. Ja, utom Vatikanen. "Såklart!", utbrast hon.
Hon hade tydligen också skrivit en uppsats om kärnvapen, och därför frågade vi helt enkelt vilka länder som hade sådana. Ja, det var då Irak, Ecuador, Venezuela och Kina. "Men inte Ryssland eller USA, för då hade man vetat om det".
Jag drog även en fullkomligt bisarr historia om att jag bodde i en av kolonistugorna i Tanto där jag odlade cannabis på hemligt uppdrag av regeringen, för att se hur motståndskraftiga plantorna var i svenskt klimat. Det var ett kulturellt utbyte med landet Fraudien.
T
änk att den människan kommer lära någon barn att första världskriget var 1937-45. när tror hon att andra var? Herregud.

Mattias:
Andra var väl Gulfkriget?


Ellen:
Hon ville att Johan skulle komma hem till henne och se Titanic på hennes nya storbilds-TV. "Det låter obetalbart", sade han. "Men! Det är klart du inte behöver betala, du är ju min vän!".
Och just det. Hon gick på att mormoner hänger barn upp och ner i trän på juldagen för att fira minnet av Jesu korsfästelse, som ju inträffade då. Han hängdes ju faktiskt upp och ner till en början så att blodet skulle rinna ut genom hårsäckarna. Det var ju betydligt lättare att korsfästa någon som inte skulle blöda så mycket. Dessutom var han jude, och det var kosher.
Tråkigt att vi inte kunde ta en längre promenad med henne. Jag var ju tvungen att gå hem och skriva på min uppsats om hur stort universum är. Jag hade nämligen fotograferat slutet på universum med min webcam. Otroligt fräckt vad man kan göra med dagens zoom.
Alltså, jag kan fortfarande inte förstå att hon finns på riktigt.

Mattias:
Hur i hela fridens namn klarade du av att hålla färgen?

Ellen:
Jag var faktiskt imponerad av mig själv. Jag var dock tvungen att ligga på golvet och gråta av skratt när hon hade gått. Jag bröt ihop fullkomligt.


Mattias:
Det är nog ganska relativt det här med att lyckas här i livet, inte sant?

Ellen:
Jag tror det. Känns inte bra. Vad bittert det var när man insåg att det inte spelade någon roll att man var intelligent och att ens lärare bara hade bullshittat en hela skolgången. Lärare som typ dumma Maria.

Mattias:
Det var onekligen ett så kallat jobbigt läge!

Ellen:
Kan även tilläggas att hon stavar "period" "per jod".

Mattias:
Ja,
vissa perioder är det ju höga salthalter i luften.

Ellen:
Speciellt då exportpriserna på salt har gått upp så mycket nu när Fraudien ska tillverka kärnvapen av saltkristaller.

Mattias:
Precis, det kommer bli en saltkris, och då jävlar ligger jänkarna illa till.
Och såvida du inte redan bloggat om detta kommer jag sno och lägga till i min, så alla ser hur överkvalificerad jag är för sysslor som kumquatperforering, med tanke på att jag har så här roliga bekanta på msn.

Ellen:
Haha, snälla, gör det! Jag vill verkligen sprida henne själv men jag vågar inte, för hon vet ju vem jag är. Men hon måste avslöjas. Vår plan var - eller är kanske fortfarande - att spela TP med Maria, filma det och skicka in till Lärarhögskolan. Att lägga ut på Youtube vore ju väldigt elakt, men HON MÅSTE STOPPAS.
Hon är en fara för folkbildningen! Hon är ett dödligt vapen tryckt mot skolväsendets halspulsåder!

Mattias:
Alltså, det där är ändå bland det mest ondskefulla och missunnsamma jag hört talas om, Ellen. Låt Maria komma undan med att vara den hon är. Det blir så mycket större humor för så många fler.

söndag 14 december 2008

I will cry at Christmas

Jag har trotsat låglivsekonomin och unnat mig en sån här:
Rätt trevlig liten sak. För vad som börjar bli ett rätt trevligt litet rum.
Det ingick ett usb-minne på 1GB. Jag har aldrig ägt ett usb-minne tidigare så jag måste naturligtvis redovisa vad jag fyllde det med och i skrivande stund sitter och lyssnar på. Det säger ändå en del om den rätt trevlige gamäng som sitter i sitt rätt trevliga rum och nyttjar sin rätt trevliga lilla sak.

A Gentle Touch - Agent Le Touch
Hm, ja, jag tror bestämt att den här gamla godingen håller än.

The April Skies - Diverse låtar
Vi stod och fnissade lite åt The Margarets när de spelade sina skamlöst snodda Smiths- och Roses-riff på Sugar Bar i somras. Bergen-bandet gör ju typ samma grej. Fast, ehm, lite bättre kanske. Och så är de oerhört sympatiska människor. Jag hoppas de kan komma och spela i Stockholm och Åbo snart, det finns få jag hellre skulle vilja åka båt med. Soda Fountain Rag-Ragnhild spelar ju trummor med The April Skies och man skulle nog kunna lura henne att göra en SFR-konsär också i så fall. Måste dra iväg ett mail innan jag somnar.

The April Skies - A picnic in heaven
The April Skies - A lifetime in the sun
The April Skies - Three minute singles
The April Skies - Memories of Annabel
The April Skies - Rise & rise again
The April Skies - Not your baby
The April Skies - Heaven knows it's not too bad
The April Skies - Soul train

Bart & Friends - 10 songs about cars and girls
Det är helt fantastisk musik i all sin enkelhet. Allt den mannen varit inblandad i är ju lika ojämnt som klockrent.

The Baseball Field - A moment later LP
Alltså, denne stålverksarbetare från Nyköping har gjort sin grej sedan mitten av FÖRRA decenniet. Hans två största - och antagligen enda - claims to fame är att P3 Pop spelat en låt en gång och att Karin Dreijer en gång frågat lite löst om han ville göra en splitsjua med The Knife (det rann ut i sanden; hon svarade gissningsvis aldrig på hans mailsvar). Oförtrutet fortsätter TBF att spruta ur sig låtar om döden. Oförtrutet. Det är respekt. Musiken är obeskrivbar, men alla borde lyssna på The Baseball Field.

The Baseball Field - A moment later LP

The Baseball Field - Live at Cosy Den, Landet, 080930
Mobilinspelade bootlegs låter ju som de gör, men det här var en väldigt fin kväll med en fin spelning som jag klarar att lyssna mig igenom trots uselt ljud; jag blir helt enkelt på bra humör tillräckligt ofta. Bäst är sekvensen innan "Bat" där Joakim berättar att han ska till att spela en låt som handlar om män som hatar kvinnor. Tystnad; folk väntar på att backtracket ska klicka igång, och efter en stund applåderar någon lustigkurre. Konstig stämning i ett par sekunder och sedan några härliga lofi-garv. Det var även fint efter spelningen när Joakim gick förbi dj-båset, mumlar något om att det där med att spela skivor verkar rätt kul, och som svar på min lilla "tja, om du är i Sthlm går det nog att ordna"-invit säger att han nog inte är så creddig och att hans favoritband är Placebo och Smashing Pumpkins. Jag tog inte tillbaka inviten, men jag är inte så säker på att han förstod det.

The ghosts of men
Bats
New waves
Happy times
There and back again
Supercemetery
Ash
In a lonely place
There is no such thing as a sun

Denim - Novelty rock
Alltså, det som är mer brittiskt än Felt, Denim och Go-Kart Mozart, det får man leta länge efter. Jag förstår mig verkligen inte på Lawrence. Eller, det gör jag visst; jag förstår så mycket som att det var tur att jag hann ordna en spelning med GKM innan han kolar vippen. Mannen som fick dödsångest om en fluga flög in i samma rum, mannen som var vänlig och timid på tu man hand men såg sin sista chans att vara dryg rockstjärna vid alla andra tillfällen; jag är så här i efterhand glad över att jag fick träffa honom.

Elenette - ********
Kommande skiva vars titel det inte är kosher att droppa än. Låter helt fantastiskt, dussinet spår som kommer att ruska om det här skitlandet framåt vårkanten. Man är ju lite nervös över att samsläppa plattan med bandet då de lägger ut rätt mycket cash, men samtidigt, om folk kan köpa 600 cdr-eps på nästan exakt ett år borde de väl i rimlighetens namn gå igång rätt ordentligt även på detta.

Elenette - Att göra en hit
Elenette - Kärlekskomplexet
Elenette - Jag hatar män

Glasvegas - Glasvegas
Sist i Sverige. Man orkar ju inte riktigt när alla utom den alltid lika coole och motvals CRB konsekvent skriker "11/10". Kan inte låta bli att tänka att det nästan lika gärna kunde ha varit Butcher Boy. Men, jag fattar grejen. Maffig skiva. Jag är ju svag för bombastiska grejer - Marc Almonds "Tenement symphonies" är paradexemplet - och det här är svulstigt på ett bra sätt.

The Hartmans - Ingen gillar en...
Ett band jag känner tack vare Samarbetssvårigheter- och Hospitalet-Johan. Jag tycker inte de är sådär jättevassa, förutom en EP som heter Svenska mördare. Den behandlar i tur och ordning Wolfgang Alexsander Zaugg, Thomas Quick, Mattias Flink samt Tommy Zethraeus & Guillermo Marquez Jara - ur empatiskt perspektiv. Och är helt fantastisk. Nu tänker jag ge en annan koncept-EP chansen; det kanske är sådana bandet är bra på. Denna gång handlar låtarna om att ingen gillar vare sig en messersmith, martyr, marodör eller maniker.

The Hartmans - Messersmith
The Hartmans - Martyr
The Hartmans - Marodör
The Hartmans - Maniker

Marine Girls - Beach party
Det var när Tracey Thorn lämnade bandet som de började göra redigt bra grejer. Tjejigt utan att bli mesigt, tjejigt och samtidigt stenhårt. Jag älskar't.

Nordpolen - På Nordpolen
Jag och Johan H diskuterade skivan tidigare ikväll. Det är lite samma som med Glasvegas här, skillnaden är väl att jag inte är fullt lika sist. Men, det är ju en jättebra skiva. Jag hängde lite med grabbhalvans ex i somras, och grabbhalvan verkar mycket riktigt vara precis lika trasig som han ger sken av när han avslutar plattan med att gnälla över att han inte har råd med en överdos. Frågan är, kom jag och Johan fram till, hur länge man egentligen orkar höra honom gnälla. Hur snyggt allt än är så blir det ganska tärande. Jag tycker, hur lite jag än kommer lyssna på honom om en månad, ändå att det är befriande med något som är uppriktigt och bröstblottande så in i Gökböle.

The National - Sad songs for dirty lovers
En väldigt berusad natt satt jag på ett golv någonstans bortanför Östermalm och lyssnade på ett par låtar från skivan, om och om igen. Det var ganska förtrollande, i den kontexten. Återstår att se hur det fungerar här.

Organism 12 - Versioner del 1
Organism 12 - Versioner del 2
Ja, vad ska man säga? Johan AKA mordbrand, Gudfadern från Luthagen, mannen med den svenska hiphopscenens (sic) största ego. Det är väl det som är grejen. En vinnande personlighetstyp helt enkelt: rätt korkad, rätt begåvad, jävligt stort ego. Här gör han, som framgår av titlarna, versioner av andras låtar. Petter-parodin "Jag blir smal nu", där muntergöken TR skaldar "det är möjligt att min vers kan låta bull/jag fick skicka a capellan, inte råd att åka upp", är lyckad. Men ojämnare människa, på alla sätt, än O12... ja, det finns nog inte. Det är rätt fishy att han, efter ett par dussin låtar där man utan ansträning kan sniffa sig till rätt tveksam kvinnosyn, på sin debutskiva 2001 kläcker ur sig en uppgörelse med hemmavåldet ur ett manligt jag-perspektiv. Och det är lite kluvet med en hel låt där han babblar om vilka jobbiga skivbolag Streetzone och JuJu är. Men, Johan är en entertainer, det kan man inte komma ifrån.

Organism 12 - Versioner vol. 1
Organism 12 - Versioner vol. 2

Pipas - A cat escaped
Märkligt att jag inte har skivan. Jag poängterade att Mark och Lupe skulle ta med även de tidigare släppen när de var här och spelade, men förgäves.

The Radio Dept. - Lesser matters
Sist i Sverige, igen! Jag har inte kommit mig för. Får väl se om det är något att ha. Alltså, jag har naturligtvis hört Radio Dept., men jag har inte lyssnat.

Slowdive - Just for a day
Var tvungen att slänga med den, fin vinterskiva.

The Tidy Ups - Been waiting for a million years for the bus to get me out of here
Tänkte att jag skulle lyssna ordentligt på hela epn istället för att, som vanligt, bara spela "Carlos & Mercedes" för randigtröjade dansgolv.

They Go Boom!! - Atlantic
Den av TGB!!-skivorna det tog mig längst tid att få tag på eljest i digitalt format; det var inte förrän i våras som jag kunde lägga rabarber på några sjuor och en tolva då någon fransos flyttstädade. När jag kopierade över mp3:orna från Ackes laptop en förmiddag i Åbo var jag nästan darrhänt av upphetsning. Och jag blev inte besviken. "Filling up with rain" är en poplåt av hög rang och den är i gott sällskap.

måndag 8 december 2008

Ovanlig

- Det är en lite ovanlig våldtäkt, eftersom det är en överfallsvåldtäkt där offer och gärningsman inte känner varandra, säger Mats Johansson, stationsbefäl vid polisen i Handen.

Det här har man ju längtat efter att få läsa i en notis om en överfallsvåldtäkt.
Farbror Blå som folkbildare och godhjärtad pappa Staten. Åh.

***

Jag älskar ju Rostsverige, och nu har jag hittat en till sida som jag säkert kommer plöja flera gånger, nämligen detsannasverige.com. Inte samma textmässigt höga ambitioner som kollegorna, men en del trevliga bilder.

Skelleftehamn verkar vara ett rätt segt ställe...

...men Bromma är ju inte heller så kul, alltid.

Kul sajt.

Men, Rostsverige är som sagt bäst. Sitter tårögd och kollar igenom sajten typ en gång i månaden.
Kolla det här - och glöm inte att ha högtalarna på.
 
Site Meter