Till de Känsliga Männen

Intressant mekanism: den senaste månaden har jag ju hintat om en del saker som hänt omkring mig. När jag tidigare gjort det i Sociala Medier (ett par paradexempel är texten där jag pratade om att inte finnas där alls för en vän som jag tidigare haft en relation med och den här allmänna tröttman - och kanske framför allt spilla bönor-inlägget, som jag ju också länkade från fejan, vilket gav helt fantastisk respons med fina mail bland annat från folk som har partners i samma situation osv osv), så har det hänt. Så också nu.

Vilket? Jo, att de Känsliga Männen kommit fram ute. Sagt att de skulle vilja Umgås mer med mig, att det är trist att vi aldrig Pratat Ordentligt, att jag verkar vara en så klok/fin person som säkert skulle Förstå Saker. Det de - nästan undantagslöst - haft gemensamt: de respekterar inte min sfär alls. Givetvis handlar det ofta om att de ju inte approachar mig förrän de druckit ett försvarligt antal stora stark på typ gymnastiksalen MedisDebban, men jag tycker mig ändå se ett mönster här. Det är inte ett okej beteende.

Jag är helt lugn med att man vill prata med mig om de här fyra veckorna, för det har hänt helt obegripliga saker som jag inte velat vara spikrak kring utåt. Ändå måste det få vara åtminstone lite på mina premisser eftersom det (för att dra till med en Kenta-referens) faktiskt är mitt liv det gäller - och så har jag faktiskt tillräckligt med människor omkring mig att bena i saker med, och ventilera för, som det är. Jag är otroligt tacksam för det, men det betyder också att jag inte har plats för er i sinnet.

Jag behöver själv kamma mig på en massa områden, inte minst beträffande just detta att saker ofta varit för mycket på mina villkor i relationer, men jag har inte riktigt ork att vara en axel att gråta på just nu om vi inte har en sådan relation sedan tidigare.

Showan, Masse och min första Bajenmatch

Datum: Lördagen den 16 juni 1989.

Plats: Söderstadion.

Match: Hammarby IF-IFK Holmsund.

Mål: Thomas Lundin (2), Niclas Jönsson. Bert-Åke Mårtensson.

Publik: 2 300 (jag och pappa stod på kortsidan, där det var lite billigare biljetter).

Det jag minns: Alla intryck runtomkring. Inget av målen. Jag var en liten grabb på åtta år - det var en vacker solig sommardag och mitt första besök i en byggnad som jag skulle kalla mitt hem i nära 25 år, och allt som skedde på läktarplats upptog mina oförberedda sinnen. Det enda minne från själva matchen som jag kan spela upp i hjärnans filmarkiv, handlar om Holmsunds målvakt som jag stod just bakom i en av halvlekarna. Hur han bar en färgglad keps på grund av att solen låg i ögonen, och vid ett par spelmoment tappade den, för att sedan hålla god min och plocka upp kepsen då hans lag hade bollinnehav (kanske fick han vänta en bra stund någon av gångerna). Detta är vad jag kunnat berätta, när någon undrat vilken som var min första match, och hur jag upplevde den. Jag minns kepsens färgprakt. Hur många färger av regnbågens färger som fanns med minns jag däremot inte.

Senare under 1989 skulle "undret i Karlstad" bli ett betydligt mer detaljrikt minne från köket i Akalla med radion på högsta volym från minut 87, men det är en annan historia. Och även om Hammarby-minnen lätt tar sig in på topp 10-händelser i livet (på både pluslistan och minuslistan), så finns det ännu viktigare saker än att Niclas Jönsson gjorde det där målet på Tingvalla i säsongens sista sekunder.

Kanske var den här målvakten Mats-Ola "Masse" Borglund, kanske inte - jag får i skrivande stund inte klarhet kring vilka två säsonger som han representerade IFK Holmsund och även det kvittar. Många tänker nu. Jag tänker på Showan, och på målvakten. Många av mina vänner har träffat Showan. Jag har kanske garvat åt hans kompis. Kämpa!

Fakta är hämtade från hifhistoria.se och bilden där han föreläser med Showan är tagen av Kajsa Persson, via en av flera intervjuer.