Här kommer en liten summering av en vanlig tankegång jag har. Kolumner som denna är ett bra exempel och gör mig säker på min tes att alla former av liberalism och/eller höger mer eller mindre är haverism; som gör att jag nuförtiden sällan eller aldrig orkar försöka tala sans och vett med människor som jag inte vet är någotsånär vid sina sinnens fulla bruk. Ständigt detta "men det här då?", "men det här då?", "men det här då?". Allt blir fallstudier, varje tillstymmelse till samhällelig struktur är ett sossehegemonihjärnspöke som saknar förankring i verkligheten, tänka i flera led kan man inte göra för då sätter man ju saker i samband med varandra och har mage att försöka dra slutsatser av mönster och tendenser och du vill väl inte ha det som i Sovjet? Som tur är får jag nog se mig som ganska förskonad från såfårmanvälintesägaidethärlandetlängre-hjon i min bekantskapskrets, men emellanåt dyker det ju upp personer som i övrigt är sympatiska och tänkande och kännande individer men som för sitt liv inte kan låta bli att säga "men det här då?". Jag trodde i min enfald att det var något man växte ifrån; själv drog jag exempelvis för sisådär ett drygt decennium sedan alltid upp åldersgränser på krogen och allmänhetens uppfattning samt syn på manliga respektive kvinnliga strippor och tjejtaxi och värnplikten och kvinnor som slår män och fan vet allt så fort någon försökte banka minsta feministiskt vett i mig. Men icke. Jag blir livrädd varje gång till synes intelligenta individer (ofta, men inte alltid, handlar det förstås om vita men sympatiska kränkta män likt den 19-åring jag en gång var) verkligen är helt oförmögna att se saker för vad de är - vid 30 (och 40!, och 50!, och 60!) års ålder. Inget är någons ansvar, heller. Alla vet bäst själva. Allt blir toppen. Detta är utgångspunkten för de flestas tänk idag; det är vad folk i allmänhet vill ha, och det är vad som är obehagligt på riktigt.
Okej, helgens studie får bli en titt på de positiva av de snart 400 kommentarerna på Rix FM:s hemsida och dess ursäkt för helgens reklamkampanj (bild).Mitt bland alla vittnesmål om äldre och dementa släktingar, grannar och vänner (eller helt enkelt människor som kanske är en smula godtrogna, ungefär som jag då, som gick på den där Flashbackanvändar-initierade kuppen som gjorde om en stöd-Facebookgrupp för jordbävningsofffren i Haiti till något helt annat), som farit illa och gråtit och inte kunnat sova för att de trott de skulle bli vräkta, finns naturligtvis de här:
Fantastisk reklam. Detta är humor. Och att folk blir irriterade gör bara saken ännu bättre, tycker AA.
Om du nu mår illa av Rix...hur kommer det sig då att du lyssnar på MorronZoo? Lyssna på P1 istället. Det är allmänbildande. Då kanske du inte går på reklam-skämtet nästa gång, menar GatoRojo. Signaturen fortsätter: Varför måste hela lördagen och festen pajja för en sak som går att lösas på max 3 minuter. Klarar man inte det, då menar jag att man har det rätt lyxigt i vardagen. Och jag tar det en gång till: Du är lättlurad och dum i huvet. Och verkar spendera hela natten i upprymt tillstånd: Det verkar som att reklamen olyckligtvis skickats ut till Sveriges dummaste personer...Nästan som ett experiment. Och vi övriga svenskar vann, för vi kan läsa om alla roliga slagsmål och tårar som utskicket lätt till. Nästan som att titta på Cops i trailer trash träsket. Jag läste lappen och skrattade för jag tyckte det var en bra reklam - man missar den ju inte! men helt ärligt, hur svårt är det att se att det är reklam? Brukar folk få privata meddelanden inblandat i reklambladen där det är en logga med och en text till den, och det "handskrivna" uppenbart inte är skrivet med pennbläck på det pappret utan utskrivet? Folk får väl lära sig att läsa HELA lappen?!? Om folk har börjat bråka är det på grund av ren och skär dumhet, jag kan inte ens förstå att det blir en diskussion av detta, skriver "Hon som läste HELA lappen", tillika hon som aldrig sett en text skriven i tusch eller att någon använt ett skrivblock med företagslogga privat.
Tack Rix FM ni har gjort min lördag. Länge sen jag har haft så kul genom att studera Sveriges befolkning. Vad är hunger, död, krig och naturkatastrofer i resten av världen i jamnförelse när ni skickar reklam? När jag fick lappen tyckte jag att den var helt fantastiskt rolig. Och nu snackar uppenbarligen hela Sverige om den. Bra kampanj. Lyssnade inte tidigare på er då jag inte lyssnar på radio men eloge för er humor!, frustar Mac.
Detta reklamutskick är ju hysteriskt roligt. Visst, jag förstår att en 80-90 åring med dålig syn kan ha svårt att se äktheten i det men ALLA andra måste ju se att det inte är handskrivet utan tryckt, slår Per fast.
Men gud! Vilken samling av nollor och imbeciller som skriver här och är upprörda! Människor som lever i sin lilla värld och blir upprörda av allt! Slappna av och lär er att le. Mot varann och er själva. Och var inte så fruktansvärt svenskt oroliga för att störa och sticka ut! Grattis RIX FM för en kampanj som tydligen berör och som dessutom gett er massa värdefull press!, jublar Martin.
Anna i Bromma har en solskenshistoria att bidra med: Ha, ha, haaaa! Det här var verkligen årets aprilskämt! Mina gamla föräldrar fick lappen och oj vad länge vi funderade på vad för fel de hade gjort. De har fått anonyma lappar förr och därför var lappen mycket trovärdig. När vi insåg att detta var ett reklamblad fick vi oss ett gott skratt för Rix FM har verkligen lyckats lura oss!
Erkki Räkan Kuronen likaså: Jag gick på det! Hann gå till grannen och ringa på men insåg medan jag stod och pratade med honom att det var ett reklamutskick. Jag såg visserligen att det var en logga på, men tänkte också att det bara var något reklamblock. Tyckte mest att det blev lite härligt pinsamt och jätteroligt, hahaha!
En sak till, bara. Make no mistakes - de är inte ett dugg "hemskt ledsna för alla problem som de förstår att det har orsakat". De sitter just nu och är jävligt nöjda. Det här är naturligtvis uttänkt, förutsättningen för kampanjen var att folk skulle åka ambulans i helgen. De negativa tidningsartiklarna är utmärkt gratisreklam.
Jag skulle kunna fortsätta med att försöka mig på en massa paralleller mellan samhällsklimat, kollektiva empatistörningar och egoism med påföljande valresultat... hitta samband mellan dessa faktorer. Men ärligt talat känns det ganska trist att ge typ Knutna Nävar rätt (samt framstå som den bittra gubbjävel jag sedan länge börjat bli) ännu en gång, så jag lämnar slutsatserna därhän.
Tycker man att jag reagerar lite väl starkt rekommenderas en titt på tidigare länkade samling kommentarer. Det handlar redan nu om flera dussin äldre människor, och de flesta närstående går knappast in på exakt rätt plats på internet och berättar om vad som inträffat. Och då har jag inte ens gått in på att hederligt folk i gemen inte bara är helgberusade, utan även har rätt att inte behöva vara på tårna, i sitt esse eller idka källkritik och värja sig hemmavid.
På cigaretterna som Lucky Strike nyligen lanserat, förvandlas cigaretten till en iPad om man klickar kapseln. Ganska sjysst feature, och onekligen praktiskt om man inte riktigt kan bestämma sig för vad man vill göra med fingrarna, utan bara är lite rastlös i största allmänhet. Det går inte att komma ifrån att det hela trots allt känns lite krystat och långsökt, men jag delar ändå ut tre bloss av fem möjliga.
Sådant här lackar jag något vansinnigt på.
Inte grejen i sig; jag vet redan att Sverige har blivit Danmark.
Men, Juholts fullständiga beröringsskräck:
- Ska vi ha det så här? - Nej. - Vi ska förbjuda det? - Nej. Sunt förnuft ska råda.
Det där ryggmärgsnejet med tveklöst tonfall gör mig verkligen riktigt jävla upprörd.
VAD I HELA FRIDENS NAMN finns det som talar FÖR att det funkar med sunt förnuft? Allvarligt? Finns det något alls som talar för att marknaden agerar med sunt förnuft? Och VAD i hela fridens namn är det allra minsta problematiskt med att reglera den här typen av grejer?
Här hade Håkan en chans att göra en populistisk poäng samt legitimera resonemang á la "nu är det så här att folk faktiskt inte alltid fattar sitt eget bästa i alla lägen, särskilt inte när det är vinstintresse inblandat, ibland måste vi som bestämmer lagstifta för att slippa de värsta avarterna av mänskligt beteende". Tar han den? Nä. Han är livrädd för att bli betraktad som en vänsterpolitiker, till och med i ett läge och en fråga som är ungefär så konkret som något kan bli, till och med där han sannolikt har en jättemajoritet av den svenska väljarkåren bakom sig och en sådan ståndpunkt hade varit just sunt jävla bonnförnuft. Snart är det för sent, om det inte redan är det. Vi kan tacka den här typen av genomfegt beteende från det som ska föreställa något slags alternativ till den riktning landet färdas i idag.
För, som jag ser det är det faktiskt så här enkelt:
Skillnaden mellan vänster och höger kan kokas ned till tycker du att politik behövs, eller tycker du inte det?
Den här spelades just på Radiosporten. Sannolikt det konstigaste jag hört på länge. Jag hörde den på just Radiosporten redan för något år sedan då den släpptes, men trodde tills alldeles nyss att det varit en surrealistisk dröm. Nå, läser just att detta blev Annies första topp-40-hit i Storbritannien sedan 1995, då den nådde... nummer 39. Det är hon väl kanske förtjänt av... (Jag refererade just till detta som "sentida Ash". Det handlar alltså om 2001. Jag är nog ganska gammal. Och nu spelar de Texas, det är en sån Radiosporten-kväll.)
(Visst ja; skulle ju blogga istället för statusrader, glömde.)
Gillette Venus: Tips för tjejer som rakar sig för första gången
När ska jag fråga mamma om rakning och vad ska jag säga?
- Var ärlig! Vi vet att det kan vara svårt att prata med föräldrar om sånt här, men du kommer att bli förvånad över hur positiva de kan vara. Försök säga något i stil med "Mamma, jag gillar inte riktigt håret på mina ben och jag skulle vilja testa att raka mig. Jag skulle vilja att du hjälper mig."
FAN då, jag som just trillat dit och åter blivit gravt beroende av Satin Care Radiant Apricot...
We're all smiles And honest, I swear It's the turnstiles That make us hostile
Man ska smida medan järnet är varmt, heter det. Jag pratar just med min vän Pär, om en ganska hätsk diskussion på Facebook med vår gemensamme vän Björkas, som inte ledde någon vart överhuvudtaget utom till hårda ord och en känsla av att jag borde ringa upp honom i ett försök att reparera den dåliga stämningen. Men, det känns faktiskt inte som att det skulle leda någonvart, det heller. Så jag skriver av mig istället.
Mattias, nånstans kunde du ju ge en gröngöling informationen om att du faktiskt är hjärntvättad som vilken god sektmedlem som helst. Att det är det det handlar om.
Förutom att det alltid är lika trivsamt att bli klappad på huvudet är jag så fruktansvärt trött på Stockholmshatet. Länge har jag bara bitit ihop och accepterat det, vilket man ju kan tycka är ganska rimligt med tanke på hur felknullad den här stan på många sätt faktiskt är (eller har blivit, snarare) och hur den felknullar resten av Sverige på ganska talrika sätt. Men när det gäller fotboll blir jag less på riktigt nu. Mer specifikt blir jag irriterad när finlandssvenska medelklassmän flyttar till Göteborg respektive Stockholm för att bli stereotyper som fattar tycke för Gais respektive Hammarby. Eller, det är naturligtvis trevligt och sympatiskt också. Jag gillar både Björkas och Acke fantastiskt mycket, det är roligt att de hittat en tillhörighet på den fronten och det unnar jag dem. Vidare inser jag att det inte är lätt att hitta sin plats i den svenska fotbollstillvaron med Ulf Stenberg som enda sportjournalistiska referenspunkt och lots, men snälla, sit down shut up när det gäller sådant som det saknas åtminstone grundläggande kunskap om. (Till och med Jerry, det ursprungliga föremålet för diskussionen som helt saknar supporterskaps-knowhow, vet att det är så man beter sig. Och Pär, som är från Blekinge, tycks förstå.)
Kortfattat: Jerry har rätt på alla punkter i den normala världen. Du har rätt i din värld (som befolkas av främst fotbollsintresserade män i sthlm).
När jag bodde i Göteborg blev jag utblängd på spårvagnen när jag talade i telefon eftersom det hördes att jag var från huvudstaden. Ja, det är sant.
Jag ger blanka fan i era kaffe och mazarin-derbyn och mysmatcher mot Trellehula inför 2384 pseudointellektuella anglofiler på Nya Gamla Nya Gamla Nya Gamla Bullevi. Är det då verkligen så otroligt mycket begärt att i gengäld bli lämnad ifred?
Jag känner mig här lite som jag gör varje gång norsk media gör en stor affär av någon läskig eller häftig händelse i Sverige.
Och ja, jag älskar våld, främst ultravåld. Jag håller ju på en Stockholmsklubb - ge mig en liten Gais-knatte att slänga bangers på och jag ejakulerar sannolikt i ditt ansikte på två makrillröda.
En märklig grej: det finns ju rätt mycket saker av olika slag på det här internet. Varför är det då så många skivomslag som är svåra att få tag på virtuellt? Nog för att cd-singeln sedan en tid är ett tämligen dött format (känns lika surrealistiskt varje gång jag fiskar upp Pulp-singel efter Pulp-singel jag inte hade sedan tidigare för fem eller tio pix, när jag för sisådär ett decennium sedan stod i den där skivbutiken på Bondegatan - vars namn jag inte ens minns nu men vars främsta näringskälla var just sådana töntiga materialistiska outsiders som mig - trånande över den och förbannande prislappen på hundrafemtio kronor), men det är ju märkligt att en relativt välkänd orkester som Fireside inte lämnar några som helst spår efter sig gällande sin singel (med den ganska säkert oavsiktligt Gers-anstrukna titeln) Follow follow. Ja, jag vill ha omslaget för detta ändamål. Ja, jag är fortfarande en töntig materialistisk outsider. Nej, jag orkar inte fota skivan och ladda upp. Ja, någon måtta.
Mina närmaste manliga grannar: den ene som hälsade välkommen har en kamphund och gillar Ultima Thule samt Gnaget, den andre kom förbi och snackade med Alma genom fönstret iklädd Bajenkeps och Vänsterpartiet-pin. Båda verkar vara rätt trevliga.
Det här tillhör ju kategorin inlägg som det tar emot lite att länka till på fejan eftersom jag ogärna vill profilera mig som bortskämd och sådär. Men, bloggen måste ju göra skäl för sitt nya namn, och det känns onekligen lite speciellt att flytta in i en lägenhet där:
- det saknas flera garderobshyllor i vardagsrummet - ugn och spis är sunkiga med odiskade plåtar - persiennerna i köket är fullständigt paj, och de i vardagsrummet även de är på fallrepet i varierande grad, mindre bra när man bor på bottenplan - basvarubehållarna i köket är fettiga och odiskade - isoleringslisten i ytterdörren hänger och dinglar - det är ett centimetertjockt lager smuts längst ned i köksfönstret, och något slags vitt pulver på insidan av detsamma - man hittar knark under diskbänken, där det råder kaos även i övrigt - garderobshyllorna i hallen är dammiga, och kompletta med telefonkataloger från 2003 - badrumslampan dammar så jag nyser - toaletten läcker - kökslådorna luktar matrester - tvättstugenyckeln man fått är en sån där vanlig nyckel och inte en elektronisk som behövs och källarnyckeln inte fungerar alls - en av klädhängarna i hatthyllan saknas, och det ovanpå ligger gammal pizzareklam - proppen till badrumshandfatet inte passar, och den till badkaret saknas helt - det ligger ett oöppnat kuvert med en utbetalningsavi adresserat till föregående hyresgäst på köksbänken, vilket väcker vissa farhågor
(Okej, kanske ska glömma det där med otacksam, eller? Och ordningen blev lite konstig, skriver en lista för att få redigt avdrag på första hyran, och orkar ej kirra läsvänlighet, har fullt upp med att leka Anticimex. Å andra sidan gillar jag såna där basvarulådor, och de är i söt röd plast samt går att diska. Och man hatar trots allt inte att bo själv.)
Jag har fått lägenhet och flyttar förhoppningsvis in nästa helg. Den ligger i Bagarmossen och är på 40 kvm. Ett rum och kök plus uteplats. Bostad; bra grej.
Sen har vi ju kategorin män som tycker att "ta initiativ" betyder att pussas lite snabbt i fem minuter, rusa upp och hämta en kondom, stå upp och helt utan finess dra på den, sen lägga sig ner som en kluns över en, gräva lite med sträva fingrar i fittan och sen trycka in ett snustorrt kondomklätt halvstånd och sen när han har juckat fyra gånger och ljudligt kommit, RULLAR ÖVER på sin sida av sängen, flämtar lite, sen reser sig upp, knallar ut i köket och ropar - ska ru ha vatten? Och själv ligger man där som ett frågetecken och ba, är han på riktigt? Senaste göken som försökte sig på det här tricket trodde han skulle komma undan. Men jag grep tag i hans hand och sa "nu jävlar". Och efter ett ögonblicks förvåning återfick han fattningen och gjorde nåt slags halvhjärtat försök. Lyckligtvis tillhör jag skaran kvinnor som kan komma på fem minuter om jag behöver. Så även i detta fall. men vet du vad snubben säger efteråt? Asså jag skrattar högt nu när jag skriver det. "That was an effort"!!!!!!!!! Och liksom menar det??? Det bästa är ju också att killen har mage att senare sms:a och skriva att jamen det här var ju fett, bra sex liksom, vi borde göra det igen.
Nu har jag för första gången i mitt liv känt mig stilig på riktigt mer än tre dygn i sträck. Tack, alla som putsat mitt sköra ego sedan i måndags (och tack särskilt till Karin som klippte mig).
Ringde upp Karin från perrongen i (på?) Hägerstensåsen (åsen? såsen?) och lämnat första vändan saker hos en annan hyvens Mattias, jag flyttar in imorgon och detta blir förhoppningsvis den på riktigt sista anhalten innan jag kan flytta in i min egna lägenhet. Men flyttcirkusen, som nästan blivit mitt varumärke sedan jag återvände till Stockholm, ska jag inte gnöla över nu. Istället ska jag bjuppa på den bästa felhörningen jag varit med om på väldigt länge. Det kan till och med vara min bästa någonsin. Eller, min och min.
Jag: Minns du att DJ Salla bor här? Karin: Dia Psalma? Jag: Nej, DJ Salla.
(*ser efter två sekunder för min inre syn Dia Psalma som bor i ett kollektiv i Hägersten år 2011 vilket trots allt vore ett par snäpp roligare än att spotta DJ Salla med vovve i parken; kreverar i flera minuter och blir därför utstirrad på perrongen det första jag gör*)
Hör rätt hör fel, är det du eller jag som avgör det len? [shi-woow]
Alltså ja, jag vet att det är o-pk att hata på Myrorna och att det är jättebra att det rullar in pengar till deras verksamhet och att jag är glad över att ha fyndat Beautiful South strax efter att fotona togs och yadayada men det skiter jag i nu (du vet ju ändå att jag ändå antagligen är mest pk i din bekantskapskrets) för jag kan inte låta bli att undra vem som ska pumpa in likvida flis till behövande och gå hem med de här skivorna. Någon slags sämre variant av Mr Music, utan omslag, för 40 kr. Eller varför inte lite random hembrända b-sidor med Kent med billigt utskrivet omslag för 20 kr? Antar att de missat att märka varorna med "Retro" respektive "Personligare" (det där sista var bara halvt på skämt). Iofs, när jag tänker efter är nog snarare Hipstersöder jag hatar på. En vacker dag ska jag spänna fast er i bältessängar och gå Bobski på era tajta små reklamarrövar och sedan slita er i stycken. Ni har förstört allt och ska följaktligen dö.
Av "anledningar vi inte behöver gå in på här", hamnade jag igår kväll på Medusa. Jag hade inte varit där sedan typ år 2000, när en madchesterklubb huserade i lokalen. Andy Rourke spelade skivor en gång, vill jag minnas. Jag och L var 19-årigt uppspelta och sjöng Andy on the streets of Stockholm på vägen dit, och jag fick min The headmaster rutial-sjua signerad (minns att jag valde ut den för att det var så mycket basriff). Nu hade det dock förändrats en smula. Många av gästerna snackade främmande dialekter och peppen var ganska ofantlig. Blandningen av musik som herr DJ bjöd på var så fascinerande att jag var tvungen att göra anteckningar under kvällens lopp. Den enda tumregeln tycktes vara: rock. Allt som är rock är bra. Det jag tyckte lät som ett rockigt urval av låtarna på en blandskiva som snurrar på den lokala pizzerian/puben i Mariestad, var här tvärtom något exklusivt ("den här musiken spelas ju ingen annanstans!"). Om valet står mellan en riktigt medioker popklubb och detta någon lördag framöver är det inte helt givet var jag går nästa gång. Precis som framgår i det här eminenta reportaget från en hårdrocksbåt, så är folk påfallande trevliga och öppna. Men nä, vid närmare eftertanke tar nog tillbaka det där, den här mixen av musik är kanske inte rolig annat som en engångsgrej (och herrtoaletten är det värsta jag upplevt hittills i år, alla kategorier):
Spin Doctors, Pantera, Kiss, Gun, Red Hot Chili Peppers, Europe, Bon Jovi, Rage Against The Machine, Clawfinger, Rammstein, Marilyn Manson, Ebba Grön, Green Day, Midnight Oil, Lambretta, Nirvana, Just D, Chemical Brothers, Tenacious D
Detta spisades alltså under ungefär en timme, och jag tänkte att det kanske var värt att testa. Dock föll inte min halv tre-önskning i god jord:
Tack vare min granne, IOGT-NTO:s loppis Möjligheternas Hus (fantastisk sajt, klicka gärna), har jag nu följande hemma:
En till filt, decilitermått, tre lampor, tesil, kapsylöppnare, fin teburk, badruksskrapa (draperi får vänta), diskställ, två diskhanddukar (varav en gammal med motiv från Kiel; kommer kännas exklusivt och vintage att torka disk framöver!), osthyvel, potatisskalare, vitlökspress, närmast antik kroppstermometer i praktiskt etui, teskedar, köksknivar, rivjärn, snacksskål, tillbringare samt ett provisoriskt köksbord och flygpostkuvert från Tempo samt ytterligare lite litteratur (bl.a. en Europavägatlas, älskar't), musik (I know you laughed when I left av Erik Halldén - undrar vem som nyktrat till) och film (bl.a. Television, videosamling med Pet Shop Boys).
Man borde kanske slagit till på en vanlig termometer också. Den perfekta kukförlängaren.
Det börjar nästan kännas okej om någon skulle vilja hälsa på (Karin var förvisso här redan i måndags men hon har å andra sidan sett allt). Det finns kall och billig folköl på Ica runt hörnet också. Soffan går att sova i om man är kort, min säng är dock 157 bred och därmed kompatibel även för platoniskt slaggande.
Som man redan noterat om man stalkar mig troget på fejan var jag i måndags på Återvinningen vid Skanstullsbron (otroligt undangömt ställe), och köpte dessa köksattiraljer för tvåhundra pix.
Nu har jag packat upp tillräckligt för att kunna lägga mig och inte vakna till misär. Måste dock först leverera ett par citat hämtade ur bruksanvisningen för min nya självuppblåsbara säng:
* Stå inte och hoppa på sängen och använd den inte som trampolin. * Använd den inte på eller nära vatten. Detta är inte en flotte. * Den här apparaten är inte avsedd att användas av personer (inklusive barn) med lägre fysisk, sensorisk eller mental förmåga, såvida de inte hålls under uppsikt eller instrueras om apparatens användning av en person som ansvarar för deras säkerhet. * Obs! Ritningarna är endast i illustrationssyfte. Det kan hända att den aktuella produkten inte ser ut exakt som på bilden. Ej skalenlig.
Okej, nästa gång ni hör eller ser mig yttra något cyniskt, slå mig på käften. Ligger just nu på min Löddeköpinge-säng, och känner att föregående inlägg behöver följas upp lite. Det var ju det där med kassen från Jysk som höll på att gå sönder... Jag trodde när jag packade i Nyköping att detta skulle bli plättlätt jämfört med tidigare vedermödor när det gäller att forsla saker. Icke. (Vet inte om jag outar mig själv som lodig med det här inlägget, men jag tycker ändå inte det; snarare var det en kedja av oturliga omständigheter.)
När jag klev av bussen lossnade ena handtaget. När jag efter stor möda hasat den till gröna linjen-perrongen tillsammans med mina tre andra persedlar för att ta mig till Slussen där jag skulle möta Stefan och få nycklarna, kom en man springandes efter mig med en Abhinanda-EP i näven. Jag kopplar inte överhuvudtaget utan tycker mest situationen känns väldigt märklig. Tror inte att jag ville koppla. Skivan som jag fyndat (nåja) på Skivesset vid Nobeltorget hade ramlat ur botten av påsen, där det rivits upp ett betydande hål - med ena handtaget trasigt gick det inte att ta sig från Cityterminalen på något annat sätt än att släpa på golvet. Nåväl, jag får ombord sakerna på nästa t-bana, och beger mig mot Slussen samtidigt som jag kollar på perrongen efter fler skivor eller andra grejer när tåget lämnar T-Centralen; som tur är såg jag inget mer.
Nu kunde man ju tro att det värsta var över. Jag skulle packa över grejerna från den erbarmliga Jysk-påsen till den ordentliga jag bett Stefan ta med. När tåget står på Gamla Stans station får jag emellertid ett sms där han beklagar att han glömt ta med ikeapåsen. Jag får hjälp av hans sällskap att komma ombord på nästa tåg mot Skarpnäck, och säger att det nog löser sig på något sätt, även om jag inte vet hur övertygande det lät. Och på stationen finns ingen hiss, jag behöver ju helst få upp sakerna till gatunivå om jag ska kunna ta en taxi till lägenheten. Återstår bara en chans: att laga påsens botten med SSAB-tejp, så rejält att den skulle gå att släpa likadant som innan men klara sig dit taxin kan köra. När tåget stannat och dörrarna öppnats förkunnade föraren att det var avstigning för samtliga passagerare. Det innebär normalt: gå av i normal takt, om du inte vill hamna i en depå över natten. Nu innebar det: nära till paniken. Jag kunde inte ta sakerna pö om pö sent en lördagskväll - i så fall skulle jag behöva lämna min nya dator obevakad i tio sekunder och det var jag föga sugen på. Naturligtvis blev jag inlåst men fick gå av med föraren genom hans hytt.
Det gick hyfsat, eller åtminstone över förväntan. Efter första rulltrappan träffade jag på trygghetsvärdar, killar i 20-årsåldern, och eftersom jag sällan åker taxi frågade jag om de hade något nummer. De erbjöd sig att hjälpa mig upp till gatan, och det bangade jag inte direkt på. Därefter tackade jag så mycket och sa att jag kanske kunde fråga på grillen om jag kunde sätta påsen där så länge och gå hem efter en ikeapåse. Då undrade de var jag skulle, fick höra mer om situationen, och sa: vad fan, det är ju inte så långt, ta du resten av grejerna så bär vi påsen. Det är alltså åtminstone tre-fyra minuter, men mer om man bär saker. Väl framme frågade jag om de föredrog öl eller vin och tänkte att jag ju kunde ge dem en kasse dricka som tack och för bruk vid valfritt tillfälle efter arbetspasset, men de skrattade och avböjde så det blev istället varsin kram. Behöver jag nämna att jag känner mig välkommen i Skarpnäck?
Sitter på en buss mellan Nyköping och Stockholm när jag skriver detta. Och nu kommer det låta som att jag koketterar med min egen cluelesshet när det gäller teknik för att verka gullig eller liknande, men det är faktiskt en lätt surrealistisk känsla. Samma var det när jag på vägen ner till Malmö kunde sitta på Max och surfa. Blev lite besviken på wifi-samhället när Burger King i Köpenhamn inte hade trådlöst nätverk igår så att jag tvangs köpa en kaffe på donken istället för att kolla upp danska adresser och svenska reseförbindelser, men nu känns det åter som om jag är med i någon slags filmatiserad framtidsvision.
Buss? Ja, det gick ett enda tåg från Nypan till Sthlm ikväll. Direkt, alltså. Veolia. Och det gick alldeles för sent; jag ska möta Stefan strax och få nycklarna till lägenheten där jag ska bo i mellan en och tjugofem dagar. Bilade alltså från Malmö med Jocke nyss, och då åker man förstås förbi Norrköping. SJ föreslog att jag skulle ta ett intercitytåg tillbaka till Norrköping och där byta (!) till X2000 och blåsa förbi Nypan på vägen upp. Detta skulle ta tre timmar. För en tågresa på tio mil. Ångrar härmed varje gång jag förmätet kallat intercity för mjölktåg. Är snart halvvägs i serieromanen Blankets som jag fick låna av Jocke, den är otrolig, men jag pausar för att ha lite kvar när jag kommer... hem. (Hade inte en tanke på att göra något annat än att spela Football Manager på datorn nu - undrar hur lång tid det kommer ta innan jag vänjer mig vid sånt här, säkert flera år.) Tänkte öppna en av flaskorna med alkohol som jag införskaffat i Danmark och känna lugnet.
Dock känner jag inte riktigt lugnet än när det gäller den uppblåsbara säng som jag köpte på Jysk i Löddeköpinge. Den ska blåsa upp sig själv på fyra minuter genom någon slags eldriven mojäng, och om jag misslyckas med detta får jag kura ihop mig på den kvarlämnade soffan eller dra in till Debban och följa med någon hem eller något sådant sunk. Ett annat orosmoment är att Jysk inte är lika skillade på att göra stora plastkassar som exempelvis Ikea; ena handtaget höll på att lossna nu när jag fick skjuts till busstationen. Så fasligt har jag inte överpackat den. Nåja, Stefan skulle som tur är ta med en blågul kasse istället när vi möts upp, tills dess har jag SSAB-tejpen Jocke gav mig att laga med.
Hur jag haft det under min vecka som hemlös? Ptja, not too shabby. Västerås - Gullmarsplan - (Skarpnäck) - Västerås - (Flen) - Nyköping - (Norrköping) - Malmö - (Köpenhamn) - Malmö - (Löddeköpinge) - Skarpnäck. Alla har de behandlat mig åtminstone väl, vissa mer än så. Men det ska bli skönt att slippa flänga runt ett tag nu. När jag flyttar från Skarpnäck till min egna lägenhet blir det femte gången på fjorton månader som jag byter hem, det är faktiskt inte helt okej. Därmed känns det sannerligen inte mer än rätt att jag får lite lugn och ro för överskådlig tid.
Lugn i stormen, jag ska inte börja relationsblogga, men lite kontext behövs nog här. Jag tycker det är jobbigt att gå vidare när man inte fått ett ordentligt avslut på saker som varit. När jag helt oförberett fick se Morrissey ihop med henne på Hultsfred 2004 eftersom hennes pappa skjutsat och jag åkt från Göteborg med halva mitt korplag, fick vi båda visserligen ett väldigt fint avslut på många sätt. Ingen av oss var arg eller ledsen längre, och vi kände oss nog båda väldigt lättade när vi sagt hej då. Efter det har vi setts ett par gånger ute, vilket bara varit trevligt. Men nu när jag, för första gången sedan de där åren kring millennieskiftet, vistas i Västerås i ett par månader visste jag att det skulle mycket till för att allt inte skulle komma tillbaka. Visst, jag har fikat på Kalles där hon jobbade ganska många gånger, och det har inte känts speciellt mycket av något alls. Men nu när det bara är ett par dagar kvar och jag ändå åkt in till stan för att köpa lite ölprovar-öl, kändes det som att jag var tvungen att ta bussen bort till Sjöhagen. Det är ändå 91:an (bussarna i Västerås förvandlas till nattbussar tidigt på eftermiddagarna) man tar dit, och jag kunde åka hela vägen tillbaka till Gideonsberg.
Jag klev av bussen och tittade ut över parkeringen på andra sidan vägen, på snöhögen som stod där jag en gång satt och läste Bruno K. Öijer (man var ju panda) på småtimmarna en natt för tio år sedan, tills en bil stannade just bredvid. En välbyggd man i 35-årsåldern körde, och bredvid sig hade han en blond kvinna, kanske tio år yngre. Mannen klev ur, granskade mig en stund, och förklarade sedan att det skulle gå "jävligt illa" för mig om jag vågade visa mig i Västerås igen. Jag blev så skakig att jag inte minns vad han sa mer, men gick in mot centrum i förhoppningen att det skulle finnas en tidig förbindelse hem till Stockholm. Han skulle knappast känna igen mig idag, men jag skulle känna igen honom.
Ica Sjöhagen, som jag mest minns som någonstans där man handlade cigaretter eller cola till vodkan, var sig tämligen likt. Det hette numer Supermarket, var lite större, och hade fått en förbutik. Bakom ligger det lilla radhusområdet där gatorna heter precis som förr - händiga saker: i tur och ordning Verkmästargatan, Förmansgatan, Avsynargatan, Provargatan och Konstruktörsgatan. Jag gick in på en av dem, den där allt hände som formade mig enormt mycket, på såväl gott som ont. Följde den till slutet, och gick tillbaka.
Det blev en vända in i affären, för att handla en créme bonjour, alltid lika oumbärligt när man strax ska flytta och mycket är nedpackat. Jag kände naturligtvis inte igen mig; det hade lika gärna kunnat vara Ica Supermarket i Jokkmokk. Sedan var det inte mycket annat att göra än att sätta sig på bussen hem till andra sidan stan, till det som i ytterligare några dagar är hemma. Kärlek är ju aldrig speciellt okomplicerat, men när man är 18-19-20 och det för första gången händer något, och detta något efterföljs av saker som jag inte kommer att berätta om här eller någon annanstans (jag har aldrig tidigare skrivit om detta överhuvudtaget, och det var betydligt tyngre än att gå upp och ned för en gata, så jag slutar nu) men som ingen ska behöva uppleva... ja. Som feel good-slutkläm vill jag nämna att vi mår bättre idag, båda två.
can you please let me remember it wrong? cause the truth is too strong it's something I never told anyone but the one I couldn't hold
Nu är det sannerligen dags för den där ölprovningen.
Fick förstås en provprenumeration på Vestmanlands Läns Tidning när jag flyttade hit. Det var ju snällt, men jag kunde inte låta bli att skratta högt för mig själv första gången jag såg lördagsbilagan. Den heter... VLT latte. Alla är inte helt imponerade. Jag vet inte vad som är värst; städer som likt Enköping resignerat fullständigt och marknadsför sig som Sveriges Närmaste Stad (Malmö är ett mer välbekant exempel), namn på lördagsbilagor som detta, eller hejdlöst framhävande av varje tänkbar schablon. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker om videon nedan. Jättebra låt, och snyggt är det, men...
För några år sedan hittade jag en 22-åring från Lycksele på helgon.se som uppgav sig lyssna på följande:
Håkan Hellström,Broder Daniel,Thåström, Snook, The Bear quartet, Van Morrison, Ebba Grön. Thåström., Gyllene Tider, Nightwish, Dia Pslama och Hel
Jag blev mer uppmärksam på kidsens namedroppande efter att jag av en slump hittat den listan, och beslöt att ta ett litet snack med Malin, som utöver vackra, långhåriga män även gillar band som Pink Floyd, Children of bodom, Soil, Atomic swing och Frank Zappa.
***
Hej! Vilken är din favoritlåt med Atomic Swing? Och vad anser du om deras comebackskiva efter nio års tystnad, The broken habanas från 2006? - Bossanova swap meet. På skivan du nämner finns en annan favorit, Dream on.
Ja, det var nog min favorit av singlarna när det begav sig. Men står sig senaste skivan bra annars alltså? - Jag har inte lyssnat så mycket på den. Har bara hört Venus addiction utöver Dream on och den har inte gjort något större intryck.
Okej! Tack för tipset om Dream on i alla fall, den ska jag kolla upp. - Gör det! Den är helt underbar.
För tillfället håller jag på att ta mig igenom den inte helt obekanta Sjöwall/Wahlöö-sviten Roman om ett brott, och man behöver egentligen inte att Maj Sjöwall säger det rakt ut för att det ska stå klart vilket brott det handlar om: Socialdemokraternas svek mot arbetarklassen. Men det jag vill uppmärksamma nu är de vackra ordval som görs. Jag skrev ned ett gäng ord medan jag läste en av böckerna.
Har alltid haft lite svårt för rena direktöversättningar från engelskan, och dessutom trott att det är ett hyfsat nytt fenomen, men tji fick jag - och det finns även en del rätt graciösa sådana:
Det började sisådär. Missade tåget till Stockholm i fredags och hade ont i magen men tog mig samman och kopplade på charmen, fick därmed åka med nästa på samma biljett ("säg att du pratat med Lena"). Skönt, men snopet att missa fikan med Emmy. Istället blev det en kort pratstund och två snabba kramar; jag hade sex minuter på mig från det att mitt tåg kom fram och tills hennes tåg gick:
Sedan blev det bandy med Bajenhärvan. Haparanda/Tornio är något så märkligt som en klubb från både Sverige och Finland, deras supportrar hade finska flaggor och spelarna dräktreklam för nordfinska morgontidningen Pohjolan Sanomat. Man ledde också med 0-3 efter väldigt oengagerat uppträdande från Bajenförsvaret, men när kvitteringen satt före halvtid kändes det klart. I pausen tog vi en öl, och polisen en korv:
Johan hade med sig morfars bandyportfölj och bjöd på konjakglögg, det var gott och trevligt:
Sedan gick vi till Stage (gamla Sjöhästen; det kändes märkligt att sitta och äta nachos där otaliga trummisar svettats på King Kong), de andra satt på Facebook, det var i gengäld lite otrevligt:
Efter att ha varit på Strand och suttit vid ett stort bord mest för att sitta vid ett stort bord, gick vi hem. Jag till Gullmarsplan, där Elin lät mig kvarta med min katt Alma som bor där ett tag. Sån här utsikt har man vid ett blo på hennes balkong:
Sov lite för länge och fick bråttom att hämta basstärkaren hos Magnus samt ta hissen de 16 våningarna ned och klafsa iväg till Landet. Snart hade soundcheck och mat avklarats. Den vanliga dödtiden inleddes. Istället för att som oss andra mest vänta tålmodigt på öppningsdags hemföll somliga till att skapa konst:
Andra, som Magnus, satt mest och degade:
Klockan blev åtta och de första av 102 gäster anlände. Efter en stund spelade Magnus, det blev förutom bl.a. ett knippe andra låtar om Sundsvall en cover på Sorrow med BD vilken gick hem, i synnerhet hos de två pandatjejer som sprang fram från sitt öldrickande längst bak till första raden och tjoade (man hör dem mycket väl på klippet), för att sedan kila tillbaka till sitt bord igen direkt när låten var slut. Jag fattade aldrig riktigt vad som hände, det gjorde nog ingen annan heller. Trodde inte ens det fanns regelrätta indiepandor längre. Sedan spelade Famnen, och mest på grund av min välkända tidsoptimism blev det bråttom bråttom när det var mina finska gästers tur. Först såg det ut som att de skulle hinna spela tre låtar, men det löste sig. Under deras spelning hittade jag efter fyra år plötsligt en inställning på kameran som gör att foton utan blixt blir helt okej:
Efter en vända hos Emelie gick jag och Vargen till honom för fyllemat, chips, öl, neofolk och däckning. Dagen efter mådde vi ungefär som vi förtjänade, och jag fick tummen upp när jag beslöt att bege mig mot Bredäng för att se Bajen lira hockey; Vargen ville lägga sig en stund till efter att ånyo ha utfodrat mig:
Det är något lite fint med hårda snubbar som lirar bordshockeyturnering i huvudmatchens pauser:
Hämtade mina saker och lämnade Alma på hennes nyfunna favoritplats:
På hemvägen var jag på perrongen redan tre minuter före avgång:
Väl hemma läste jag Svinet av Åsa Grennwall. Väldigt obehaglig och väldigt bra. Sedan somnade jag och drömde som vanligt något konstigt utan att minnas speciellt mycket när jag vaknat.
Folks mobilnummer står med i telefonkatalogen nuförtiden, insåg jag precis (skulle tro att det beror på att jag hela tiden upplevt mobiltelefonnummer som en högteknologi-relaterad grej, en som man är tvungen att använda sånt där internet för att slå upp).
Fick precis en till: Also we recommend buying advance tickets for Allo Darlin' which is just under a month away and has already sold over 50 tickets! Kommer nog aldrig riktigt fatta hur liten den brittiska indiescenen är trots att jag har en del med den att göra. Men den första mindfucken var nog trots allt dagens.
Lite av en efterhandskonstruktion för att behålla symmetrin med ett inlägg per dag, men vi kan säga att det här är en tredje: att det är nästan fem år sedan våren när jag ordnade spelningar med Hemliga Klubben i Almedals repa under Kortedala torg. Erik de Vahls spelning minns jag som en av de finaste, och han avslutade med en cover på Red sleeping beauty, med samma band som namnet på den här bloggen travesterar en låttitel av. Nu har den spelats in och finns sedan en timme tillbaka att lyssna på samt tanka. Det bör man göra. Tre av de finaste fotona från den kvällen:
Idag har jag inget särskilt att skriva om så det blir lite småplock; jag har ju lyckats skriva här varje dag i en vecka och det vore förargligt att bryta den sviten.
Ansiktsbehåring. Vad ska det egentligen vara bra för om det ändå inte är mycket bevänt med ens skäggväxt, när det varken blir någon vidare vinterpäls eller har någon estetisk poäng? En jämnårig bekant undrade häromdagen om det helt enkelt var dags att sluta hoppas nu när han var 30. Själv har jag aldrig riktigt hoppats eller grämt mig, utom i mina mer fåfänga stunder då det känts lite som att min manlighet naggades i kanten av det uteblivna håret. Men mest har jag irriterats över att behöva raka bort detta - som mest jag lagom småbittert mest tycker påminner om könshår - från ansiktet jämt och ständigt för att inte se ovårdad och jävlig ut. Ibland har jag till och med funderat på permanent hårborttagning. Undrar vad det skulle kosta egentligen.
Sista minuten. Varför väntar jag alltid tills det nästan är för sent att gå till bussen, ringa viktiga samtal eller som idag, hämta ut ett paket? Är det för att jag tycker det är så tråkigt att vänta? Är det något slags behov av att leva on the edge och verka upptagen när jag inte är det?
Fransk tjej, fin cover
Rough Bunnies. Om du händelsevis inte hänger på fejan, där jag och Jocke nu planerar Malmöresa för fullt, men vill hänga med i hans bil för att se världens kanske bästa band - säg till. Bilen går från Nyköping och datumet är 2/2.
Rökning. När jag bodde med Johan i Bergsjön och vi ordnade spelningar i lägenheten rökte jag lätt ett paket om dagen, ibland mer. Inomhus; eftersom 100 indiekids rökte hos oss en gång i månaden fann vi det tämligen onödigt att själva ta oss i kragen. Efter ett par år skaffade vi Alma och skärpte oss. Nu, några år senare, är jag nere på ett paket i veckan. Åtminstone de senaste fem veckorna, och med undantag för 24-31/12 då jag var karatefull tre gånger och det dessutom fanns en julafton att sitta ensam. Mina viktiga cigaretter är annars: till morgonkaffet, efter maten, efter ligget. Nu börjar de andra onödiga cigaretterna kännas just väldigt onödiga, vilket är soft. Det här är ju säkert helt otroligt tråkigt att läsa om men jag vill mest skriva det publikt för min egen skull så jag håller stilen även framöver.
Gurka. Är det något man förväntar sig att kunna lita på och ta för givet i den här stan så är det förstås att man ska kunna gå till sin lokala mataffär och köpa en lokalt producerad gurka att skiva på sina rågbröd med gouda-mackor. Döm om min förvåning och besvikelse när jag för en halvtimme sedan upptäckte att Ica endast saluför spanska gurkor. Spanska jävla gurkor i Västerås? Otroligt. Jag blev så perplex att jag glömde att jag var sugen på gurka när jag klev in i affären och fick inte med mig någon Franco-gurka hem.
För gamla datorspel. Är du ett troget Mattias Jansson-fan på fejan minns du hur jag för några veckor sedan fick en åthutning av konduktören på tåget till Stockholm; "du kan inte åka på sms-biljett när du har en så gammal mobil". Skärmen var för liten. Jag som trodde saker skulle bli mindre och inte större nuförtiden, men icke. Igår kom nästa besvikelse. Vid mitt Myrornas-besök lyckades jag rota fram Championship Manager 2 och Championship Manager 3 (från 1996 respektive 1998). Glad och förväntansfull inför en härlig nostalgitripp stoppade jag i skivorna i datorn, bara för att mötas av beskedet att datamaskinen är för nymodig. Vad är dealen med det här? Funderar på att, när jag inte är lika trångbodd, i ren trots köpa en gammal dator för att kunna lira sånt här.
Bloggkommentarer. Jag länkar oftast på fejan när jag skrivit något här och skulle bli mycket förnöjd om man kunde synka det hela så kommentarer på länken där blev till kommentarer på inlägget här. Man vill ju ha kommentarer liksom. Annars är ju youtubekommentarer alltid lika härligt och egentligen viktigare/roligare.
DJ-förfrågningar. Jag fattar aldrig varför det alltid blir så förläget när jag ska fråga om att få spela skivor någonstans, i synnerhet när det handlar om någon jag känner. Om jag förväntar mig att folk jag känner ska kunna fråga mig om att få DJ-a när jag fixar något, utan att det för den sakens skull ska behöva bli konstig/dålig stämning ifall jag inte tycker att det passar in, måste jag väl kunna bete mig som en vuxen människa (och dessutom någon som arrangerat grejer i ett decennium) jag med? Herregud vad larvig man är ibland. På tal om sånt, här är sent omsider spellistan från Temple of Love i Västerås på juldagen med youtubelänkar (och okej, här inser till och med jag att det nog vore smidigare med länkar till spottan, men videor är också trevligt... och, det är vad som spelades i baren alltså, vid dansgolvet var det för stökigt för att anteckna... och, nu kan ju någon annan räkna män om andan faller på):
Han reste sig upp så hastigt att stolen ramlade omkull och sa att han var glad att han inte hade Dagens Nyheter - han saknade lust att läsa sin egen dödsannons varje morgon på ledarplats.
Jag drog mig lite för att skriva det här inlägget, precis som jag drar mig för att inte länka till youtubeklipp med för många visningar, man vill ju inte gärna skylta med att man är lite efter sådär. Om man inte är cutting edge i verkligheten kan man åtminstone försöka att på nätet göra sken av att vara en cool snubbe. Etc, etc.
I alla fall, i eftermiddags gick jag in till stan, över Skallbergsmotet, genom Kristiansborgsallén. Det blev ingen fika på Kalles idag, men jag gick till spelbutiken (som inte tar kort, "men snuset är nio kronor billigare hos mig än hos konkurrenterna serrö"), Myrornas, Skivbörsen, bolaget, Konsum (ja, det heter Konsum, kids) och sedan till biblioteket. Det blir annars rätt många besök i den märkliga biblan, delad i två lika stora lokaler, där jag avslutar i fackbiblioteket eftersom det är närmast att gå hem igen den vägen. Idag köpte jag en tygpåse, sannolikt min enda souvenir från stan. Med tanke på vad som nu påbörjats i Nacka är bibliotek något jag kommer minnas från min uppväxt - jag har sedan något år tillbaka slutat säga att jag ska berätta om saker för barnbarnen - som en utopisk och vacker institution, och den vill jag hålla under armarna så gott jag kan.
Men boken jag sträckläste inatt, Mig äger ingen, hade jag inte lånat på biblioteket utan av en vän, detta var länge sedan. Jag anade knappast att jag flera år senare skulle vara bosatt i Västerås en tid, men det hade ändå inte blivit av att jag öppnat den förrän nu, efter att hundratusentals svenskar redan gjort det. Den här gången är jag tacksam för att jag var lite efter sådär. Visst är det en väldigt fin bok alldeles oavsett, men det blev en speciell känsla när man befinner sig här. Det känns på något sätt väldigt fint att man exempelvis hunnit med att vakna upp bakfullare än Jesus farsa på Viksäng (stadsdelen där Åsa Linderborg växte upp med sin far). Det finns inte så mycket att tillägga egentligen eftersom du som läser detta sannolikt har koll sedan länge - men det ger mig den här gången bara en för mig sällsynt tro på Sverige när en bok jag ger fem gurkor av fem möjliga kan bli mainstream. Lite som My war fast en bok.
Det går undan nu. Förra helgen använde jag en dvd-spelare, det hade jag aldrig gjort förr. Igår laddade jag ned film för första gången. Och nu alldeles nyss tankade jag för första gången mobilen via internet. Jag har fortfarande inte Spotify och lyssnar till och med på såna däringa skivor rätt ofta, jag har med mig en busstidtabell när jag är ute (jo, man behöver det i den här stan), men fortsätter det så här kommer jag kanske vara i fas med de andra pensionärerna vid årets slut. Tanken svindlar.
