Älskar att jag har såna här vänner,

som kan säga sånt här till mig i ett sjok efter första maj på Cyklopen:

Vad gäller situationen vid hemgång i går: jag hade haft en känslomässig bergochdalbana hela kvällen och stora delar av dagen. Hade dels tagit hand om en vän med ångest, dels dealat med relationer på ett sätt som behövde göras men var tungt. Jag var alltså rätt utmattad mentalt och känslomässigt och behövde ta hand om mig själv, plus var på väg hem med andra människor och hade därför bråttom. Som sagt var upplevde jag att du var rätt hård och utåtagerande från första början och det gjorde mig stressad. Jag vet inte om jag håller med om att jag borde deala med snubbar som bröstar upp sig, jag ser det lite som att jag gärna håller mig undan mäns konflikter för att skona mig själv och mitt eget psyke. Förstår att du blev arg när de pissade på väggen. Kanske är det för att jag själv är konflikträdd, men jag tänker att det är en risk för konflikt när folk är väldigt fulla. Jag skulle därför hålla mig undan att säga till och tycker det är en rimlig strategi att välja bort den typen av strider om man dessutom är en person som reagerar starkt på den typen av situationer.

Vad gäller det övriga:

- Du säger att jag behöver säga ifrån och ta mig plats. Jag behöver arbeta på det och har försökt göra det. Samtidigt kan det vara så att du behöver ta mindre utrymme. När vi pratade framför scenen var det bara du som pratade som i en monolog och jag kände att det inte fanns mycket möjlighet till instick i samtalet eller att jag får möjlighet att välja när jag vill kommunicera. Ett exempel är när du ringde mig sent en vardagsnatt för att berätta ett skämt, jag svarar för att jag är rädd att du ska må dåligt och för att jag bryr mig om människor i min närhet. Samtidigt sa jag att jag ville ta det i morgon och du kör ändå på. Det här är något jag kunnat uppleva i vår övriga kommunikation också, att det helt enkelt inte finns utrymme att ta av för att du tar över med din åsikter och känslor. Därför får du kanske inte heller veta saker som är otroligt viktiga i mitt liv. Jag tycker inte heller om att känna mig dubbelbestraffad för att jag agerar utåt med de medel jag kan ta i en situation där jag inte får utrymme, vilket jag upplever när du säger att jag ska säga ifrån men på ett sätt som inte är ”bara för sakens skull”, jag måste också få reagera skevt.

- Som jag sa tidigare så har jag insett att jag behöver människor runt mig som kan känna in, iaf som situationen ser ut för tillfället. Ibland kanske något jag säger är ett trevande försök att finna formuleringar eller få dig att lyssna på det jag tänker. Ibland är det som om andra (inte bara du) tror att jag kan ta väldigt mycket emotioner men jag behöver ofta en paus för att jag reagerar starkt på andra och lägger ner tankemöda och omsorg kring människor i min närhet.

- Att jag vill kommunicera koncentrerat, i text, få hjälp av motparten så att den lyssnar in är lika värdefullt som att du skriver snabbt och ofta och behöver att motparten tar plats. Att du inte orkar för tillfället kan jag ta och det är en bra anledning att sakta ner i den här relationen, men jag anser att det är viktigt att försöka förstå även andras behov.

- Jag vet att du inte är överdrivet förtjust i Fanny Åströms relationsidéer även om du gillar henne i övrigt, men jag tycker hon har formulerat mycket bra kring det jag tänker i inläggen taggade med relationer, vad gäller kvinnors reaktioner och hur de klassas av män i deras närhet samt hur känslor klassas beroende på vem som uttrycker dem. Jag tycker mycket av det är värt att försöka ta in.

Mest av godo

Hej allihopa, nu har det blivit dags för dagens PK-problem!

Turkaffärer: skunkgrupp som varje blivande kolumnist tyckte var hilarious 2001. Invandrarbutiker: ord som inte funkar på kultursidor 2014.

Grej som funkade 2001 men som inte fallit i lika god jord 2014: Simon G approprierar svärta och presenterar sig som "the black Eminem".

Har inget att invända mot denna förändring, egentligen. Eller, har åtminstone ingen stark åsikt om den. Säger bara att den är snabb/markant. Är glad att bo i ett land där Dan Park än så länge sätts i finkan snarare än i riksdagen, men kunde kanske önska lite mer "offerperspektiv". Trivs annars ypperligt med denna svenska ängslighet. Fler borde vara ängsliga och tänka på hur de uttrycker sig, särskilt vi vita snubbar.

Finland behöver ingen Liston

Fotbollsklubben RoPS i Rovaniemi, som spelar i högsta serien och kvalar till Europa League, har tidigare profilerat sig med att ha hämtat duktiga zambiska talanger. Nu skryter RoPS dock med att de har gjort sig av med "tretton svarta män. Det har vi kunnat begrava fullständigt". Chefstränaren Juha Malinen är urnöjd med sina spelare "i synnerhet när man tänker att vi sannolikt är det finskaste av ligalagen." Framgångskonceptet är: "Vi har fått såna spelare vilkas namn vi uttalar rätt och finnarna känner till". Det bor uppenbarligen mer än en tomte i Rovaniemi.

Fick lite RoPS-kontext (för mig är detta fortfarande precis lika obegripligt, men ett sammanhang skadar aldrig):

"De har en handfull utländska förstärkningar. Man ska nog inte ta det så bokstavligt. Detta hängde ju ihop med deras konstiga spelarpolitik tidigare. Väldigt öppna dörrar, ingen kontinuitet. Han vill säga ungefär: Nu har vi koll, förstärkningarna är sådana JAG har valt ut, inte galningen som jag efterträder."

Källa. (Liston.) Textsjoket ovan är hämtat från en finlandssvensk journalistgrupp, och något omskrivet av mig. Läs också: Veikkausliigavalmentaja Malista syytetään syrjivistä näkemyksistä – RoPS irtisanoutuu kommenteista (Finlands största dagstidning; RoPS "tar avstånd" men inte mer) och detta i Fare: “Does Finnish football operate a colour bar?” ask campaigners after comments from Premier League coach. Till sist: här är lite skoj.

Om du undrat

Allt är inte nära mig och saker har tvivelsutan kommit närmre inpå mig än vad de hade gjort annars, och allt är förstås inte lika "tungt", men det har blivit lite mycket sedan slutet av februari. Känslan är att det hänt mer från typ 26/2 till precis nu än det sammanlagt gjort på ett antal år - det är naturligtvis subjektivt. Men känslan blir inte mindre reell för det. Jag har en konstaterad krisreaktion, som bland annat lett till nästan obefintligt närminne. Detta är på bättringsvägen. Någon undrar kanske om jag inte borde ha sjukskrivit mig, men det har i stora drag känts väldigt bra att arbeta; jag har kunnat koppla bort saker på ett sätt som hjälpt en hel del.

Här nedan kommer en jättekorthuggen uppstapling - jag har behövt öva på att berätta kortfattat, då jag spridit ut saker på typ 10-20 personer (beroende på hur man räknar - vänner, kompisar och bekanta), och även försökt dryfta olika "klossar" med olika individer. Har försökt ta hänsyn till vad just den här personen klarar av att höra och diskutera, sådant. Säkert har jag inte lyckats fullt ut med det; säkert har det blivit väl mycket för någon eller några, men jag har gjort mitt bästa. Och det tänker jag göra även framöver och överlag - på riktigt den här gången.

Hela den här perioden har jag - parallellt med att saker bara vägrat sluta hända och utöver mitt halvtidsjobb (samt klubbfixarplanerande i maklig takt) - jobbat typ motsvarande 25% med att styra upp så jag kan få ordentligt stöd i allt detta. Den som själva kämpat med sådant vet att det är en veritabel djungel, och jag ska inte gå in närmre på det - men även om jag fått fler utskällningar än jag kan räkna till i den processen har jag de senaste veckorna blivit allt bättre bemött, och är hoppfull på den fronten. Nåväl, till den där uppstaplingen.

ons 19 feb: rätt så grovt påhoppad, uthängd etc på www pga jobb och åsikter

tor 20 feb: -││- (även diskussioner om hantering och dylikt)

fre 21 feb: sex för första gången på länge (relativt, vet); droppat Zoloft

lör 22 feb: flykting som vän gömt spårats/misshandlats i veckan, öl med vän

lör 22 feb: tar tag i relation där mitt beteende delvis bidragit till självmordsförsök

sön 23 feb: -││- (forts; 16 timmar långt telefonsamtal med personen ifråga)

mån 24 feb: lägger upp dagen med jourhavande präst och går (går) till jobbet

mån 24 feb: berättar för en första nära vän om att jag tänker... skärpa mig

mån 24 feb: får reda på att en ung tjej jag träffade lite i somras tagit sitt liv

mån 24 feb: snubbe i gäng på 30-40 pers slänger stor sten på min 161-buss

tis 25 feb: är med och håller koll på nämnda tjejs vän som ej får krisstöd

tis 25 feb: förlorar ena nya glasögonparet, fortfarande oklart hur det hände

ons 26 feb: egna självmordstankar i 30 min (fick sällskap) pga gårdagen

fre 14 mar: åker till tandläkaren akut efter ett decenniums strutsande

fre 14 mar: oprovocerat slagen på kukroten med knytnäve, inne på Carmen

lör 15 mar: efter Showan-"grejen" i Malmö: heldagsjobb med MFF-Bajen

fre 21 mar: första rimliga (beror delvis även på mig) läkarkontakten på flera år

fre 28 mar: tandläkarbesök; en utdragen tand, besked att resten kan räddas

fre 28 mar: får veta att nämnda (25 feb) person försökt ta sitt liv i veckan

sön 30 mar: dif-supportern dödas, mkt tankar, är vid Stadion under kvällen

ons 02 apr: polisförhör irl om 14 mar; omrubricering -> sexuellt ofredande

Som synes har det lugnat sig en aning. Allt nådde sin kulmen (peppar, peppar) den 26 februari, och det var också därefter som jag började kräva erforderlig hjälp - här ska det nog förtydligas att jag fått bekräftat att måendet inte har samband med att nämnda antidepressiva kickade in (eller gick ur kroppen). Jag förstår givetvis att det hänger ihop med att jag alltmer hittat någon slags balans i min tillvaro, och att saker därmed inte kommer inpå mig på samma sätt. Samtidigt är ju det som inträffat i mångt och mycket sådant som hade kommit åt vem som helst. Det blev någon typ av snöboll som växte, som rullade på, och som det tog tid att få stopp på.

Jag behövde stapla upp för egen del, också. Och detta inlägg är förstås inget jag kommer spamma loss med. Mina sätt att hantera det här har säkert glimtat förbi för den som har mig som kontakt i sociala medier, och de här veckorna har lett till väldigt mycket positivt mitt i allt jobbigt. Jag har kunnat hantera saker på ett rimligt sätt nästan hela tiden, och jag har också en helt annan motivation än tidigare till att faktiskt må bra. Det här är mitt sätt att berätta om de senaste veckorna för den som det kanske inte känts naturligt för mig att vända mig till, men som kanske ändå undrat.

Till de Känsliga Männen

Intressant mekanism: den senaste månaden har jag ju hintat om en del saker som hänt omkring mig. När jag tidigare gjort det i Sociala Medier (ett par paradexempel är texten där jag pratade om att inte finnas där alls för en vän som jag tidigare haft en relation med och den här allmänna tröttman - och kanske framför allt spilla bönor-inlägget, som jag ju också länkade från fejan, vilket gav helt fantastisk respons med fina mail bland annat från folk som har partners i samma situation osv osv), så har det hänt. Så också nu.

Vilket? Jo, att de Känsliga Männen kommit fram ute. Sagt att de skulle vilja Umgås mer med mig, att det är trist att vi aldrig Pratat Ordentligt, att jag verkar vara en så klok/fin person som säkert skulle Förstå Saker. Det de - nästan undantagslöst - haft gemensamt: de respekterar inte min sfär alls. Givetvis handlar det ofta om att de ju inte approachar mig förrän de druckit ett försvarligt antal stora stark på typ gymnastiksalen MedisDebban, men jag tycker mig ändå se ett mönster här. Det är inte ett okej beteende.

Jag är helt lugn med att man vill prata med mig om de här fyra veckorna, för det har hänt helt obegripliga saker som jag inte velat vara spikrak kring utåt. Ändå måste det få vara åtminstone lite på mina premisser eftersom det (för att dra till med en Kenta-referens) faktiskt är mitt liv det gäller - och så har jag faktiskt tillräckligt med människor omkring mig att bena i saker med, och ventilera för, som det är. Jag är otroligt tacksam för det, men det betyder också att jag inte har plats för er i sinnet.

Jag behöver själv kamma mig på en massa områden, inte minst beträffande just detta att saker ofta varit för mycket på mina villkor i relationer, men jag har inte riktigt ork att vara en axel att gråta på just nu om vi inte har en sådan relation sedan tidigare.

Showan, Masse och min första Bajenmatch

Datum: Lördagen den 16 juni 1989.

Plats: Söderstadion.

Match: Hammarby IF-IFK Holmsund.

Mål: Thomas Lundin (2), Niclas Jönsson. Bert-Åke Mårtensson.

Publik: 2 300 (jag och pappa stod på kortsidan, där det var lite billigare biljetter).

Det jag minns: Alla intryck runtomkring. Inget av målen. Jag var en liten grabb på åtta år - det var en vacker solig sommardag och mitt första besök i en byggnad som jag skulle kalla mitt hem i nära 25 år, och allt som skedde på läktarplats upptog mina oförberedda sinnen. Det enda minne från själva matchen som jag kan spela upp i hjärnans filmarkiv, handlar om Holmsunds målvakt som jag stod just bakom i en av halvlekarna. Hur han bar en färgglad keps på grund av att solen låg i ögonen, och vid ett par spelmoment tappade den, för att sedan hålla god min och plocka upp kepsen då hans lag hade bollinnehav (kanske fick han vänta en bra stund någon av gångerna). Detta är vad jag kunnat berätta, när någon undrat vilken som var min första match, och hur jag upplevde den. Jag minns kepsens färgprakt. Hur många färger av regnbågens färger som fanns med minns jag däremot inte.

Senare under 1989 skulle "undret i Karlstad" bli ett betydligt mer detaljrikt minne från köket i Akalla med radion på högsta volym från minut 87, men det är en annan historia. Och även om Hammarby-minnen lätt tar sig in på topp 10-händelser i livet (på både pluslistan och minuslistan), så finns det ännu viktigare saker än att Niclas Jönsson gjorde det där målet på Tingvalla i säsongens sista sekunder.

Kanske var den här målvakten Mats-Ola "Masse" Borglund, kanske inte - jag får i skrivande stund inte klarhet kring vilka två säsonger som han representerade IFK Holmsund och även det kvittar. Många tänker nu. Jag tänker på Showan, och på målvakten. Många av mina vänner har träffat Showan. Jag har kanske garvat åt hans kompis. Kämpa!

Fakta är hämtade från hifhistoria.se och bilden där han föreläser med Showan är tagen av Kajsa Persson, via en av flera intervjuer.