För några veckor sedan hände det. För första gången fick någon som jag haft en relation med barn. Man kan inte säga att jag inte var beredd; det ligger ju liksom lite i sakens natur att var och en runt omkring får tre kvartal på sig att komma överens med situationen, ifall det nu är behövligt. Och jag var beredd. Alltför beredd. För jag visste att det jag skulle komma känna inte var ädelt, direkt.
Det var egentligen inte att jag behövde komma överens med den specifika situationen. Tid tog det och ont hade jag, men, över henne kom jag. Sedan dess har hon varit en nära vän. (En vän som nog förstod - och när jag bad om ursäkt för att jag inte under de här nio månaderna frågat henne något kunde hon till och med se något positivt i situationen: hon hade fått vara vännen istället för vännen som är med barn.). Det är därför det här är så jobbigt. Det jag känner.
Man skulle nog kunna tro att det handlar om missunnsamhet. Att jag varit kär i henne. Jag behöver inte förklara, ni fattar. Men jag tror det snarare är: nära inpå. Det är nog inget som specifikt är relaterat till känslor av det slaget, utan mer något som säger stopp. Någon typ av skruvad självbevarelsedrift.
Och hur är det då jag känner? Jo, tror jag lyckades formulera det ganska träffsäkert tidigare idag, och om jag inte fixat att uttrycka det på ett någotsånär begripligt sätt hade jag nog låtit bli att skriva det här.
Det är inte som för tio-tolv år sedan - att jag inte tror att någon som mår tiptop skulle vilja umgås med mig. Men det finns gränser. För hur fantastiskt jag klarar av att ha det inpå mig. De är så fina ihop, han har varit så snäll mot mig trots att jag länge inte orkade träffa dem ihop och så sent som vid deras bröllop ställde in skivspelandet - och nu en unge.
Det är så oerhört långt ifrån hur jag haft det, har det, och föreställer mig att jag kommer att ha det framöver. Särskilt sedan mitten av juni i år, då kulmen nåddes på att jag fegat mig ur något som borde ha fått en chans att bli just så bra. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag tänker fortfarande fyra månader senare på henne så fort jag inte gör något särskilt, så antagligen är det den tyngsta. Fast det handlar ju inte bara om den personen. Lika mycket om helheten. Att jag inte varit tillsammans med någon på riktigt de senaste åtta åren.
Antagligen är jag rädd för att tänka på sådant ännu oftare än jag gör nu, antagligen har jag hållit lagom (eller ja; mer än lagom) avstånd till det här specifika fantastiska just därför. Det känns så otroligt tråkigt, för jag är ju glad på riktigt för deras skull. Tittade en lång stund på mms:et från BB, och kunde inte hitta några osympatiska känslor i mig själv trots att jag nästan försökte. Men det är den där skruvade självbevarelsedriften. Trots avsaknaden av missunnsamhet är det väl en smutsig känsla, men... samtidigt begriplig: det fantastiska gör ont.
Jag vet att det här inte är en rimlig jämförelse i övrigt, men ni har säkert läst den där cancersjuke Sugarplum Fairy-trummisens fina blogg. Den handlar ibland om sorgen över att han aldrig få bli pappa. Hur det känns att veta det. Visst, jag hör er. Dessutom kan det kännas annorlunda efter ytterligare fyra månader, något bra kan hända igen om jag försöker bete mig så att det inte syns på hundra meters håll hur mycket jag vill att det ska hända, jag kan lyckas bättre med att våga den gången... ja. Jag hör att ni säger det, klart och tydligt. Jag vet också att det troligen ligger något i det. Men det betyder inte att det hjälper. Eller att jag kan hjälpa det.
Som det är nu går just de inläggen ändå rakt in - för att jag är lika säker som han är.
söndag 28 oktober 2012
torsdag 18 oktober 2012
Det är inte synd om "Stefan"
Angående dagens Metro-löp och artikel, då.
Givetvis är det dumt med våld. Och givetvis förstår jag den som reagerar på en osmidig plankning som gränsar till petting, men något sådant tycks det ju inte ha varit frågan om här (och det tycks överlag vara rätt ovanligt att folk är såpass oskickliga att det blir så).
Men med tanke på det ganska obscena och flagranta klassförakt man visar upp om man som "Stefan" i artikeln "säger ifrån" om att någon som plankar bakom en "borde betala för sig", är jag snarare förvånad över att det inte rapporterats om andra liknande händelser.
Ytterst få kan väl ha missat debatten kring SL:s höjning av avgiften för månadskortet och att den utestänger grupper som inte har råd. Därmed tycker jag inte det är speciellt mycket mer belevat att komma med en sådan kommentar än att knalla upp på närmaste stadsdelsförvaltning och uppmana de som väntar på sin tur för att få tala med en handläggare för försörjningsstöd att "ta sig i kragen".
Sådana åsikter är det naturligtvis upp till var och en att hålla sig med - på gott och ont. Men att kasta dem i ansiktet på folk kanske inte är sådär jättelyckat, alltid. Det räcker bra att säga sin mening vid valurnorna vart fjärde år - men då får man faktiskt leva med att man tycker det är soft med klassklyftor och knipa käft när folk som inte har råd att förflytta sig i sin stad tar rygg på en.
Våld är som sagt dumt - men synd om "Stefan" i artikeln är det knappast.
Jag minns er
Jag minns er.
Från efterfesterna på söder eller i Kransen.
När jag var kanske tjugoett, och ni kanske trettioett.
Ni var alltid en eller ett par, vid varje tillfälle.
Ni stod eller satt där och blev inte för fulla. Ni hade prydliga och rätt dyra kläder. En kofta, gärna. Snygga skor.
Ni visste vad man skulle prata om för att hålla stämningen i rummet precis där ni ville ha den.
Det är alltså inte de personer som nu passerat fyrtio, de faktiska människorna från minnesbilderna, som jag främst skriver om nu. Utan om er.
Minns ni när jag var arton och skrev i skunkdagboken om hur jag kände mig utanför precis allt? Så är det fortfarande.
Fast jag är lugn med det nu, däri ligger skillnaden. För den finns.
Det är inget drama och jag kommer inte att ställa till en scen. Jag skriver inget olämpligt där ni kan råka se det och jag skriker inte i era trappuppgångar.
Istället gillar jag era statusrader om barnen ni får, husen ni köper, jobben ni byter upp er till.
Hasplar ur mig ett "grattis!", oftast med utropstecken efter. För säkerhets skull. Annars kunde det ju se konstigt ut. Man gör så för att uttrycka glädje.
Ibland för att jag borde, för att det skulle verka som om något vore fel annars. Någon enstaka gång för att jag vill. För att jag faktiskt är glad för er skull. Fast oftast just för att... det är så man gör.
Jag är ju trots allt inte arton längre.
Jag kan ha prydliga kläder och göra mig nästan lika bra på en efterfest som ni kunde. Jag kan till och med börja twittra och om man inte visste bättre kunde man nästan missta mig för en sådan.
Men allt det där spelar egentligen ingen roll.
Kanske vill jag, kanske vill jag inte. Det spelar heller ingen större roll.
Jag blir aldrig som er.
Från efterfesterna på söder eller i Kransen.
När jag var kanske tjugoett, och ni kanske trettioett.
Ni var alltid en eller ett par, vid varje tillfälle.
Ni stod eller satt där och blev inte för fulla. Ni hade prydliga och rätt dyra kläder. En kofta, gärna. Snygga skor.
Ni visste vad man skulle prata om för att hålla stämningen i rummet precis där ni ville ha den.
Det är alltså inte de personer som nu passerat fyrtio, de faktiska människorna från minnesbilderna, som jag främst skriver om nu. Utan om er.
Minns ni när jag var arton och skrev i skunkdagboken om hur jag kände mig utanför precis allt? Så är det fortfarande.
Fast jag är lugn med det nu, däri ligger skillnaden. För den finns.
Det är inget drama och jag kommer inte att ställa till en scen. Jag skriver inget olämpligt där ni kan råka se det och jag skriker inte i era trappuppgångar.
Istället gillar jag era statusrader om barnen ni får, husen ni köper, jobben ni byter upp er till.
Hasplar ur mig ett "grattis!", oftast med utropstecken efter. För säkerhets skull. Annars kunde det ju se konstigt ut. Man gör så för att uttrycka glädje.
Ibland för att jag borde, för att det skulle verka som om något vore fel annars. Någon enstaka gång för att jag vill. För att jag faktiskt är glad för er skull. Fast oftast just för att... det är så man gör.
Jag är ju trots allt inte arton längre.
Jag kan ha prydliga kläder och göra mig nästan lika bra på en efterfest som ni kunde. Jag kan till och med börja twittra och om man inte visste bättre kunde man nästan missta mig för en sådan.
Men allt det där spelar egentligen ingen roll.
Kanske vill jag, kanske vill jag inte. Det spelar heller ingen större roll.
Jag blir aldrig som er.
fredag 12 oktober 2012
Om läktarsexismdebatten... igen
Lackade åter på diskursen när det gäller diskussionen om diverse inslag på våra läktare, den här gången efter att ha läst nedanstående inlägg här inne (ja, jag vet, borde antagligen veta bättre än att hänga där):
Namn: Seahorses
Sänt: 2012-10-12 05:57
Det är inte de olika åsikterna om "supporterkulturen" jag stör mig mest på. Det är behovet vissa har av att prata om dessa med politiker, ordningsmakt, kvinnojourer(!) m fl.
Ni politiska strebers som tjattrar om detta på sociala medier har i 99% av fallen inte varit med och skapat något av dessa läktaruttryck. Ni är bara intresserade av att dissekera dem på något jävla kvasi-intellektuellt plan och till varje pris frisera skiten till den grad att det lirar bra ihop med eran livsstil och politiska övertygelse.
Varför är det alltid dom som säger sig älska subkulturer som slutligen kväver dem i ett flurry av seminarier, workshops och presskonferenser?
Mitt svar nedan.
Seahorses:
Det här låter kanske larvigt, men om vi tar Jabbe till exempel, så tror jag det är få som ser honom som en politisk streber (sedan är jag - hör och häpna - personligen inte helt på det klara med vad han anser att det finns att lära av SKR när det gäller läktarkultur, men något är det uppenbarligen eftersom han och andra är intresserade av att höra vad de har att säga). Det är ju inga dumhuvuden eller färskingar som deltar i de här mötena för Bajensfärens räkning, direkt.
Vi som t.ex. tycker det är hög tid att få bort sexismen från läktarna nu när supportrarna själva gör processen kort med rasismen då den dyker upp (även om Supportrarnas Matchprogram uppenbarligen tyckte det var lönt att ägna en hel ledartext åt judepack-ramsan vilket jag förvisso i någon mån kan förstå då det fortfarande är uppåt hälften som inte går med på "värsta jävla pack"), har ett pedagogiskt problem när vi snackar om det grejerna. Det är bara att acceptera, och det visade inte minst vårens erfarenheter. Om man så vill är det uppenbarligen väldigt lätt att bunta ihop "oss" med Alf T Samuelsson-moralister som vill just frisera och familjeanpassa. Jag tror de flesta som vet vem jag är även känner till att så knappast är fallet för min del... jag tycker helt enkelt inte att en dynamisk atmosfär i klacken är avhängigt nedvärderande uttryck riktade mot ras, kön eller bögeri.
Jag tycker det är ganska okontroversiellt att exempelvis känna att "vi ska våldta era horor" har spelat ut sin roll när den istället för att vara en självironisk passning till media och bönder blivit nationalsång för "jag måste få säga negerboll!"-haverister. Till på köpet används den 19 gånger av 20 numer (efter guldet, typ... jag tycker väldigt mycket i den grönvita supporterkulturen gradvis gick helt åt helvete och blivit krystat spännigt efter detta, men det skulle jag kunna skriva ett annat långt inlägg om även om det nog skulle bli jävligt luddigt) sjungs för att förstärka en hetsig stämning. Det är väldigt långt ifrån ramsans ursprung, och det tror jag de flesta är överens om. Kontexten har helt enkelt blivit helt uppfuckad. Och då är det lika bra att lägga den sången på hyllan - lite som "svarting" eller något annat ord vars innebörd skiftat i betydelse under årens lopp.
För att försöka göra det lättfattligt: det är väldigt tydligt att "vi ska våldta era horor" försvaras med exakt samma typ av argument som "värsta judepack". Det är samma mekanismer. Jag kan till viss del förstå dem; det lär handla om en känsla av att folk vill lägga sig i en kultur de inte vet något om. Det är en ryggmärgsreflex jag kan relatera till, herregud, jag såg till att få uttala mig i ABC vid demonstrationen mot Aftonbladet eftersom jag var så förbannad på media att jag inte visste var jag skulle ta vägen om jag inte fick göra åtminstone något.
Samtidigt tycker jag det är en smula genant att vuxna människor måste skjuta ifrågasättanden av jargong så ofantligt långt ifrån sig. Kajsa som var med och skrev den beryktade debattartikeln fick motta direkta mordhot efter att ha uttryckt sin åsikt i frågan om capo på hemmamatcher i Bajenpodden. Och inte bara hon själv utan även hennes treåriga systerdotter skulle rövknullas. Själv blev jag hotad med stryk efter att ha deltagit i surret här inne. Vilka är de här 99 procenten som du talar om? Ulric, Gustav, Kajsa, jag, Jabbe osv osv... räknas inte vi? Är vi inte Hammarbyare? Som någon skrev: vi vill få bort en ramsa, ni vill få bort oss. Det, tillsammans med de medvetna misstolkningar som blev legio i debatten ("det är inte den som yttrar sig rasistiskt på läktaren utan den som säger ifrån som drar in politiken i klacken", verkar folk på fullaste allvar tycka), är - även om man beaktar att det lär handla om en rätt liten klick personer; jag har exempelvis inte hört ett knyst i verkliga livet annat än lite beröm, även om jag hade ett femtiotal personer efter mig här - pinsamt.
Jag har skrivit det här rakt upp och ner utan att kolla hur det ser ut, och det är säkert lite rörigt. Men det är dags att lyfta nivån lite. Sluta missförstå med flit och snacka om 99% hit och batikhäxor dit. Ni som inte kan låta bli att låta ert PK-hat lysa igenom i inläggen är inte direkt oskyldiga till att dra in politiska värderingar. Det vore klädsamt om ni städade framför er egen dörr innan ni gapade åt andra gällande sådant.
(Bilden är lånad av Peter Jonsson.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)