Det går inte - det är för dumt

Tillkännagivande: jag kommer aldrig mer att engagera mig allmänpolitiskt. Det är ingen idé; allt är helt enkelt för dumt. Till synes hederligt folk omkring mig blir på fullaste allvar "glada" och "nöjda" över att vapenexporttilldiktaturergärnadet- och vifortsättersåklartmedavregleringarna-mässande s går framåt. Upprörda avgångskrav till Adelsohn-Liljeroth, baserade på Aftonbladet-nyhet om tårta - publicerad för att samla klick till sälklubbare (och Dan Park) samt röster till sd. Eventuell ilska, glädje och dylikt öser jag istället rikligen över sakfrågor. Tjipp!

Fotnot: en bekant skrev strax därefter nedanstående drapor.

Men åter till ämnet, så länge man orkar bry sig om den här grejen tycker jag det som är intressant är att kolla på vilka olika fack folks reaktioner kan stoppas in i. Jag förstår campet som menar att det var ett bra konstverk eftersom det satte rasismen i Lenis och den vita konstöverklassens fejs, men jag tycker udden tas lite av hela grejen om man bara ser det som en medveten "konstprovokation", som med all konst som sker på stora institutioner. Det är därför jag hatar performancekonst; det blir aldrig på allvar, det blir bara fnissigt och/eller folk som står omkring och bara oooh, aaah, intressaaant, eftersom alla vet att det sker i ett konstsammanhang och vilka regler som gäller där. Och sen ska man försöka förklara det för folket: "Nej alltså det är okej, det är KONST". Äsch jag vet inte vart jag vill komma med detta, men det är lite frustrerande

Fack nr 2 är ju afrosvenskarnas riksförbund, och kanske främst moralist-twitter-vänstern, som vet när moderater tabbar sig innan de själva ens gör det. "Mitt viktigpetter-sinne pirrar! Nånstans i cyberspace är det en moderat som skrivit 'rullstolsbunden' ist.f. 'rullstolsburen'! VI MÅSTE GÖRA DET HÄR TILL EN GREJ!! AVGÅ REINFELDT!!". Jag förstår att man vill gripa efter varje chans att sabotera för regeringen, men samtidigt, vad fan vill dom egentligen? Hade det räckt med att inte skära i tårtan och skratta utan bara typ titta på den och skratta? Eller vill man att hon skulle titta på den och se lite ledsen ut? Jag pallar inte med den här upptrissade stämningen där folk tycker att 5 sek videoklipp är tillräckligt mycket info för att dra igång en folkrörelse. Och som sagt, vart tog konstnären vägen? Fattar att Afrosvenskarna menar att en kulturminister har mer ansvar än en enskild konstnär, till och med mer än Sveriges största konstinstitution. Men varför inte ens nämna konstnären?