Lugn i stormen, jag ska inte börja relationsblogga, men lite kontext behövs nog här. Jag tycker det är jobbigt att gå vidare när man inte fått ett ordentligt avslut på saker som varit. När jag helt oförberett fick se Morrissey ihop med henne på Hultsfred 2004 eftersom hennes pappa skjutsat och jag åkt från Göteborg med halva mitt korplag, fick vi båda visserligen ett väldigt fint avslut på många sätt. Ingen av oss var arg eller ledsen längre, och vi kände oss nog båda väldigt lättade när vi sagt hej då. Efter det har vi setts ett par gånger ute, vilket bara varit trevligt. Men nu när jag, för första gången sedan de där åren kring millennieskiftet, vistas i Västerås i ett par månader visste jag att det skulle mycket till för att allt inte skulle komma tillbaka. Visst, jag har fikat på Kalles där hon jobbade ganska många gånger, och det har inte känts speciellt mycket av något alls. Men nu när det bara är ett par dagar kvar och jag ändå åkt in till stan för att köpa lite ölprovar-öl, kändes det som att jag var tvungen att ta bussen bort till Sjöhagen. Det är ändå 91:an (bussarna i Västerås förvandlas till nattbussar tidigt på eftermiddagarna) man tar dit, och jag kunde åka hela vägen tillbaka till Gideonsberg.
Jag klev av bussen och tittade ut över parkeringen på andra sidan vägen, på snöhögen som stod där jag en gång satt och läste Bruno K. Öijer (man var ju panda) på småtimmarna en natt för tio år sedan, tills en bil stannade just bredvid. En välbyggd man i 35-årsåldern körde, och bredvid sig hade han en blond kvinna, kanske tio år yngre. Mannen klev ur, granskade mig en stund, och förklarade sedan att det skulle gå "jävligt illa" för mig om jag vågade visa mig i Västerås igen. Jag blev så skakig att jag inte minns vad han sa mer, men gick in mot centrum i förhoppningen att det skulle finnas en tidig förbindelse hem till Stockholm. Han skulle knappast känna igen mig idag, men jag skulle känna igen honom.
Ica Sjöhagen, som jag mest minns som någonstans där man handlade cigaretter eller cola till vodkan, var sig tämligen likt. Det hette numer Supermarket, var lite större, och hade fått en förbutik. Bakom ligger det lilla radhusområdet där gatorna heter precis som förr - händiga saker: i tur och ordning Verkmästargatan, Förmansgatan, Avsynargatan, Provargatan och Konstruktörsgatan. Jag gick in på en av dem, den där allt hände som formade mig enormt mycket, på såväl gott som ont. Följde den till slutet, och gick tillbaka.
Det blev en vända in i affären, för att handla en créme bonjour, alltid lika oumbärligt när man strax ska flytta och mycket är nedpackat. Jag kände naturligtvis inte igen mig; det hade lika gärna kunnat vara Ica Supermarket i Jokkmokk. Sedan var det inte mycket annat att göra än att sätta sig på bussen hem till andra sidan stan, till det som i ytterligare några dagar är hemma. Kärlek är ju aldrig speciellt okomplicerat, men när man är 18-19-20 och det för första gången händer något, och detta något efterföljs av saker som jag inte kommer att berätta om här eller någon annanstans (jag har aldrig tidigare skrivit om detta överhuvudtaget, och det var betydligt tyngre än att gå upp och ned för en gata, så jag slutar nu) men som ingen ska behöva uppleva... ja. Som feel good-slutkläm vill jag nämna att vi mår bättre idag, båda två.
can you please let me remember it wrong? cause the truth is too strong it's something I never told anyone but the one I couldn't hold
Nu är det sannerligen dags för den där ölprovningen.
Fick förstås en provprenumeration på Vestmanlands Läns Tidning när jag flyttade hit. Det var ju snällt, men jag kunde inte låta bli att skratta högt för mig själv första gången jag såg lördagsbilagan. Den heter... VLT latte. Alla är inte helt imponerade. Jag vet inte vad som är värst; städer som likt Enköping resignerat fullständigt och marknadsför sig som Sveriges Närmaste Stad (Malmö är ett mer välbekant exempel), namn på lördagsbilagor som detta, eller hejdlöst framhävande av varje tänkbar schablon. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker om videon nedan. Jättebra låt, och snyggt är det, men...
För några år sedan hittade jag en 22-åring från Lycksele på helgon.se som uppgav sig lyssna på följande:
Håkan Hellström,Broder Daniel,Thåström, Snook, The Bear quartet, Van Morrison, Ebba Grön. Thåström., Gyllene Tider, Nightwish, Dia Pslama och Hel
Jag blev mer uppmärksam på kidsens namedroppande efter att jag av en slump hittat den listan, och beslöt att ta ett litet snack med Malin, som utöver vackra, långhåriga män även gillar band som Pink Floyd, Children of bodom, Soil, Atomic swing och Frank Zappa.
***
Hej! Vilken är din favoritlåt med Atomic Swing? Och vad anser du om deras comebackskiva efter nio års tystnad, The broken habanas från 2006? - Bossanova swap meet. På skivan du nämner finns en annan favorit, Dream on.
Ja, det var nog min favorit av singlarna när det begav sig. Men står sig senaste skivan bra annars alltså? - Jag har inte lyssnat så mycket på den. Har bara hört Venus addiction utöver Dream on och den har inte gjort något större intryck.
Okej! Tack för tipset om Dream on i alla fall, den ska jag kolla upp. - Gör det! Den är helt underbar.
För tillfället håller jag på att ta mig igenom den inte helt obekanta Sjöwall/Wahlöö-sviten Roman om ett brott, och man behöver egentligen inte att Maj Sjöwall säger det rakt ut för att det ska stå klart vilket brott det handlar om: Socialdemokraternas svek mot arbetarklassen. Men det jag vill uppmärksamma nu är de vackra ordval som görs. Jag skrev ned ett gäng ord medan jag läste en av böckerna.
Har alltid haft lite svårt för rena direktöversättningar från engelskan, och dessutom trott att det är ett hyfsat nytt fenomen, men tji fick jag - och det finns även en del rätt graciösa sådana:
Det började sisådär. Missade tåget till Stockholm i fredags och hade ont i magen men tog mig samman och kopplade på charmen, fick därmed åka med nästa på samma biljett ("säg att du pratat med Lena"). Skönt, men snopet att missa fikan med Emmy. Istället blev det en kort pratstund och två snabba kramar; jag hade sex minuter på mig från det att mitt tåg kom fram och tills hennes tåg gick:
Sedan blev det bandy med Bajenhärvan. Haparanda/Tornio är något så märkligt som en klubb från både Sverige och Finland, deras supportrar hade finska flaggor och spelarna dräktreklam för nordfinska morgontidningen Pohjolan Sanomat. Man ledde också med 0-3 efter väldigt oengagerat uppträdande från Bajenförsvaret, men när kvitteringen satt före halvtid kändes det klart. I pausen tog vi en öl, och polisen en korv:
Johan hade med sig morfars bandyportfölj och bjöd på konjakglögg, det var gott och trevligt:
Sedan gick vi till Stage (gamla Sjöhästen; det kändes märkligt att sitta och äta nachos där otaliga trummisar svettats på King Kong), de andra satt på Facebook, det var i gengäld lite otrevligt:
Efter att ha varit på Strand och suttit vid ett stort bord mest för att sitta vid ett stort bord, gick vi hem. Jag till Gullmarsplan, där Elin lät mig kvarta med min katt Alma som bor där ett tag. Sån här utsikt har man vid ett blo på hennes balkong:
Sov lite för länge och fick bråttom att hämta basstärkaren hos Magnus samt ta hissen de 16 våningarna ned och klafsa iväg till Landet. Snart hade soundcheck och mat avklarats. Den vanliga dödtiden inleddes. Istället för att som oss andra mest vänta tålmodigt på öppningsdags hemföll somliga till att skapa konst:
Andra, som Magnus, satt mest och degade:
Klockan blev åtta och de första av 102 gäster anlände. Efter en stund spelade Magnus, det blev förutom bl.a. ett knippe andra låtar om Sundsvall en cover på Sorrow med BD vilken gick hem, i synnerhet hos de två pandatjejer som sprang fram från sitt öldrickande längst bak till första raden och tjoade (man hör dem mycket väl på klippet), för att sedan kila tillbaka till sitt bord igen direkt när låten var slut. Jag fattade aldrig riktigt vad som hände, det gjorde nog ingen annan heller. Trodde inte ens det fanns regelrätta indiepandor längre. Sedan spelade Famnen, och mest på grund av min välkända tidsoptimism blev det bråttom bråttom när det var mina finska gästers tur. Först såg det ut som att de skulle hinna spela tre låtar, men det löste sig. Under deras spelning hittade jag efter fyra år plötsligt en inställning på kameran som gör att foton utan blixt blir helt okej:
Efter en vända hos Emelie gick jag och Vargen till honom för fyllemat, chips, öl, neofolk och däckning. Dagen efter mådde vi ungefär som vi förtjänade, och jag fick tummen upp när jag beslöt att bege mig mot Bredäng för att se Bajen lira hockey; Vargen ville lägga sig en stund till efter att ånyo ha utfodrat mig:
Det är något lite fint med hårda snubbar som lirar bordshockeyturnering i huvudmatchens pauser:
Hämtade mina saker och lämnade Alma på hennes nyfunna favoritplats:
På hemvägen var jag på perrongen redan tre minuter före avgång:
Väl hemma läste jag Svinet av Åsa Grennwall. Väldigt obehaglig och väldigt bra. Sedan somnade jag och drömde som vanligt något konstigt utan att minnas speciellt mycket när jag vaknat.
Folks mobilnummer står med i telefonkatalogen nuförtiden, insåg jag precis (skulle tro att det beror på att jag hela tiden upplevt mobiltelefonnummer som en högteknologi-relaterad grej, en som man är tvungen att använda sånt där internet för att slå upp).
Fick precis en till: Also we recommend buying advance tickets for Allo Darlin' which is just under a month away and has already sold over 50 tickets! Kommer nog aldrig riktigt fatta hur liten den brittiska indiescenen är trots att jag har en del med den att göra. Men den första mindfucken var nog trots allt dagens.
Lite av en efterhandskonstruktion för att behålla symmetrin med ett inlägg per dag, men vi kan säga att det här är en tredje: att det är nästan fem år sedan våren när jag ordnade spelningar med Hemliga Klubben i Almedals repa under Kortedala torg. Erik de Vahls spelning minns jag som en av de finaste, och han avslutade med en cover på Red sleeping beauty, med samma band som namnet på den här bloggen travesterar en låttitel av. Nu har den spelats in och finns sedan en timme tillbaka att lyssna på samt tanka. Det bör man göra. Tre av de finaste fotona från den kvällen:
Idag har jag inget särskilt att skriva om så det blir lite småplock; jag har ju lyckats skriva här varje dag i en vecka och det vore förargligt att bryta den sviten.
Ansiktsbehåring. Vad ska det egentligen vara bra för om det ändå inte är mycket bevänt med ens skäggväxt, när det varken blir någon vidare vinterpäls eller har någon estetisk poäng? En jämnårig bekant undrade häromdagen om det helt enkelt var dags att sluta hoppas nu när han var 30. Själv har jag aldrig riktigt hoppats eller grämt mig, utom i mina mer fåfänga stunder då det känts lite som att min manlighet naggades i kanten av det uteblivna håret. Men mest har jag irriterats över att behöva raka bort detta - som mest jag lagom småbittert mest tycker påminner om könshår - från ansiktet jämt och ständigt för att inte se ovårdad och jävlig ut. Ibland har jag till och med funderat på permanent hårborttagning. Undrar vad det skulle kosta egentligen.
Sista minuten. Varför väntar jag alltid tills det nästan är för sent att gå till bussen, ringa viktiga samtal eller som idag, hämta ut ett paket? Är det för att jag tycker det är så tråkigt att vänta? Är det något slags behov av att leva on the edge och verka upptagen när jag inte är det?
Fransk tjej, fin cover
Rough Bunnies. Om du händelsevis inte hänger på fejan, där jag och Jocke nu planerar Malmöresa för fullt, men vill hänga med i hans bil för att se världens kanske bästa band - säg till. Bilen går från Nyköping och datumet är 2/2.
Rökning. När jag bodde med Johan i Bergsjön och vi ordnade spelningar i lägenheten rökte jag lätt ett paket om dagen, ibland mer. Inomhus; eftersom 100 indiekids rökte hos oss en gång i månaden fann vi det tämligen onödigt att själva ta oss i kragen. Efter ett par år skaffade vi Alma och skärpte oss. Nu, några år senare, är jag nere på ett paket i veckan. Åtminstone de senaste fem veckorna, och med undantag för 24-31/12 då jag var karatefull tre gånger och det dessutom fanns en julafton att sitta ensam. Mina viktiga cigaretter är annars: till morgonkaffet, efter maten, efter ligget. Nu börjar de andra onödiga cigaretterna kännas just väldigt onödiga, vilket är soft. Det här är ju säkert helt otroligt tråkigt att läsa om men jag vill mest skriva det publikt för min egen skull så jag håller stilen även framöver.
Gurka. Är det något man förväntar sig att kunna lita på och ta för givet i den här stan så är det förstås att man ska kunna gå till sin lokala mataffär och köpa en lokalt producerad gurka att skiva på sina rågbröd med gouda-mackor. Döm om min förvåning och besvikelse när jag för en halvtimme sedan upptäckte att Ica endast saluför spanska gurkor. Spanska jävla gurkor i Västerås? Otroligt. Jag blev så perplex att jag glömde att jag var sugen på gurka när jag klev in i affären och fick inte med mig någon Franco-gurka hem.
För gamla datorspel. Är du ett troget Mattias Jansson-fan på fejan minns du hur jag för några veckor sedan fick en åthutning av konduktören på tåget till Stockholm; "du kan inte åka på sms-biljett när du har en så gammal mobil". Skärmen var för liten. Jag som trodde saker skulle bli mindre och inte större nuförtiden, men icke. Igår kom nästa besvikelse. Vid mitt Myrornas-besök lyckades jag rota fram Championship Manager 2 och Championship Manager 3 (från 1996 respektive 1998). Glad och förväntansfull inför en härlig nostalgitripp stoppade jag i skivorna i datorn, bara för att mötas av beskedet att datamaskinen är för nymodig. Vad är dealen med det här? Funderar på att, när jag inte är lika trångbodd, i ren trots köpa en gammal dator för att kunna lira sånt här.
Bloggkommentarer. Jag länkar oftast på fejan när jag skrivit något här och skulle bli mycket förnöjd om man kunde synka det hela så kommentarer på länken där blev till kommentarer på inlägget här. Man vill ju ha kommentarer liksom. Annars är ju youtubekommentarer alltid lika härligt och egentligen viktigare/roligare.
DJ-förfrågningar. Jag fattar aldrig varför det alltid blir så förläget när jag ska fråga om att få spela skivor någonstans, i synnerhet när det handlar om någon jag känner. Om jag förväntar mig att folk jag känner ska kunna fråga mig om att få DJ-a när jag fixar något, utan att det för den sakens skull ska behöva bli konstig/dålig stämning ifall jag inte tycker att det passar in, måste jag väl kunna bete mig som en vuxen människa (och dessutom någon som arrangerat grejer i ett decennium) jag med? Herregud vad larvig man är ibland. På tal om sånt, här är sent omsider spellistan från Temple of Love i Västerås på juldagen med youtubelänkar (och okej, här inser till och med jag att det nog vore smidigare med länkar till spottan, men videor är också trevligt... och, det är vad som spelades i baren alltså, vid dansgolvet var det för stökigt för att anteckna... och, nu kan ju någon annan räkna män om andan faller på):
Han reste sig upp så hastigt att stolen ramlade omkull och sa att han var glad att han inte hade Dagens Nyheter - han saknade lust att läsa sin egen dödsannons varje morgon på ledarplats.
Jag drog mig lite för att skriva det här inlägget, precis som jag drar mig för att inte länka till youtubeklipp med för många visningar, man vill ju inte gärna skylta med att man är lite efter sådär. Om man inte är cutting edge i verkligheten kan man åtminstone försöka att på nätet göra sken av att vara en cool snubbe. Etc, etc.
I alla fall, i eftermiddags gick jag in till stan, över Skallbergsmotet, genom Kristiansborgsallén. Det blev ingen fika på Kalles idag, men jag gick till spelbutiken (som inte tar kort, "men snuset är nio kronor billigare hos mig än hos konkurrenterna serrö"), Myrornas, Skivbörsen, bolaget, Konsum (ja, det heter Konsum, kids) och sedan till biblioteket. Det blir annars rätt många besök i den märkliga biblan, delad i två lika stora lokaler, där jag avslutar i fackbiblioteket eftersom det är närmast att gå hem igen den vägen. Idag köpte jag en tygpåse, sannolikt min enda souvenir från stan. Med tanke på vad som nu påbörjats i Nacka är bibliotek något jag kommer minnas från min uppväxt - jag har sedan något år tillbaka slutat säga att jag ska berätta om saker för barnbarnen - som en utopisk och vacker institution, och den vill jag hålla under armarna så gott jag kan.
Men boken jag sträckläste inatt, Mig äger ingen, hade jag inte lånat på biblioteket utan av en vän, detta var länge sedan. Jag anade knappast att jag flera år senare skulle vara bosatt i Västerås en tid, men det hade ändå inte blivit av att jag öppnat den förrän nu, efter att hundratusentals svenskar redan gjort det. Den här gången är jag tacksam för att jag var lite efter sådär. Visst är det en väldigt fin bok alldeles oavsett, men det blev en speciell känsla när man befinner sig här. Det känns på något sätt väldigt fint att man exempelvis hunnit med att vakna upp bakfullare än Jesus farsa på Viksäng (stadsdelen där Åsa Linderborg växte upp med sin far). Det finns inte så mycket att tillägga egentligen eftersom du som läser detta sannolikt har koll sedan länge - men det ger mig den här gången bara en för mig sällsynt tro på Sverige när en bok jag ger fem gurkor av fem möjliga kan bli mainstream. Lite som My war fast en bok.
Det går undan nu. Förra helgen använde jag en dvd-spelare, det hade jag aldrig gjort förr. Igår laddade jag ned film för första gången. Och nu alldeles nyss tankade jag för första gången mobilen via internet. Jag har fortfarande inte Spotify och lyssnar till och med på såna däringa skivor rätt ofta, jag har med mig en busstidtabell när jag är ute (jo, man behöver det i den här stan), men fortsätter det så här kommer jag kanske vara i fas med de andra pensionärerna vid årets slut. Tanken svindlar.
