tisdag 22 april 2008

Det skulle heta Fox

Okej, när jag ändå håller på och outar mina svårigheter här i livet - här kommer en till.
Något som jag verkligen inte klarar av är när det dyker upp lyteskomik i sammanhang där det inte passar sig (och framförallt passar sig det ju inte att uppfatta de här grejerna som jag gör). Här är dagens trauma.

Har som vanligt, i skrivande stund, P1 på i köket.
Kropp & Själ handlar idag om missfall. Eftersom det tillhör de saker som det knappast skadar att ha kunskap om, lyssnar jag rätt uppmärksamt medan jag försöker föra Marseille till ligaguld.
Ett par som varit med om två missfall intervjuas. Starkt att orka prata om det, känner man ju.
Men efter en stund, när de berättar om att de ju hade en bild av det här barnet, att de hade ett namn på det... klarar jag inte av det längre:

- Vad skulle barnet heta?
- Fox... Vi är ju båda rätt stora Arkiv X-fans (varmt men ledset fniss).

Det är ju precis så här Mats Jonsson måste ha känt när han var på det där homepartyt han berättar om i spoken word-novellen "Kaniner". Det var ett par som väldigt, väldigt gärna ville ha barn som bjöd hem folk för att på ett frigjort sätt ta sig an det hela. De kallar varandra för "Lovebunny". Utdrag:

Plötsligt hörde Lotta skrik och gråt. En av ingenjörerna hade dumfnittrande kommenterat stavfelet på Herr Kärlekskanins slips, och Fru Kanin kom in i köket för att hämta en korkskruv precis lagom för att höra det, och för att se sin man titta på Lovebuny-slipsen, skratta till lite och säga "Ja, men hon blir ju så glad när jag har den på mig" och "Hon vill ju så gärna ha barn."

Jag hoppas verkligen att det modiga och sympatiska paret från Kropp & Själ inte googlar efter reaktioner på programmet och hittar det här inlägget; skrik och gråt är ju bland det sista man vill vara ansvarig för att orsaka andra. Men jag måste få det här ur systemet på något sätt.

Som om det inte vore nog med det här kommer, som ett brev på posten, inslaget där gynekologen svarar på lyssnarnas frågor om hur man ska hantera en sådan här upplevelse, och hur man kan göra för att minimera riskerna. Det är ju bra. Det är bara det att den här kvinnan har exakt samma dialekt och exakt samma talfel som Pontiak. Det brister för mig och jag känner hur jag håller på och kreverar av... den här känslan som jag inte riktigt kan sätta fingret på, eller veta vad jag ska kalla. Jag skäms över att jag emellanåt inte kan låta bli att fnissa, samtidigt som jag hoppas att det är något allmänmänskligt att reagera så här. Jag hoppas verkligen det är så. För nu kommer gynekologen igen, och jag klättrar på väggarna.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Psykologen säger att det är helt normalt att reagera med humor när saker blir för tunga. Det är till och med hälsosamt, så länge man kan vara allvarlig också. Skönt va?

Mattias sa...

Det där är ju det givna svaret/den vanliga förklaringen. Men det handlade nog inte så mycket om att ämnet var så tungt i sig, utan mer om att det ju inte riktigt funkar med såna här detaljer när ämnet är ett sådant (för mig funkar det inte i alla fall). Samtidigt går det ju inte gärna att backa ur när man väl börjat intervjua paret eller ringt upp gynekologen.

 
Site Meter