Bullevi

We're all smiles
And honest, I swear
It's the turnstiles
That make us hostile

Man ska smida medan järnet är varmt, heter det. Jag pratar just med min vän Pär, om en ganska hätsk diskussion på Facebook med vår gemensamme vän Björkas, som inte ledde någon vart överhuvudtaget utom till hårda ord och en känsla av att jag borde ringa upp honom i ett försök att reparera den dåliga stämningen. Men, det känns faktiskt inte som att det skulle leda någonvart, det heller. Så jag skriver av mig istället.

Mattias, nånstans kunde du ju ge en gröngöling informationen om att du faktiskt är hjärntvättad som vilken god sektmedlem som helst. Att det är det det handlar om.

Förutom att det alltid är lika trivsamt att bli klappad på huvudet är jag så fruktansvärt trött på Stockholmshatet. Länge har jag bara bitit ihop och accepterat det, vilket man ju kan tycka är ganska rimligt med tanke på hur felknullad den här stan på många sätt faktiskt är (eller har blivit, snarare) och hur den felknullar resten av Sverige på ganska talrika sätt. Men när det gäller fotboll blir jag less på riktigt nu. Mer specifikt blir jag irriterad när finlandssvenska medelklassmän flyttar till Göteborg respektive Stockholm för att bli stereotyper som fattar tycke för Gais respektive Hammarby. Eller, det är naturligtvis trevligt och sympatiskt också. Jag gillar både Björkas och Acke fantastiskt mycket, det är roligt att de hittat en tillhörighet på den fronten och det unnar jag dem. Vidare inser jag att det inte är lätt att hitta sin plats i den svenska fotbollstillvaron med Ulf Stenberg som enda sportjournalistiska referenspunkt och lots, men snälla, sit down shut up när det gäller sådant som det saknas åtminstone grundläggande kunskap om. (Till och med Jerry, det ursprungliga föremålet för diskussionen som helt saknar supporterskaps-knowhow, vet att det är så man beter sig. Och Pär, som är från Blekinge, tycks förstå.)

Kortfattat: Jerry har rätt på alla punkter i den normala världen. Du har rätt i din värld (som befolkas av främst fotbollsintresserade män i sthlm).

När jag bodde i Göteborg blev jag utblängd på spårvagnen när jag talade i telefon eftersom det hördes att jag var från huvudstaden. Ja, det är sant.

Jag ger blanka fan i era kaffe och mazarin-derbyn och mysmatcher mot Trellehula inför 2384 pseudointellektuella anglofiler på Nya Gamla Nya Gamla Nya Gamla Bullevi. Är det då verkligen så otroligt mycket begärt att i gengäld bli lämnad ifred?

Jag känner mig här lite som jag gör varje gång norsk media gör en stor affär av någon läskig eller häftig händelse i Sverige.

Och ja, jag älskar våld, främst ultravåld. Jag håller ju på en Stockholmsklubb - ge mig en liten Gais-knatte att slänga bangers på och jag ejakulerar sannolikt i ditt ansikte på två makrillröda.

Uppslukade

En märklig grej: det finns ju rätt mycket saker av olika slag på det här internet. Varför är det då så många skivomslag som är svåra att få tag på virtuellt? Nog för att cd-singeln sedan en tid är ett tämligen dött format (känns lika surrealistiskt varje gång jag fiskar upp Pulp-singel efter Pulp-singel jag inte hade sedan tidigare för fem eller tio pix, när jag för sisådär ett decennium sedan stod i den där skivbutiken på Bondegatan - vars namn jag inte ens minns nu men vars främsta näringskälla var just sådana töntiga materialistiska outsiders som mig - trånande över den och förbannande prislappen på hundrafemtio kronor), men det är ju märkligt att en relativt välkänd orkester som Fireside inte lämnar några som helst spår efter sig gällande sin singel (med den ganska säkert oavsiktligt Gers-anstrukna titeln) Follow follow. Ja, jag vill ha omslaget för detta ändamål. Ja, jag är fortfarande en töntig materialistisk outsider. Nej, jag orkar inte fota skivan och ladda upp. Ja, någon måtta.

Sämja

Mina närmaste manliga grannar: den ene som hälsade välkommen har en kamphund och gillar Ultima Thule samt Gnaget, den andre kom förbi och snackade med Alma genom fönstret iklädd Bajenkeps och Vänsterpartiet-pin. Båda verkar vara rätt trevliga.

It smelt as if someone had died

Det här tillhör ju kategorin inlägg som det tar emot lite att länka till på fejan eftersom jag ogärna vill profilera mig som bortskämd och sådär. Men, bloggen måste ju göra skäl för sitt nya namn, och det känns onekligen lite speciellt att flytta in i en lägenhet där:

- det saknas flera garderobshyllor i vardagsrummet
- ugn och spis är sunkiga med odiskade plåtar
- persiennerna i köket är fullständigt paj, och de i vardagsrummet även de är på fallrepet i varierande grad, mindre bra när man bor på bottenplan
- basvarubehållarna i köket är fettiga och odiskade
- isoleringslisten i ytterdörren hänger och dinglar
- det är ett centimetertjockt lager smuts längst ned i köksfönstret, och något slags vitt pulver på insidan av detsamma
- man hittar knark under diskbänken, där det råder kaos även i övrigt
- garderobshyllorna i hallen är dammiga, och kompletta med telefonkataloger från 2003
- badrumslampan dammar så jag nyser
- toaletten läcker
- kökslådorna luktar matrester
- tvättstugenyckeln man fått är en sån där vanlig nyckel och inte en elektronisk som behövs och källarnyckeln inte fungerar alls
- en av klädhängarna i hatthyllan saknas, och det ovanpå ligger gammal pizzareklam
- proppen till badrumshandfatet inte passar, och den till badkaret saknas helt
- det ligger ett oöppnat kuvert med en utbetalningsavi adresserat till föregående hyresgäst på köksbänken, vilket väcker vissa farhågor

(Okej, kanske ska glömma det där med otacksam, eller? Och ordningen blev lite konstig, skriver en lista för att få redigt avdrag på första hyran, och orkar ej kirra läsvänlighet, har fullt upp med att leka Anticimex. Å andra sidan gillar jag såna där basvarulådor, och de är i söt röd plast samt går att diska. Och man hatar trots allt inte att bo själv.)

Inget skämt

Jag har fått lägenhet och flyttar förhoppningsvis in nästa helg. Den ligger i Bagarmossen och är på 40 kvm. Ett rum och kök plus uteplats. Bostad; bra grej.