Som tvingas blåljuga mig i ansiktet om väntetid, berätta hur oprio jag är, och när jag påtalar det säger "det här är verkligen pissjobbigt".
Och så förväntas jag betygsätta deras uppgivenhet och desperation på någon jävla mentometerknapp mittemot luckan. Som vore det TV3 och 1991.
Sitter med två citodon till på måndag; får väl lägga 500 på taxi för två till imorgon. Det är så fantastiskt ovärdigt. Och värre för andra.
Medan jag kan försöka distrahera mig med en rant, ligger och sitter människor med helt obeskrivlig smärta. Och väntar. Prioriteras upp/ner.
Fast det är klart - det är så här de flesta vill ha det. Klart vi inte ska köra över människor och styra upp detta. Vore helt odemokratiskt.
Jag och min kd-röstande sossemamma är oense om mycket, men inte om att vi borde satt P, typ 1985. Och inte låtit det vi hade sjabblas bort.
Vi lät folk bestämma själva. Vi lät dem prioritera ny platt-tv framför andra människor, och här är vi: tv:n på tippen och grannen i graven.
Det är facit, när vi bara faktiskt hade behövt tumma lite på demokratiiin. För allas bästa. Därför, vänner, är jag argare vid 34 än vid 17.
Och det var allt jag hade att säga om den saken. Nu bli're citodon 2 av 2, lite jobb, lite chips och lite mindlessness. Ändå helt okej, ju.
Hoppas bara vi alla iaf kan komma ihåg: VARJE frukt vi skördar, av att vi valde att få välja, är en ickemetaforisk och saftig blodapelsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar