DJ Salla? Dia Psalma?

Ringde upp Karin från perrongen i (på?) Hägerstensåsen (åsen? såsen?) och lämnat första vändan saker hos en annan hyvens Mattias, jag flyttar in imorgon och detta blir förhoppningsvis den på riktigt sista anhalten innan jag kan flytta in i min egna lägenhet. Men flyttcirkusen, som nästan blivit mitt varumärke sedan jag återvände till Stockholm, ska jag inte gnöla över nu. Istället ska jag bjuppa på den bästa felhörningen jag varit med om på väldigt länge. Det kan till och med vara min bästa någonsin. Eller, min och min.

Jag: Minns du att DJ Salla bor här?
Karin: Dia Psalma?
Jag: Nej, DJ Salla.

(*ser efter två sekunder för min inre syn Dia Psalma som bor i ett kollektiv i Hägersten år 2011 vilket trots allt vore ett par snäpp roligare än att spotta DJ Salla med vovve i parken; kreverar i flera minuter och blir därför utstirrad på perrongen det första jag gör*)

Hör rätt hör fel, är det du eller jag som avgör det len? [shi-woow]

Ni ska dö

Alltså ja, jag vet att det är o-pk att hata på Myrorna och att det är jättebra att det rullar in pengar till deras verksamhet och att jag är glad över att ha fyndat Beautiful South strax efter att fotona togs och yadayada men det skiter jag i nu (du vet ju ändå att jag ändå antagligen är mest pk i din bekantskapskrets) för jag kan inte låta bli att undra vem som ska pumpa in likvida flis till behövande och gå hem med de här skivorna. Någon slags sämre variant av Mr Music, utan omslag, för 40 kr. Eller varför inte lite random hembrända b-sidor med Kent med billigt utskrivet omslag för 20 kr? Antar att de missat att märka varorna med "Retro" respektive "Personligare" (det där sista var bara halvt på skämt). Iofs, när jag tänker efter är nog snarare Hipstersöder jag hatar på. En vacker dag ska jag spänna fast er i bältessängar och gå Bobski på era tajta små reklamarrövar och sedan slita er i stycken. Ni har förstört allt och ska följaktligen dö.

Mattias testar: rockklubb

Av "anledningar vi inte behöver gå in på här", hamnade jag igår kväll på Medusa. Jag hade inte varit där sedan typ år 2000, när en madchesterklubb huserade i lokalen. Andy Rourke spelade skivor en gång, vill jag minnas. Jag och L var 19-årigt uppspelta och sjöng Andy on the streets of Stockholm på vägen dit, och jag fick min The headmaster rutial-sjua signerad (minns att jag valde ut den för att det var så mycket basriff). Nu hade det dock förändrats en smula.
Många av gästerna snackade främmande dialekter och peppen var ganska ofantlig. Blandningen av musik som herr DJ bjöd på var så fascinerande att jag var tvungen att göra anteckningar under kvällens lopp. Den enda tumregeln tycktes vara: rock. Allt som är rock är bra. Det jag tyckte lät som ett rockigt urval av låtarna på en blandskiva som snurrar på den lokala pizzerian/puben i Mariestad, var här tvärtom något exklusivt ("den här musiken spelas ju ingen annanstans!").
Om valet står mellan en riktigt medioker popklubb och detta någon lördag framöver är det inte helt givet var jag går nästa gång. Precis som framgår i det här eminenta reportaget från en hårdrocksbåt, så är folk påfallande trevliga och öppna. Men nä, vid närmare eftertanke tar nog tillbaka det där, den här mixen av musik är kanske inte rolig annat som en engångsgrej (och herrtoaletten är det värsta jag upplevt hittills i år, alla kategorier):

Spin Doctors, Pantera, Kiss, Gun, Red Hot Chili Peppers, Europe, Bon Jovi, Rage Against The Machine, Clawfinger, Rammstein, Marilyn Manson, Ebba Grön, Green Day, Midnight Oil, Lambretta, Nirvana, Just D, Chemical Brothers, Tenacious D

Detta spisades alltså under ungefär en timme, och jag tänkte att det kanske var värt att testa. Dock föll inte min halv tre-önskning i god jord:

Fortsätter vägra Ikea och Myrornas retro/personligare

Tack vare min granne, IOGT-NTO:s loppis Möjligheternas Hus (fantastisk sajt, klicka gärna), har jag nu följande hemma:

En till filt, decilitermått, tre lampor, tesil, kapsylöppnare, fin teburk, badruksskrapa (draperi får vänta), diskställ, två diskhanddukar (varav en gammal med motiv från Kiel; kommer kännas exklusivt och vintage att torka disk framöver!), osthyvel, potatisskalare, vitlökspress, närmast antik kroppstermometer i praktiskt etui, teskedar, köksknivar, rivjärn, snacksskål, tillbringare samt ett provisoriskt köksbord och flygpostkuvert från Tempo samt ytterligare lite litteratur (bl.a. en Europavägatlas, älskar't), musik (I know you laughed when I left av Erik Halldén - undrar vem som nyktrat till) och film (bl.a. Television, videosamling med Pet Shop Boys).



Man borde kanske slagit till på en vanlig termometer också. Den perfekta kukförlängaren.

Det börjar nästan kännas okej om någon skulle vilja hälsa på (Karin var förvisso här redan i måndags men hon har å andra sidan sett allt). Det finns kall och billig folköl på Ica runt hörnet också. Soffan går att sova i om man är kort, min säng är dock 157 bred och därmed kompatibel även för platoniskt slaggande.



Som man redan noterat om man stalkar mig troget på fejan var jag i måndags på Återvinningen vid Skanstullsbron (otroligt undangömt ställe), och köpte dessa köksattiraljer för tvåhundra pix.

Veckans världens bästa låt

Lägre mental förmåga

Nu har jag packat upp tillräckligt för att kunna lägga mig och inte vakna till misär. Måste dock först leverera ett par citat hämtade ur bruksanvisningen för min nya självuppblåsbara säng:

* Stå inte och hoppa på sängen och använd den inte som trampolin.
* Använd den inte på eller nära vatten. Detta är inte en flotte.
* Den här apparaten är inte avsedd att användas av personer (inklusive barn) med lägre fysisk, sensorisk eller mental förmåga, såvida de inte hålls under uppsikt eller instrueras om apparatens användning av en person som ansvarar för deras säkerhet.
* Obs! Ritningarna är endast i illustrationssyfte. Det kan hända att den aktuella produkten inte ser ut exakt som på bilden. Ej skalenlig.

Mänskligheten

Okej, nästa gång ni hör eller ser mig yttra något cyniskt, slå mig på käften. Ligger just nu på min Löddeköpinge-säng, och känner att föregående inlägg behöver följas upp lite. Det var ju det där med kassen från Jysk som höll på att gå sönder... Jag trodde när jag packade i Nyköping att detta skulle bli plättlätt jämfört med tidigare vedermödor när det gäller att forsla saker. Icke. (Vet inte om jag outar mig själv som lodig med det här inlägget, men jag tycker ändå inte det; snarare var det en kedja av oturliga omständigheter.)

När jag klev av bussen lossnade ena handtaget. När jag efter stor möda hasat den till gröna linjen-perrongen tillsammans med mina tre andra persedlar för att ta mig till Slussen där jag skulle möta Stefan och få nycklarna, kom en man springandes efter mig med en Abhinanda-EP i näven. Jag kopplar inte överhuvudtaget utan tycker mest situationen känns väldigt märklig. Tror inte att jag ville koppla. Skivan som jag fyndat (nåja) på Skivesset vid Nobeltorget hade ramlat ur botten av påsen, där det rivits upp ett betydande hål - med ena handtaget trasigt gick det inte att ta sig från Cityterminalen på något annat sätt än att släpa på golvet. Nåväl, jag får ombord sakerna på nästa t-bana, och beger mig mot Slussen samtidigt som jag kollar på perrongen efter fler skivor eller andra grejer när tåget lämnar T-Centralen; som tur är såg jag inget mer.

Nu kunde man ju tro att det värsta var över. Jag skulle packa över grejerna från den erbarmliga Jysk-påsen till den ordentliga jag bett Stefan ta med. När tåget står på Gamla Stans station får jag emellertid ett sms där han beklagar att han glömt ta med ikeapåsen. Jag får hjälp av hans sällskap att komma ombord på nästa tåg mot Skarpnäck, och säger att det nog löser sig på något sätt, även om jag inte vet hur övertygande det lät. Och på stationen finns ingen hiss, jag behöver ju helst få upp sakerna till gatunivå om jag ska kunna ta en taxi till lägenheten. Återstår bara en chans: att laga påsens botten med SSAB-tejp, så rejält att den skulle gå att släpa likadant som innan men klara sig dit taxin kan köra. När tåget stannat och dörrarna öppnats förkunnade föraren att det var avstigning för samtliga passagerare. Det innebär normalt: gå av i normal takt, om du inte vill hamna i en depå över natten. Nu innebar det: nära till paniken. Jag kunde inte ta sakerna pö om pö sent en lördagskväll - i så fall skulle jag behöva lämna min nya dator obevakad i tio sekunder och det var jag föga sugen på. Naturligtvis blev jag inlåst men fick gå av med föraren genom hans hytt.

Det gick hyfsat, eller åtminstone över förväntan. Efter första rulltrappan träffade jag på trygghetsvärdar, killar i 20-årsåldern, och eftersom jag sällan åker taxi frågade jag om de hade något nummer. De erbjöd sig att hjälpa mig upp till gatan, och det bangade jag inte direkt på. Därefter tackade jag så mycket och sa att jag kanske kunde fråga på grillen om jag kunde sätta påsen där så länge och gå hem efter en ikeapåse. Då undrade de var jag skulle, fick höra mer om situationen, och sa: vad fan, det är ju inte så långt, ta du resten av grejerna så bär vi påsen. Det är alltså åtminstone tre-fyra minuter, men mer om man bär saker. Väl framme frågade jag om de föredrog öl eller vin och tänkte att jag ju kunde ge dem en kasse dricka som tack och för bruk vid valfritt tillfälle efter arbetspasset, men de skrattade och avböjde så det blev istället varsin kram. Behöver jag nämna att jag känner mig välkommen i Skarpnäck?



Resten av sakerna; kuddar och sprit och annat.



Lagningen i början av t-banefärden.



Lagningen i slutet av t-banefärden.



Framme.



Sängen verkar funka som den ska.

Framtiden och nuläget

Sitter på en buss mellan Nyköping och Stockholm när jag skriver detta. Och nu kommer det låta som att jag koketterar med min egen cluelesshet när det gäller teknik för att verka gullig eller liknande, men det är faktiskt en lätt surrealistisk känsla. Samma var det när jag på vägen ner till Malmö kunde sitta på Max och surfa. Blev lite besviken på wifi-samhället när Burger King i Köpenhamn inte hade trådlöst nätverk igår så att jag tvangs köpa en kaffe på donken istället för att kolla upp danska adresser och svenska reseförbindelser, men nu känns det åter som om jag är med i någon slags filmatiserad framtidsvision.

Buss? Ja, det gick ett enda tåg från Nypan till Sthlm ikväll. Direkt, alltså. Veolia. Och det gick alldeles för sent; jag ska möta Stefan strax och få nycklarna till lägenheten där jag ska bo i mellan en och tjugofem dagar. Bilade alltså från Malmö med Jocke nyss, och då åker man förstås förbi Norrköping. SJ föreslog att jag skulle ta ett intercitytåg tillbaka till Norrköping och där byta (!) till X2000 och blåsa förbi Nypan på vägen upp. Detta skulle ta tre timmar. För en tågresa på tio mil. Ångrar härmed varje gång jag förmätet kallat intercity för mjölktåg. Är snart halvvägs i serieromanen Blankets som jag fick låna av Jocke, den är otrolig, men jag pausar för att ha lite kvar när jag kommer... hem. (Hade inte en tanke på att göra något annat än att spela Football Manager på datorn nu - undrar hur lång tid det kommer ta innan jag vänjer mig vid sånt här, säkert flera år.) Tänkte öppna en av flaskorna med alkohol som jag införskaffat i Danmark och känna lugnet.

Dock känner jag inte riktigt lugnet än när det gäller den uppblåsbara säng som jag köpte på Jysk i Löddeköpinge. Den ska blåsa upp sig själv på fyra minuter genom någon slags eldriven mojäng, och om jag misslyckas med detta får jag kura ihop mig på den kvarlämnade soffan eller dra in till Debban och följa med någon hem eller något sådant sunk. Ett annat orosmoment är att Jysk inte är lika skillade på att göra stora plastkassar som exempelvis Ikea; ena handtaget höll på att lossna nu när jag fick skjuts till busstationen. Så fasligt har jag inte överpackat den. Nåja, Stefan skulle som tur är ta med en blågul kasse istället när vi möts upp, tills dess har jag SSAB-tejpen Jocke gav mig att laga med.

Hur jag haft det under min vecka som hemlös? Ptja, not too shabby. Västerås - Gullmarsplan - (Skarpnäck) - Västerås - (Flen) - Nyköping - (Norrköping) - Malmö - (Köpenhamn) - Malmö - (Löddeköpinge) - Skarpnäck. Alla har de behandlat mig åtminstone väl, vissa mer än så. Men det ska bli skönt att slippa flänga runt ett tag nu. När jag flyttar från Skarpnäck till min egna lägenhet blir det femte gången på fjorton månader som jag byter hem, det är faktiskt inte helt okej. Därmed känns det sannerligen inte mer än rätt att jag får lite lugn och ro för överskådlig tid.