skulle kommentera, men hann inte läsa innan veckan var över, så det blev en insta-rant
Vill tacka för en fantastisk vecka på @kvinnohat som jag plöjt nu. Många bra inlägg av @malvabark förstås, och precis som jag trodde på förhand lärde jag mig otroligt mycket av att läsa alla kommentarer. Jag jobbar med herrfotboll och hamnar av logistiska skäl också nära föreningens damlag och F19, är verkligen full av beundran men samtidigt lika konstant skamsen över vilken skillnad det är i förutsättningar. Bara en sån sak som att jag har pröjs för att skriva inte bara om A-laget utan även om männens U21 och P19, medan allt sådant sker på ideell basis hos kvinnorna.
Innan jag fick min anställning hjälpte jag i flera år till hos vårt herrishockeylag som gått i konkurs och fått börja om i sjundedivisionen, och att slitet de killarna la ner för att hjälpa klubben tillbaka till en anständig nivå i sporten de älskar, att komma hem till sin familj vid midnatt efter en bortamatch i Bålsta med 200 åskådare och sedan gå upp 06 för att knega... det är samma antiglamourösa förhållanden som fotbollstjejerna ska prestera under. Och då möter de världsstjärnor varje vecka, medan hockeykillarna ställdes mot kompisgäng och motionärer...
(bilden är en reinsta från mitt jobb, på ett Bajen-lag på Kanalplan 1920 hämtad från hifhistoria.se)
En återkommande fras som jag ändå skulle vilja problematisera lite (även om den nästan inte alls kommit upp i det här sammanhanget!) är "det är så skönt med damfotboll, inga bengaler och hat och hot och våld". Våld och hot är såklart alltid fel, men publikidrott på elitnivå innebär emotionell rivalitet. I fjol levde jag en hel helg på när Bajen gjorde 1-2 och 2-2 borta mot DIF i 86:e och 92:a. Och då var jag inte ens där - jobbade med vår U19-match på Kanalplan som är damernas hemmaplan, paradoxalt nog - men tror derbyhjältinnorna som kom tillbaka och lämnade sin utrustning lagom till att jag satt och skrev färdigt fortfarande minns hur lycklig jag var över vad de gjort. Över att järnkaminerna inte fått slå söderbönorna. Hur jag såg till att ta i hand och tacka dem alla.
Den sortens rivalitet och känslor appellerar till alla som känner något för en storklubb, och vi har glädjande nog många kvinnliga supportrar - som knappast skulle uppskatta antydningar om att de hatar DIF och AIK mindre än snubben bredvid. Och laget lär nog inte direkt hålla sig med en moraliserande attityd angående vad som händer på läktaren (så länge saker inte går över gränsen); ingen är betjänt av att jag garvar tystare åt en motståndaranfallare som missar öppet mål för att hon är kvinna. Och det som främst kan ändra på de så vitt skilda ekonomiska förutsättningarna, är ett större publikintresse. I Sverige bygger ju läktarkultur på starka känslor - därför är det väldigt positivt att allt fler klubbar med starka varumärken och många passionerade sympatisörer satsar även på damsidan.
Vi hos herrarna har nyligen ingått ett samarbete med UN Womens heforshe-projekt, där det också ska ingå en större samverkan med damsektionen. Jag tror och hoppas det hos oss leder till något mer substantiellt än "jämställdhet är bra", och det ska också bli väldigt intressant att se vad kampanjen Rättvist långsiktigt mynnar ut i hos dem.
Nu hoppas jag på en mirakelupplösning av Allsvenskan - att @hammarby_damfotboll hänger kvar! Vi tar Mallbacken nästa helg (det verkar rulla en supporterbuss till Sunne, vilket är riktigt grymt!, men jag jobbar såklart med vårt P19 och missar igen...), sedan går resten av bara farten. Jag vet att laget kommer göra allt för att glädja alla tiotusentals som vill att de ska greja det, och jag hoppas att supportrarna fortsätter att bli fler och fler även på deras matcher. Tack igen, Malva och alla ni andra som jag fått lära massor av nu. ✊
(Du som är fotbollsintresserad men inte har läst föregående vecka bör verkligen göra det.)
