Nyårsgnöl

Det är tveksamt om jag kan skriva så mycket om det här året (där jag mest suttit och hört på när bostadsrätter, bröllopsklänningar och New York-resor visslat förbi i periferin som någon slags surrealistisk kakofoni - men man får lov att vänja sig) utan att låta helt jävla Nordpolen, så det är nog bäst att jag nöjer mig med att berätta hur jag just gick halvvägs till Bergslagen och dess Coop Forum för att handla onyttigheter enligt devisen "mig skall intet fattas".

got so little to live for but it's there every day
sure I know that it's over, it doesn't help me at all
now almost everyone's back for Christmas and New Year's
and maybe I will see you, what you've forgotten I've kept

Genier

Jag tycker om ettnollett. Rätt mycket. Därför blir hela inledningen till det här inlägget en slags brasklapp.
Nicke, som nog är själva definitionen av en eldsjäl, har där oförtrutet pushat för alternativ musik sedan 1984. Det femtioandra och sista numret av blaskan kom ut rätt nyligen - och när vi igår besökte skivbutiken han driver, var det rätt givet att lägga rabarber på varsitt ex, särskilt när de mer eller mindre gavs bort på köpet när vi inhandlat varsin hög fina skivor.
Väl hemma spred sig en vemodig känsla i kroppen när jag öppnade den snygga påsen tidningen kom i och började plöja igenom de 100 sidorna över en stor kopp te. Som vanligt skrivs det initierat och entusiastiskt om musik jag älskar - eller ännu bättre, musik jag får chansen att upptäcka. Bland skribenterna finns människor jag beundrar, och människor jag räknar som mina vänner. Därför, och för den delen för att det känns vemodigt att tidningen försvinner, är det här inte helt enkelt att skriva om.
Det råder inga tvivel om att ettnollett gjort stor skillnad och nytta för det alternativa musikklimatet, och att tidskriften inspirerat många till kreativitet. Men, medan jag läste kunde jag inte låta bli att börja räkna, och kom fram till följande:

* Av fotona i tidningen föreställer 67 (86%) av dessa män och 11 kvinnor.
* Vad gäller artiklarna är, utöver de 14 sidor som redaktören själv står för, 28 sidor (93%) författade av män och 2 sidor av en kvinna.
* Till sista numret har en imponerande samling svenska och utländska artister fått lista de fem allra bästa låtarna de hört under de 26 år som ettnollett funnits. Av de som fått göra listor är 45 (90%) män och 5 kvinnor. Tillsammans har dessa artister (om jag räknat rätt - och jag har här och i nästa exempel helt enkelt hoppat över bandnamn jag inte känner till närmre) valt ut 181 (86%) låtar som män står bakom eller är tydliga frontfigurer samt 17 där det istället handlar om upphovskvinna/or och kvinnliga ansikten utåt.
* Vad gäller personnamn, artister och band som nämns i tidningens artiklar är 496 (90%) män, och 56 kvinnor. Av de tillfällen där kvinnor nämns, handlar det till ungefär en tiondel om Margaret Thatcher (den klassiska katalysatorn för kreativitet i åttiotalets Storbritannien) samt ABBA (den klassiska katalysatorn för alternativ musik i sjuttiotalets Sverige). Och jag känner mig lite förlägen när jag tänker på att jag ofta uppfattat beskrivningar det manliga ömsesidiga ryggdunkande man ofta läser om i feministiska texter som smått överdrivna; femtioelva synonymer till "genialisk" staplade på varandra och så vidare. För - det är mer eller mindre så det faktiskt ser ut när män skriver om andra män.

Allt detta har förstås slagit mig förr och i lika hög grad handlat om andra tidningar och sammanhang; som alla säkert förstått av min utförliga brasklapp är detta inte ett påhopp specifikt på ettnollett, men det blir onekligen extra tydligt när siffrorna ligger här framför en och det trots allt handlar om en indieblaska.

Karin Dreijer fick vid en paneldebatt på Hultsfredsfestivalen frågan om varför hon tyckte att den kvinnoseparatistiska festivalen Ladyfest är ett så bra initiativ. "Vi sitter ju på en mansseparatistisk festival nu och den är väl en rätt bra idé", tror jag hon replikerade. När min klubb Cosy Den fyllde fem år förra sommaren och jag ordnade en festival för att fira det hela, hade jag en uttalad målsättning att det gällande artist- och dj-bokningar skulle vara 50/50 könsmässigt. Det gick inte riktigt. Inför festivalen nu i somras sa jag inget högt om min ambition och paradoxalt nog lyckades jag den gången, antagligen för att jag året innan vant mig vid att ställa mig själv mot väggen och tänka bredare än jag gjort tidigare. Jag nämner inte det här för att slå mig själv för bröstet eller för att jag skulle vara bättre än någon annan (vilket jag naturligtvis inte är; jag tyckte i flera år att textraden You know the world was made for men and not us var väldigt fin och rörande men på senare år har den mest känts ganska keff), men för att man alltså har enormt stor nytta som arrangör framöver, bara av att ha tänkt igenom det här vid en process. Så det kan jag rekommendera, om du också har någon form av inflytande.

Allt detta är verkligen något av en mindfuck. Hur hade jag upplevt musikklimatet ifall jag råkat vara begåvad med äggstockar istället? Sannolikt hade jag inte känt mig lika pepp på det hela i alla fall.

t/r

Först, lite gnöl. Varför föreslår man att det skulle vara jättefint att fika runt två-tre vid Hornstull när man sedan strutsar dagen efter? Jag har så svårt att förstå mig på den typen av beteende. Vill, orkar eller kan man inte är det väl helt okej; bara att säga det i så fall.

Annars var Stockholmsvisiten angenäm. Det är läggdags nu, men kortfattat var...

...tåget i tid på ditvägen.
...mötet lyckat och gav önskat resultat.
...kvällen på Landet över förväntan (när det gäller uppslutningen alltså, spelningarna/dj-andet hade jag inga tvivel rörande)
...efterfesten hos Emelie också trevlig med Raubtier, finska kyssar och annat smask.
...skivrotandet med Karin på Delicious Goldfish fruktbart, jag handlade för 800 kr (vilket först kändes lite jobbigt eftersom jag antagligen inte borde börja lägga den typen av klumpsummor på skivor bara för att jag faktiskt har pengar att röra mig med ett tag nu, men sedan kändes helt okej eftersom jag lade undan 1500 pix som jag aldrig brände i novembermisären) och är särskilt nöjd med att inte längre bara äga en Would-Be-Goods-skiva.
...tåget i tid på tillbakavägen.

Ett par foton från Landet:



Kattmusik



Dr. Arthur Krause



Varannan Vatten



Poparkakor



Toaklotter



Efterfestpromenad

Äckelmätt

Igår kväll läste jag för första gången Sara Granér i bokform och blev tämligen omgående varse varför jag inte gjort det tidigare. Det är nämligen för mycket på alla sätt och vis. När man faktiskt, faktiskt utan att överdriva, skulle kunna ha precis varenda en av sidorna på kylen (ja, utom några stycken som man faktiskt inte fattar då'rå, det vore ju lite pinsamt att bli påkommen med detta och till råga på allt i sitt eget hem) får man ungefär samma äckelmätthetskänsla som efter när man tryckt i sig en delikat pizza med den godaste av god ost på, som dock var alldeles för stor egentligen.

Och nu undrar ni: titta han bloggar igen, varför gör han det? Jo, från och med nu ska jag försöka skriva här istället för att skriva statusrader. Det är helt enkelt inte lika kul längre och förhoppningsvis kan det här medföra att jag får lust att skriva något längre än så igen, någon gång. Så jag tänkte försöka att, varje gång det dyker upp något att skriva om, istället göra det här. Fick denna idé just innan jag skulle somna, och var ett tag inne på att starta upp en istalletforstatusrader-blogg då denna ändå legat i träda ett tag, men kände lite att det vore fusk på något sätt. Återstår att se hur länge detta håller. Kanske bara tills Skunkgruppen fått upp Skunk igen, risken finns.

Annars då? Jo tack det är okej varken mer eller mindre tackar som frågar. Mitt tåg till Stockholm verkar gå som det ska om en dryg timme och inte är det -25 ute längre heller, för att besvara de vanligaste vinterfrågorna.

Four more years!

Det var ju ett tag sedan jag skrev något här.
Men min kompis Emelie har skrivit något alla borde läsa, särskilt den här veckan.
När jag var 20 och kom underfund med att var sjätte svensk man köpt sex, kändes det obehagligt att åka buss och att stöta på de här människorna ute i samhället.
Nu känns det obehagligt att gå utanför dörren.
Läs historien om Emelies mamma.

En blond svensk viking

Här ser vi Joe Laberos nuvarande profilbild på Facebook. Småkul, särskilt med detta i åtanke:

Fuck you very much

Är det här verkligen på riktigt? Vad blir nästa grej, tro? Lite hets mot statliga verk vore kul!

Fuck Statistiska Centralbyrån - du vet bäst, det vet vi!
Fuck Elsäkerhetsverket - du vet bäst, det vet vi!
Fuck Skatteverket - du vet bäst, det vet vi!
Fuck Högsta Domstolen - du vet bäst, det vet vi!
Fuck Strålskyddsmyndigheten - du vet bäst, det vet vi!
Fuck Haverikommisionen - du vet bäst, det vet vi!

(Klockren fördjupning här.)

Feelgood!

Det är alldeles för mycket skit just nu så jag bjuder istället på ett klipp från mitt livs första annonserade spelning - med tada tátà, och här är sista låten, "Susie". Om man lyssnar noga hör man till och med att jag spelar rätt:



Fick en inbjudan på stående fot att spela lite med Little Big Adventure i sommar, det ska bli roligt!

Kufar

Såg just, på inrådan av Åsa, senaste avsnittet av Annas eviga. Somliga växer inte ifrån att klamra sig fast vid åldersgränser på krogen, värnplikt och tjejtaxi sisådär i 20-årsåldern som en annan. För somliga, som exempelvis stackars Pär, pågår det livet ut. Han är minsann ett offer (värnpliktskortet drar han nästan omgående). Ganska obehagligt, och ännu ett empiriskt bevis för min tes om att ALLA liberaler är sjuka i huvudet, oförmögna att tänka i fler led än ETT stundens enda. Bra program dock, skönt att Claes och Niclas får lustmörda Pär. För umptielfte gången säger jag: länge leve folkbildande snälla storebror staten, allt som oftast i form av SVT. Soft ändå att leva i ett land där man visar program på bra sändningstid och avsnittets sensmoral blir att Pär är en fullkomlig tok.

Obehagligare är väl i och för sig (ursäkta, nu sabbar jag den lilla feelgoodkänsla som ändå fanns i inlägget) att Claes anses som väldigt radikal, nästan värre än Gudrun, medan jag till exempel inte håller med honom om att jag som man inte personligen drar nytta av att vissa män våldtar kvinnor. Och att verklighetens folk™ ser honom som en kuf. Jag ville, som alla andra, se sarin över Bjästa. Men helst vill jag stanna här i min bubbla, och inte överhuvudtaget röra mig bland folk som inte kan se saker som jag tycker att de helt givet är.

Nu mullrar det i folkdjupet

Visst, här finns nyanser av självdistans till mina småhaveristiska insändargubbiga personlighetsdrag som jag förvisso nog lämpligast håller i herrans tukt och förmaning men ändå än så länge vårdar ganska ömt, dock börjar jag fan lacka på allvar nu. Ibland blir man faktiskt både arg, besviken och ledsen.

Först kommer jag (för någon månad sedan) 20:40 med hushållets pant i en stor sopsäck och möts av en stängd returstation. "Men kan vi inte bara säga att det här är typ 80 kronor?", nejdå. "Okej, då sätter jag den här bredvid dig i kassan så tar vi det imorgon" (här behöver jag nog inte redogöra för gensvaret). Bara att planka en station till the Capital of Shopping, som må vara deppigt det med men det är åtminstone habila pålitliga genomsnittliga Forum och Kvantum.

Men ICA Vårberg däremot. Vi har den nästan genialiskt söliga kassörskan (vill ogärna hänga ut stackaren, ni som har koll vet ju), vi har de blasé och otrevliga gymnasiekids som utgör (i runda slängar) åtta tiondelar av personalstyrkan, de stackars fyra julölen som man glömt bort att rea ut, de bara står där och samlar damm i ett hörn... Det väcker visserligen viss munterhet att de tre standardorden för skyltning placerats ut helt randomly så att billigaste follen alltid är märkt "vardag", men det räcker inte riktigt är jag rädd.

Och så hade ju det här med att stänga butiken. Nu alldeles nyss var jag pepp på att köpa en ny bit mozzarella; ni som känner mig väl vet att det går åt en del mozzarella i det janssonska hushållet, och särskilt då toast med rödlök och svartpeppar och havssalt och pesto och... nejdå, ingen mozzarella. Klockan är 20:53 när en liten 19-årig stackare står och täcker över ostdisken för dagen. Skulle vilja se det här hända en sömnig söndag på Karlavägen och ICA Esplanad. Ni i drar kedjans goda (nåja) varumärke i smutsen, era trötta jävla amatörer. Skönt att det snart är vår på riktigt så man än oftare kan ta en promenix och därigenom undvika er sunkiga ursäkt till matbutik.

Annars har jag haft en alldeles förträfflig söndag, tackar som frågar!

(För mer "bright side of life"-artade mataffärsbetraktelser som till och med fick mig att jämföras med Jan Stenmark hänvisas hit. Och ja, bilden ovan är från nämnda butik. Jag saknar min ungdoms trevliga ICA med fryntliga kassörskor och kassörer, vänlig atmosfär och hela den biten. Allt var bättre förr, se illustration nedan.)

You've lost that gråtrunk feeling

Jaha killar och tjejer (eller killar, i presume), dags att skriva underfuntigt och klyftigt och med självdistansreglaget neddraget i djupersta botten när klockan börjar närma sig läggdags ännu en härlig söndag efter en actionfylld helg. Eller, vi får väl se hur det var med allt det där. Nu sitter jag med ett glas kall o'boy (dock sockerfri!, det kanske reducerar tonen i texten av misärslentrianungkarlsgnöl lite i alla fall) och en rapé lingon och ska väl börja fundera på refrängen. Det jag undrar nu, lite sådär innan läggdags, är väl helt enkelt varför jag inte har en snygg och smart och trevlig (obs trevlig mot mig räcker jättebra) flickvän.

Okej att helgen var sådär, men alla därute vet ju också hur pepp jag kan vara när haspen väl är på. Och okej att jag sitter här och lyssnar på det kanske gubbigaste (alltså i den bemärkelsen till vilken jag även vill räkna min egna inte längre ens särskilt begynnande gubbighet) jag vet - Hospitalet. Men ändå. Jag är ju en rätt förträfflig kille när allt kommer omkring. Skillad på att skriva. Skillad på att göra mozzarellatoast och ostgratinerade nachos (viss brasklapp här; man bör nog inte ha monumentalt sämre utvecklad ämnesomsättning än min om man ska hänga mycket ihop). Skillad på att lyssna på bra musik - och släppa skivor och sätta upp spelningar med sjukt bra artister. Skillad på att diskutera grejer man sett på kvalitativ och saklig statlig tv på en om än inte alltid beläst så i alla fall rätt hög intellektuell nivå. Skillad både att vilja städa och diska och att faktiskt göra det, och på föreslå att använda kondom. Så vad är grejen egentligen?

Ibland faller jag tillbaka till hur det var när jag var 17. Att allt handlade om något ingen hade hjärta att berätta för mig, något i mitt utséende (gärna då i ansiktet, mitt i det, motsvarande en ordentlig böld eller liknande) som naturligtvis och utan ett uns av tvivel omöjliggjorde alla former av olikkönat samkväm. Så är det väl inte, antar jag. Men något är det väl. Jag skulle bra gärna vilja veta vad det handlar om så jag tycker du kan berätta nu. Varför har jag inte en snygg flickvän? Är det för att jag är helt jävla oregerlig och obstinat i sociala situationer? Är det för att jag inte nättwörkar? Är det för att jag inte styrt upp saker exakt som får en att känna hur det liksom rycker i äggstockarna? Det är sånt här jag sitter och funderar över på helgerna istället för att ta mig för saker och träffa folk. Fast nä, ett så enkelt självmål får ni inte. Jag tar mig ut och träffar folk. Ganska ofta till och med. Bättre kan ni. Nå?

Mitt bästa youtubefynd på jättelänge

Sunne-publiken! Antiklimaxet! Fantastiskt.

He said he'd last all night then gave you seconds, yeah

Jag förlorade trots allt oskulden till Masters of the universe-skivan, så lite märkligt är det att jag inte gjort detta tidigare. Det här blir ju väldigt subjektivt och nördigt; det är väl de tio låtar som betytt mest för just mig. Och jag hävdar ju att Second Class är bästa skivan (då ska man ha i åtanke att jag avskyr samlingar generellt sett; Second Class är verkligen perfekt även som skiva, det är väl visserligen kontexten som spökar i viss mån, but still). Här:

Ansaphone
Cocaine socialism
Death II
Death goes to the disco
F.E.E.L.I.N.G.C.A.L.L.E.D.L.O.V.E
I want you
Life must be so wonderful
My lighthouse
Pink glove
Seconds

Åh jösses

Vi som vill ha Debaser i Göteborg

(Vågar inte dryga mig på fejan eller ytterligare här dagen efter att jag för första gången DJ-ade på Slussen.)

You've been hit by, you've been struck by

Kontext: Jag snackar minnen från folkhögskolekursen Välja Väg med Hanna som var min bästis i klassen. Nu är hon föräldraledig och har tid att vara nostalgisk.
Kursen var en del av vår planering hos Arbetsforum på Kortedala torg. Helt otippat märkte vi rätt snabbt att den både var trevlig och intressant. Man fick prova på olika grejer varje vecka, helt enkelt. (Bland annat spelade jag "Bidragskungen" med Las Palmas på Radio Bergsjön.)
När händelsen nedan utspelar sig är vår klass på tio personer på internatvecka hos Grebbestads folkhögskola i Bohuslän. Det var alltså konstig stämning redan innan vi kommit dit. Atmosfären skulle bli än konstigare per omgående, mycket tack vare den gode Ali, en skön snubbe från Somalia som valde att ägna ungefär 50% av kursen åt att klaga på det svenska vintervädret med skön meta-självdistans.

Sekunderna när Alis mobil ringer i Grebbestad-matsalen när vi just kommit dit, det KAN vara topp 5 humor-ögonblick i mitt LIV. Antagligen några av de bästa awkward moment-feelgoodsekunderna jag någonsin avnjutit var det i alla fall. Here goes:

Det hade naturligtvis gått två parallella rykten om oss från Bergsjön, på förhand. Det ena gick ut på att det var en värstingresa, det andra handlade om att vi var villkorligt frigivna och var tvungna att åka på internatvecka som en del av vår rehabilitering. Samma andemening, alltså.
Sedan ska vi äta frukost där, när vi just anlänt efter minibussfärden. Det både tisslas och tasslas för fullt bland de 100 eleverna, även bland lärarna i viss mån.
Vi sätter vi oss i matsalen. Nästan direkt ringer Alis mobil. Vad hade han för ringsignal?
Introt till SMOOTH CRIMINAL (!!!!!!!!!!!).

Ali är chäf, tycker jag och Hanna. Hoppas det gått bra för honom!

The Capital of Scandinavia

Åt mongoliskt med mamma på hennes 60-årsdag idag.
Det var trevligt, men inte anledningen till detta inlägg.

På väg in till stan sitter mamma fast strax före Skogås då pendeln inte förmår köra vidare. Efter tjugo minuter sprakar det till i högtalarna, och tågpersonalen har följande fråga:

ÄR DET NÅGON OMBORD SOM HAR EN TERMOS MED TE ELLER KAFFE ELLER NÅGOT ANNAT VARMT? VAR I SÅ FALL VÄNLIG ATT GÅ LÄNGST BAK I TÅGET. VI BEHÖVER HÄLLA INNEHÅLLET PÅ VÄXLARNA.

Man ska väl inte klaga, dock. Apropå mongoler - nåja, inre Mongoliet det vill säga Kina, men vafan - så har de det nog lite tuffare trots allt:

Baktakten

Känner rätt ofta (och i synnerhet när vänner länkar såna här låtar) att jag nog inte hade bangat på att hänga i Karibien några månader. Ska, röka, Red Stripe. Reggae, sola, rom. Ska, röka, stranden. En god cirkel, helt enkelt. Men det skulle liksom förutsätta att jag fick någon slags garanti på att inte behöva se en enda vit människa med dreads under hela vistelsen. Man kanske skulle hänga på Boastin' till St Lucia vid tillfälle, han har trots allt bjuckat mig på ett par bloss en gång.

Gubbe

Vad hände med bland-cdr, blev de skickafilen.se?